Upp tidigt. Snorig näsa. Långsam frukost. Ut och friska. Snögubbebygge. Kalla vindar. Nerbäddad i vagn. Upp för backen. Handla lite grann. Gå hem. Lämna över en stund. Längta efter lunch. Skriva. Förhoppningsvis vila en stund. Trött men sann.
Tiden står just nu stilla. Vi har haft en period av ohälsa, och behöver då tänka om. För att jag ska orka göra lite mer än vanligt på hemmafronten har jag skalat av. Det innebär att jag gör aktiviteter som genererar stålars till fasta utgifter, men gärna mindre än så (en fördel med mitt shoppingfria liv är att jag kan jobba när jag vill. Eller inte jobba alls under en period). Det jag adderat är: yoga, så ofta som möjligt. Har hittat ett pass på Yogobe med Johanna Andersson, som är på femton minuter. Det är för höfterna, och jag känner att min inre stress lagrar sig där (och i bröstet, sedan gammalt).
Det här var en dag i Järvsö, där jag chansade, och kom fram till ett öde ställe, trodde jag. Jag var så hungrig. Så visade det sig att det fanns en öppen gårdsrestaurang. Den dagen var en bra dag!
Välja rätt i livet. Insikterna.
Jag är stark. Som en häst. Jag klarar mycket, om jag bara vet att där finns en horisont som väntar.
Att jag är ännu säkrare på mitt shoppingfria liv. Läs mer i inlägget Livet “före” och “efter” med shoppingfritt. Att ha friheten att skapa sig en “fuck-off” tillvaro, där enbart kostnader för boende och mat är det som räknas – det är freakin’ livskvalitet!
Det går alldeles utmärkt att arbeta på buss/pendel/tåg – och inte alls konstigt att jag åker kommunalt på udda tider, eftersom jag vill få plats med mitt kontor.
När snön är överflödig, då mår jag bra. Som här, också en bild från Järvsö.
Hur stor segern är att maten är på bordet varje dag. Mycket tack vare min sex veckors meny som jag skapat tillsammans med maken. Sa jag färdiga inköpslistor? Yes. Och jag är grym på att samla steg på Ica Maxi Haninge. Livet är väldigt bra ändå.
Att jag alltid vetat att du är min stora kärlek, lille A, det blir så kristallklart när livet slår till. Vi åker på utflykter varje helg numera, och du somnar sött i baksätet på vägen hem. Vi är bra, alla tre.
Inget annat är viktigt förutom familjen och hälsan. Och vad man lägger tid på under dagarna. Känslan, people, känslan.
Hoppas att ni har en fin helg! På söndag planerar jag att hålla en livesändning på temat köpfritt i gruppen Köpfritt 2018 på Facebook, vi kanske ses? kl 15.00 😀
Livet ställs på sin spets då och då. Och tankar som “var är viktigt?” kommer upp – det kan både vara svårt att svara på, och också en resa i att välja om. Om och om igen. Det som länge cirkulerat i mina tankar är hela idén kring görandets excellens. Det vi gör är det som räknas – vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, var vi bor, hur många utbildningar vi tagit och listan kan verkligen göras lång. Och det behöver inte vara fel att göra. Men där, i slutändan, vad finns då kvar?
Missförstå mig rätt: jag gör gärna saker. Jag tycker om att arbeta, jag umgås gärna och tror att mitt grundläge någonstans är inställt på “aktivitet”. Men det slog mig idag, att om det inte känns bra inombords, då spelar det inte längre någon roll vad jag faktiskt gör. Och det här är inget nytt för mig. Jag levde många år med statisk ångest, och gjorde en massa saker parallellt. Men känslan av “görat” infann sig inte. Istället var där en grå massa som täckte allt det där. Så det jag vill säga är att det är känslan som avgör. Hur det känns i bröstet, magen eller i huvudet. Och då kan till synes små saker faktiskt göra hela skillnaden. Som ett femton minuters yin yoga pass (för att jag har inte tålamod att yoga längre just nu). Eller att uppskatta att solen skiner i ansiktet en januaridag.
Fastnar vi inte lite väl ofta i tankar som “om bara” så skulle jag “känna så”. Allt ska vara så stort, men hur stort blir livet, när känslan inte är på plats? Vi kan göra stora saker, men kicken är fadd när det inre inte spelar med.
Känslan före görat. Kanske ett sätt att släppa prestationsångest?
