Jag frågar ibland. “Vad tycker du att jag ska göra?”
Ofta handlar det om att jag verkligen inte vet var jag ska börja. Det är som att flera olika verb drar i varandra därinne. Tvätta, städa, springa, träna, ringa, skriva.
Det segar, det sliter. Humöret är obestämt. Varken hackat eller malet.
Jag gillar det inte alls.
Jag tror det handlar om att jag inte är närvarande i vad jag vill. Jag är inte närvarande i känslan, utan befinner mig i ett ingenmansland när det gäller känslor. Det handlar också om modet att våga känna efter. Ett mod jag ibland saknar.
Det bästa verbet är det svåraste. Som är beroende av sinnesstämning. Som inte vill tas för givet.
Vara.
För vara ger jag mitt liv. Jag kan gråta för det. Att slåss för rätten. Därför blev jag så tagen av Lisa Ekdals hyllning av vilan i hennes sommarprat. Förebild.
