Ända sedan jag började med köpstopp (2016) har jag vetat att mitt motiv är frihet. Och nu när min dator kapsejsade för en dryg vecka sen blir jag också varse om att upplevelsen av frihet föder mer längtan efter ännu mera frihet.
För nu kan jag verkligen inte arbeta i samma utsträckning. Vissa saker fungerar via mobilen och ibland lånar jag min makes dator. Jag blev ofrivilligt mer fri, trots att jag älskar mitt jobb.
Så jag badar. Jag är mer blöt i håret än torr.
Så jag cyklar. Som en dåre faktiskt med färsk träningsvärk i benen varje kväll. Så jag lyssnar, tittar och funderar. Vad ska jag göra resten av livet?
Så jag skrattar. Åt samma saker som du. Du min allra största skatt.
Omställning och att leva lokalt. Jag slåss hela tiden mot den norm som jag förut varit en del av. En norm som gör att jag egentligen skulle behöva ta bilen. Jag har i och för sig utmanat mig själv och tagit bussen ut till Ica Maxi Haninge, det har fungerat om än lite omständligt. Men det går, absolut.
Min relation till den stora butiken med enorm parkeringsplats är rätt god ändå. Om vi bortser från att jag blir tvingad att ta emot en försluten plastpåse när jag handlar på dess Apotek så gillar jag butiken. Jag tycker om att den är stor, att det finns ett utbud och att jag hittar bland hyllorna. Jag inbillar mig att jag handlar för bra priser, i genomsnitt, men den inbillningen har fått sig ett nytt perspektiv.
För jag tog nämligen mig nämligen till Brandbergen häromdagen, jag skulle hämta ut mediciner (och slapp plastpåse!) och sedan skulle jag handla lite park-fika på den Ica Supermarket som fanns där.
Innan jag fortsätter att berätta, behöver du veta att vi äter mycket paprika här hemma hos oss. Ekologisk vill jag att den ska vara. Och priset blir därefter. Den ekologiska paprikan på den stora Ican med den stora parkeringen kostar nästan alltid mellan 45 till 50 kronor, för två paprikor. Jag vet, jag baxnar också inför det.
Men där på Ica Supermarket, så hittar jag eko-paprika för 39:90 kronor. Och det var då jag insåg. Att jag faktiskt inte behöver ta mig till den stora Ican. Visst, jag tycker fortfarande att det är trevligt att handla där, men här har jag nu en direktbuss som går flera gånger i timmen, och framför allt är det enklare att ta sig hem.
Så utmaningen för mig, det senaste halvåret, har varit att handla utan bil. Jag vill göra det på ett sätt som är utforskande, det vill säga att jag resonerar mig fram. Nu kan jag säga att det känns naturligt att ta bussen, det gjorde det inte i början. Det känns också naturligt att inte handla så förbenat mycket varje gång, eftersom det driver på matsvinn.
Menar jag att alla ska ta bussen för att handla? Om att leva lokalt.
Jag menar att jag tar bussen för att handla. Att jag försöker hitta en lösning som fungerar, i just vår specifika livsstil.* Vi har alla olika förutsättningar, titta på landsbygden. Titta på min kompis Ulrika som behöver ta sig långt varje dag, utan att det finns kollektiva lösningar.
En annan lösning som också skulle kunna fungera är att samåka med någon. Eller att man handlar i en butik som är “på vägen” från något, till exempel jobbet. Jag menar också att det inte alltid är stormarknaden som har de bästa priserna och dessutom ska vi nog ta det lugnt med att handla stort, sett på den statistik vi har när det gäller att kasta mat.
Ja, det jag säger är: försök att leva så lokalt det går. Och det finns en annan poäng också: handlar jag borta i Brandbergen så stödjer jag den butiken och jag har också möjlighet att påverka utbudet genom att höra mig för.
*Valutan vi behöver prata om är tid. Nej, många av oss har inte tiden att vara klimatsmarta. Och det kan inte läggas på konsumenten enbart. Det är system så målar in oss i att vi ska vara effektiva och jaga klockan. Det är klart som 17 att handlingen då inte kan ta hundra år. Det fattar jag också!
Många gånger kanske maj och juni handlar om att “runda av”, “snabba på”, “leverera”. Ekorrhjulet eldas på, och sen står man där vid semesterns ingång och tänker: kom och hjälp mig! Så jag beslutade, att jag gör precis tvärtom. Jag skalar av det jag kan, jag ropar inte: hej, jag kan göra jobb för dig, och så gör jag det viktigaste först: som att bada kallt (vilken grej!) och kolla in svanar efter badet. Och jag lovar dig: värt det!
Först bad. Sen jobb.
Svanar är rätt fräcka, ändå
Så när jag sitter där, så ser jag två svanar, som sen blir tre. Det glider in en rackare från vänster, och jagar bort den ena svanen, som blir rädd och flyger bort. Svanen som vill ta plats, burrar upp sig till tusen och börjar flirta med svanen som är kvar. Men intresset är svalt. Hon, för jag antar att det är en hon, simmar vidare, den envise följer efter. Sen väljer honan att flyga tillbaka, till sin första kompis. Och det är dem jag har fångat på bild nedan.