Så -vi ska inte racka ner på görat – för det är klart att vi ska ge oss ut och äventyra! Men – börja med att få till känslan därinne. Kan det vara att öka på närvaron med några snäpp? Kan det vara att uppmärksamma de knarrande stegen i ett snövitt landskap? Implementera känslan först – och få med görat på noterna sen! En sådan sak som säkerligen påverkar känslolivet kring “görat” är ju prestationsångest, och jag tror fokuset ska gå bort från prestationen, till det inre. En tanke att trösta sig med är ju: vad är prestationen värd, om jag inte mår bra av den?
Kan man bestämma känslan?
Jag är som sagt ingen psykolog eller psykoterapeut. Så mina skrivna rader bottnar snarare i mina erfarenheter och arbete kring känslor, utmattning osv. Men jag tror att man kan “prata ihop sig” med sina känslor (inte om du är mitt i panikångest, eller med utmattad hjärna) och kanske fundera över vilka känslor som du vill prioritera. Ställa sig frågan: vad vill jag känna? Det betyder inte att vi kan vaccinera oss mot obehag. Men när det gäller fanatismen kring hur mycket vi ska göra under en dag, där effektivitet och riktning är det som räknas, kan det ibland vara skönt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv: känns det så som jag vill?
Jag upplever att jag själv tutar och kör rätt ofta, medan det jag egentligen vill känna är lugn, närvaro, långsamhet, sävlighet och rofylldhet. Det rimmar illa när man springer som en skållad råtta mellan livets göromål.
Göra något nytt, kan det vara bra för känslan? Det skriver jag om i Att öppna för något nytt.
Jag har länge arbetat med hälsa, då i termer av skrivet material och artiklar. Jag jobbar sedan några år tillbaka med Allt för hälsan, där jag skapar program och modererar scenen Pratbubblan. Men, så fick jag chansen att göra något helt nytt. Och det har varit viktigt för mig. Jag berättar varför.
Jag blev kontaktad för ett arbete med Fotomässan och Explore, som går samma helg (9-11 mars) vilket har varit så spännande. Arbetet är enkelt att utföra och jag får prata med människor som jag vanligtvis inte har kontakt med.
Det bästa: jag lär mig hela tiden något nytt.
Det kan vara i termer av “mässpråk” (där jag har hyfsad koll eftersom jag har Allt för hälsan i min högerhand) men också: fototugget och exploretugget. Det pratas vandring, expeditioner, äventyr, galor, erfarenheter, utmaningar, upplevelser, livet osv. Det är nya kameror som är på ingång (fatta den världen är ju så häftig, vilket jag visste lite om innan då följer Golden Hour på Youtube med bland annat Elin Kero).
Det händer något i oss när vi får testa något nytt. Det är som att delar av hjärnan får ny input, där både inspiration och utmaning ger oss lite extra glöd och energi, under förutsättning att vi tycker det är roligt.
Att göra något nytt – det här har jag noterat.
⇒ Jag får ett intresse för nya områden: framför allt att lära mig mer om foto. Och också: besöka naturnära platser i Sverige.
⇒ Jag får se praktiska exempel på vad foto kan innebära – och även vad äventyr kan betyda. Ett nytt språk växer fram.
⇒ Människor. Det är så speciellt att få höra om människors passion och hur de gör för att leva sin dröm. Jag blev särskilt inspirerad av Elisabeth Toll och hur hon fann fotograferingen som sin främsta livsenergi (länk till Fotomässan, där jag skrivit en intervju med henne). Elisabeth vann nyligen Årets Fotograf hos Elle.
⇒ Att göra något nytt, något annat, gör också att modet växer inom oss – vad är jag kapabel till? Vilka intressen har jag, utöver de som redan finns där? Hur går jag vidare?
Har du gjort något som du inte brukar? Berätta gärna!
Många av mina favoritinlägg hos andra handlar just om utveckling – läs till exempel vad Katta på Bucketlife ska göra under 2018!
Jag funderar på att lägga det här med nyttighet till aspekten tiden. Ni vet, den där som vi alla har, men vill ha mer av? Ja, precis den. Vi är överens om att vi alla har exakt lika mycket tid, men hur vi använder den skiljer sig förstås åt. Och mitt ord för i år är närvaro, efter ett år av hyfsat högt tempo. Jag ser närvaro som den näring vi lägger i begreppet och upplevelsen tid. Så, hur får vi mer näringsrik tid?
