Tiden rusar iväg. Men hos mig står den just nu stilla. Jättestilla. På söndagsmorgonen, efter frukost, går jag och lägger mig igen. Kroppen är så tung att jag inte ens orkar gå uppför trappen. Jag fattar precis vad det handlar om. Och ingen skugga på mig, efter fem veckors intensivt leverne, där jag trots allt har yogat varje dag sedan den 5 februari.

Det är superläskigt att vara utmattad, när man hela tiden levt sitt liv under parollen “det ska inte hända igen”. Men vi fick en törn här hemma, med ohälsa som följd och det har inneburit en vardag som varit både enkel och svår samtidigt. Enkel: för att vi gör bara det vi absolut måste. Svår: för att jag tagit ett större lass än vanligt, rent fysiskt. Och så är det oron. Den där som äter upp en inifrån – den har varit obarmhärtig i sitt sätt, och hur j-kla bra jag än är på att ta hand om mig och min familj, så är den där och pockar på. Äter energi.

Men så driver jag företag.

Mitt företag är beroende av att jag är alert och på. Och hur fungerar det när man då och då inte är på topp? Jag skulle säga att det faktiskt fungerar precis så som jag vill. Jag gasar när jag kan och vill gasa. Och jag bromsar när det behövs. No questions asked. I min värld är man framgångsrik om man lyckas balansera. Att ta det där steget tillbaka, och bara landa i sitt eget nät. Som betraktare av det som hänt, kommer hända, och det som händer just nu. Det är en bra egenskap, som jag gärna övar upp. Det finns ingen motsättning i att driva företag och ha en sårbarhet, snarare tvärtom. Jag har stor nytta av mina erfarenheter och dessutom styr jag det här skeppet själv. Och hur tänker jag då? Jo, jag tänker lång sikt. Jag tänker hållbarhet.

Tricky part.

Att vara driven, för det är jag, och samtidigt vara medveten om behovet av återhämtning är inte alltid lätt. Men då tänker jag mig att det finns en kraft i återhämtning som jag vill åt. Jag investerar den tiden för framtida affärer, helt enkelt. När jag vill tuta och köra, fast jag inte kan, då lutar jag mig mot vetskapen kring hur värt det är att inte tuta och köra. Är ni med?

Och jag måste slå ett slag för det här med att vara egen, vara sårbar och köra shoppingfritt. Genom att inte shoppa (inne på mitt tredje år) så kan jag dra i handbromsen rätt rejält. Och det är befriande, på alla sätt! Läs mer om shoppingfritt här!