Det har varit mycket på senare tid. Roligt, men också: omvälvande. Huvudet hinner inte med alltid, så är det för mig. Vi har flyttat till hus, och jag trivs som en fisk i det nya lugna vattnet. Men att flytta är en svår sak för mig, så även denna gång. Att vara van vid otrygghet gör att den nuvarande tryggheten känns svår att ta till sig. Men jag övar likt en soldat. Trygghet är bra när den landar i kropp och själ.

Jag är en mästare på att känna efter. Jag scannar mig själv hela tiden. På gott och ont. Jag backar hellre än gasar framåt. Högkänslig? Vet inte. Men känslig.

Jobbet har varit extra kul den här hösten. Det både utmanar och samtidigt känner jag mig kompetent och skarp. Jag fortsätter med mina uppdragsgivare och får även in nya saker. Och det är också jobbet jag lutar mig tillbaka mot. Där känner jag mig trygg. Att vara egenföretagare är rätt ofta förknippat med otrygghet, men för mig är det nog tvärtom. Jag har mina säljrutiner, jag väljer mina egna tider (hallelujah!), jag skriver på, jag träffar nya kunder, jag uppdaterar mina kunskaper – toppen!

Jag får ibland frågor kring vad jag jobbar med – så här kommer några inlägg för den nyfikne.

“Hur blev du frilansjournalist?”
Mina tidigare jobb
Om mig

Så kombinationen känslig + jobb + vardag gör att jag tar det rätt lugnt. Har börjat läsa på kvällarna (Åsa Avdic bok Isola), lägger mig tidigt, stänger av mobilen. Och gör det som har varit svårt tidigare: känner efter. Det, om något, är utmanande. I arbetet med mig själv har det framkommit att den ångest jag känt och känner har funnits med i större delen av mitt liv. Jag vågar knappt säga det högt, men ja: sen ca 4-5 års ålder. Jag trodde jag var runt 21 år när ångesten började, men det var då den blev outhärdlig. Den fanns där tidigare.

Mjukare tider med andra ord. Yogan på onsdagarna är en egen oas. Andas, röras, finnas.

Det viktigaste i jakten på trygghet är min lilla familj. Den som gör att jag ler med hela kroppen. Från topp till tå, huvudet inkluderat.