Jag tror att när vi har lite för mycket att göra, så blir tiden mindre näringsrik just för att vi alltid är steget före. Det betyder att vi går miste om nuet. Samtidigt så jagar vi i många fall det där nästa steget, för att sen kunna känna på ett visst sätt. Där jag tror att vi ”sen” vill vara närvarande. Jag tror det vi önskar mest av allt är känslor – att vi vill känna glädje, närvaro, lycka, meningsfullhet. Men däremellan kommer ”jag ska bara” och inte minst ”aktiviteter” som pressas in i almanackan. Vi gillar att kunna göra mycket – men hur känns det när näringen, närvaron, är borta? Stress tror jag.
Så får jag mer näringsrik tid. Hitta närvaro.
◊ Lite mer långsam. Som ett motstånd mot ”andan i halsen” gick jag långsamt över förskolegården med lilleman. Kände knarret under skorna och tog in att ”här ska han leka idag”. Jag hämtar långsamt, vi sitter ibland inne på förskolan en stund, leker, tittar, pratar med förskolepersonalen. Jag vill vara så långsam jag kan bli. På riktigt.
◊ Sociala medier. Jag har varit inne på det förr, att det här med digital disciplin är viktigt. Det kan du lyssna på här, i senaste Kropp&Själ, P1. Det är väldigt dubbelt för mig, men nu är jag rätt säker på hur jag ska hantera det hela. Jag jobbar professionellt med Facebook och Instagram, vilket gör att jag är inne 2-3 timmar per dag och jobbar. Men efter att ha skrivit digital disciplin serien här på bloggen, behöver jag steppa upp. Jag känner mig väldigt splittrad om jag är inne för mycket. Så: tydliga mål och begränsad tid inne på medierna! Det handlar om vad jag vill känna – och det är inte alltid närvaro med näsan i luren!
◊ Meditation. De flesta listor som jag gjort genom åren på den här bloggen har det här elementet med sig. I veckan fick vår familj en törn i livet (egentligen två törnar), och vi har drastiskt fått planera om vår vardag. Det första jag adderade, för att orka, var meditation och vila, samt extra motion. Närvarande och lugn är bästa stegen för att orka. Att jag har min yoga på onsdagarna är guld värt för närvaron.
Jag såg henne lite på avstånd. Tillsammans med ett tiotal andra var jag på resa långt hemifrån. Och när jag tittade på henne, ensam, så förstod jag min längtan. Den där försjunkenheten och blicken mot horisonten, den ville jag också ha. Minnet har följt med mig, det är nästan 20 år sen nu. Här försöker jag sätta ord på min ensamhet, som jag så älskar. Och hur jag tar hand om den genom att resa ensam.
Resa ensam – en reflektion.
Jag är uppvuxen i en trångbodd familj. Vi är några systrar som levde tillsammans med vår mamma i Bromma. Att få vara ifred har alltid varit viktigt för mig. Jag vill ha lugn och ro kring mig, och vill helst inte bli störd. Jag satt länge på kvällarna och pluggade för mig själv. Ofta åt jag middag ensam på mitt rum. En ensamvarg, som gärna sjönk ner i böckernas värld. Att få vara helt ensam i lägenheten i Bromma var en lyx som inte hände så ofta. När jag därför fick min första egna lägenhet som 29 åring (lämnade ett långt förhållande bakom mig) blev det en milstolpe i mitt liv (då jag också började kunna hantera långvarig depression och ångest). Att kunna stänga den där dörren, det betydde så otroligt mycket.
Under många somrar har jag också rest ensam, till Jastarnia som ligger i norra Polen. Med tiden har jag valt att helt isolera mig på mina resor dit. Efter att jag träffat min livs kärlek 2011 så fortsatte jag att resa ensam, bland annat till La Gomera, en ö utanför Teneriffa. Även till Polen åkte jag ensam i två veckor, senast 2014 (då jag var gravid med vår son A).
Och nu är jag i Järvsö (bilderna i inlägget är härifrån!). Ensam i tre dagar, nästan fyra. Och varför behöver jag och vill jag resa ensam? För mig är det tydligt: jag ger så mycket i min vardag, till familj och vänner, med närvaro, med aktivitet, med skratt, med stress, med power att lösa problem. Jag behöver och vill lägga tid på mig själv – och då inte bara någon enstaka timme, utan några dagar minst.
Att resa solo, när man har familj?
Jag har fått flera hejarop på mina soloresor, och nu senast sa en av mina bästa vänner att hon gillar att jag reser ensam och att hon har många kompisar i sitt hemland som aldrig skulle kunna göra det. För att det förväntas av mammor att de ska släppa allt och vända ut och in på sig själva, allt för att räcka till för familjen och vardagen. Ledsen, men jag kan inte ställa upp på sådana villkor, och jag vet också hur glad min man är för min skull. Jag dras med olika tankar kring mitt resande, men det jag landar i är att jag tar ansvar för att vara den bästa mamman till vårt barn och vår familj. Jag ser till att skapa precis de förutsättningar som vår familj behöver. Jag är snäll mot mig själv, och i förlängningen: mot andra. Rätten att njuta av ensamhet försvann inte bara för att jag tog emot barn och familj.
