För en tid sen läste jag en gammal krönika kring utmattning, där krönikören påpekade att ingen tackar dig för att du går in i väggen. Men jag tror att frågan är mer komplicerad än så. Det handlar sällan om att vi suktar efter ett “tack”. Däremot tror jag vi suktar efter så mycket annat, där vi tror att mer av allt är vägen att gå. Jag har skrivit om det förr, och jag säger det igen: vi är helt enkelt experter på att passera gränser. Att inte respektera de egna fysiologiska och psykologiska behoven.
“Det kom som en käftsmäll eller blixt från klar himmel, en dag kunde jag inte gå upp ur sängen osv”
Nej. Utmattningssyndrom kommer av långvarig belastning. Den smyger sig på, du tänjer på dina gränser. Du vet vad du borde, men nä, det funkar inte. Det intressanta är ju att det kan vara riktigt roliga jobb som gör oss sjuka. Det behöver inte vara att du har en shitty arbetsgivare. Det kan snarare handla om en shitty uppfattning om vad du och din kropp klarar av. Men! Det kan också vara en arbetsplats vars kultur främjar ohälsa. Där den stora otydligheten är grogrunden till långvarig sjukdom och stresspåslag. Jätteviktiga frågor.
Så vadå, ska jag skylla mig själv när jag ligger där i sängen och inte kan gå upp?
Nej. Det leder liksom ingenvart. Jag vill med det här inlägget poängtera att det är lätt att falla dit. Det är smickrande att göra karriär, få vara begåvad, ta ut sin akademiska rätt. Det är också smickrande att vara en person som är lojal och får cred för det “dig kan man lita på”. Man vill vara bra på det man gör.
Jag har förmodligen haft utmattningssyndrom inte bara en utan snarare två gånger. Kan bekräfta att efter första gången var jag inte så mycket klokare, för när jag väl blev bra så blev jag så pepp att jag körde mig raka väggen till sjukhussängen en gång till (ej ironi).
Lätt att falla dit – varningssignaler för utmattning
Har du aldrig varit utmattad kan det komma som en överraskning. Min tanke är att har du erfarit tillståndet så blir du mycket bättre på att känna av dina signaler – du vill inte hamna där igen.
- Jag lyssnade på Ångestpodden häromdagen och då pratade intervjupersonen kring det här med att effektivisera saker i sin vardag. Och det tycker jag stämmer som ett varningstecken. När du är stressad, och vill göra allt så snabbt som möjligt och inte vågar ta ut svängarna tidsmässigt – då kan det vara bra att bromsa.
- När allt också börjar handla om arbetet, och du inte har någon tid över för vänner, träning, familj eller vila – också värt att fundera kring var du är på väg.
- Ångest. Det är min toppmarkör för när jag ska släppa taget och gå in i något annat. Bryta. En tydlig signal. Den sätter sig i bröstet och biter fast.
Får inte jobbet vara kul? Jag vill ju göra karriär
Ah. En klassiker. Klart att du får jobba hur mycket du vill. Det är inte alla som drabbas av utmattning. Vissa är mer benägna än andra av olika skäl. Inlägget vill belysa utmattning för det är en stor orsak till ohälsa idag. Min övertygelse är att om man bara har öar där det ställs mindre krav, där man får vara ledig en stund, så kan man dundra på rätt bra. Ser man till att uppfylla övriga behov förutom jobbnerven (som att äta, sova, skita, träna) så tror jag att det kan bli rätt bra balanserat.
Ge mig gärna dina tankar i kommentarerna!
Psykisk hälsa. Ibland är det helt omöjligt. Att hitta lugnet när man är allt annat än lugn. Men att ändra sinnesstämning är en av mina favoritsysselsättningar. Dels för att jag är rätt bra på det numera, dels för att det är så förbenat skönt att byta bort stress mot lite mer harmoni. För ja, med träning är det möjligt. Ska säga att jag gör det dagligen – det går nästan per automatik: ibland kan det räcka med ett riktigt djupt andetag och en “lättnadens suck” (man får lura sig själv till bättre mående).