Vi är alla olika, säkert, men för mig har det varit elementärt att förstå min längtan efter både samvaro och ensamhet. Hur jag väljer både och. Inte antingen eller.
Så jag la mig för att meditera. Hittat en variant av yoga nidra som har precis rätt längd (det vill säga: ganska kort) och som passar mig. Efter 20 minuter ska jag alltså vara färdigvilad och återgå till mina arbetsuppgifter. Det går inte. Kroppen är blytung och jag orkar knappt vända på mig. Så jag ger upp, eller ger in. In i mer vila. Dvalar mig vidare under en timme sammanlagt och tänker tanken: för vem ska jag sluta vila?
Det här året har jag nämligen bestämt mig: minsta möjliga ansträngning, efter ett år av frilansuppdrag som avlöst varandra i rasande takt. Vi kan kalla det för fu-ck-off år, för det finns anledning att kaxa upp sig mot rådande normer. Jag är inte min prestation. Fast det är förstås en sanning med modifikation, eftersom en del av tiden av mitt liv handlar om att göra. Utöver att dra ner på takten (vilket har gått sådär, i och med all uppmärksamhet som shoppingfritt har fått) så vill jag satsa på egna projekt, men jag märker att de hamnar längst ner i priolistan (vad är det, liksom? de projekten gör mig mer levande än någonsin).
Men det jag vill prata om är vilans status.
Återhämtningens essens. Och varför det är så lätt att säga “nej” till dessa saker, till förmån för aktivitet och göranden. En analys om man så vill. Jag har nyligen läst boken Driven till max av Christopher Toll som bland annat handlar om röda personers svårighet att vila och återhämta sig – och vilka behov som ofta körs över till förmån för aktivitet.
Bokens huvudspår är återhämtningens kraft, och hur den kan se ut. Och det jag funderar väldigt mycket över är hur onaturlig vila och återhämtning är i mångas liv. Jag tänker att vi har byggt oss en vardag, men att den blir långt ifrån komplett om vi bara tutar och kör (jag skriver “vi” därför jag är med i den skaran, from time to time). Och det här gäller förstås inte bara “röda” personer.
Det saknas reflektion och återhämtning. Däremot är vardagarna fulla av annat – eller hur? Och aktiviteter ger resultat: om jag gör detta, så får jag ut följande: det finns tydliga konsekvenser av att vi gör saker. Det finns kvitton, produktivitetskalkyler och inte minst: en känsla av att get shit done.
Hitta nya stigar. På riktigt. Jag har hittat en ny skogsstig i närheten av vårt hem – så spännande!
Men vila och återhämtning kan också vara get shit done.
De är förutsättningar för allt det där andra i livet, i alla fall på lång/längre sikt. Och vad behöver vi? Jo, lära oss att kapitulera. Att leva obegränsat fungerar inte när människan är begränsad (vår egen dödlighet och hälsa begränsar oss). Att nalla på sömnen för att göra annat kan fungera på kort sikt, men kan leda till ohälsa på längre sikt. Att addera hälsa till sitt liv kanske inte handlar om köpa träningskort på närmsta anläggning, utan se över sina sov- och återhämtningsrutiner? Step 1.
På min facebook-sida (rätt nylanserad) har jag fått olika syn på hur vi ska paketera återhämtning, så att det blir attraktivt. Ett förslag, som Christopher Toll kom med, var att gamifiera den. Och jag förstår tanken, och att det på sätt kan attrahera personer som är drivna till tusen. Att man skapar en prestation kring återhämtning. Det kanske är det som krävs?
I min utopiska syn på vila hade jag önskat att vi skalar av det råa sätt att se på våra liv utifrån debet och kredit, och istället blev mjukare inför det faktum att vi landat på denna planet. Jag hör om familjer som vänder ut och in på sig själva, för att annars blir “tjänstepensionen sämre”. Men vad händer med livet här och nu? Att leva som att livet aldrig kommer ta slut kan bli en dyrköpt historia i termer av utmattningar, relationshaverier och en känsla av att “livet räckte inte till”.
Saker jag gör just nu, när livet räcker till.
♣ Skrålar i bilen när jag kör bilen till återvinningen. Har jag sagt att jag älskar återvinningscentraler?
