Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.

Emilia: Hej igen! Det här är del två av tre i en serie inlägg om tillräcklighet där Åsa Callmer, forskare, delar med sig av reflektioner och resultat på temat tillräcklighet. Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till de ämnen hon har fokus på. Så, varsågod Åsa!

”Mindre, närmre, långsammare, färre”

I forskningen kring tillräcklighet (på engelska: sufficiency) framhålls ofta att det är en princip som kan (och bör) användas som en samhällsstyrande logik. Alltså ungefär så som dagens samhälle är organiserat kring effektivitet och tillväxt. En av mina akademiska husgurus, Thomas Princen (The logic of sufficiency, 2005), har beskrivit tillräcklighet som en sådan styrande logik. Enligt honom behövs det nämligen nya styrande principer för att möta växande klimat- och miljörisker – principer som utgår ifrån social återhållsamhet som en logisk motsvarighet till de ekologiska begränsningar som vi har att förhålla oss till. Och då handlar det såklart inte om social återhållsamhet i pandemins distanseringsbemärkelse, utan om att samhällets aktiviteter behöver organiseras återhållsamt – för att få plats inom ekologiska ramar. Mer konkret kan man säga att ett samhälle som organiserades utifrån en tillräcklighetslogik skulle utgå från ”mindre, närmre, långsammare, färre”, i motsats till dagens ”större, längre, snabbare, mer”. Princen menar också att tillräcklighet är en etik för hållbarhet. Och ett sådant etiskt förhållningssätt tror jag verkligen att vi behöver för att komma till rätta med de många kriser som mänskligheten står inför!

Idén om tillräcklighet bygger på lika delar hållbarhet och rättvisa. Det handlar om att krympa och minska det totala resursanvändandet (och efterfrågan på det) för att mänskligheten ska klara av att hålla sig inom de planetära gränserna, på samma gång som alla människor på jorden ska ha rätt till ett lika stort ”miljöutrymme” och samma möjligheter till ett gott liv.

Här är det också viktigt att poängtera att tillräcklighet inte handlar om att de miljoner människor som idag lever i fattigdom inte ska kunna förbättra sin levnadsstandard. Tvärtom – det är en förutsättning för att dessa människor ska kunna lyftas ur fattigdom utan en ökad belastning på klimat, ekosystem och naturresurser och att de rika länderna, grupperna och individerna i världen backar från sina alldeles för stora avtryck. På så sätt är tillräcklighet också, i allra högsta grad, en fråga om ansvar. Ett ansvar som faller på de som idag tar upp extremt mycket mer än sin rättvisa del av miljöutrymmet. 

100 000-kronorsfrågan – hållbarhet och rättvisa och därtill: ansvar

Så: tillräcklighet som hållbarhet, rättvisa och ansvar. Stora ord. Och, som vi alla tyvärr redan vet, långt ifrån lätta att få till var för sig. Om vi ser tillräcklighet som ett ansvar som faller på den rika delen av världen (länder, klasser, grupper, individer) att avstå från att ta, och på så sätt backa från det alltför stora miljöutrymme som de (vi) tar upp idag – HUR ska det gå till? Det är den ständiga 100 000-kronorsfrågan. Vi lever ju i en fossilberoende verklighet som är sammansatt av så många ohållbara system och praktiker som är inflätade i varandra. I en vardag som ska gå ihop, i hjul som ska snurra, i relationer som kommer med förväntningar. Det där ansvaret, det behöver axlas på alla nivåer. Och som med andra sorters ansvar som är delat så blir det lättare att bära ju fler som axlar det. Om ansvaret axlas på samhällelig nivå så blir det väldigt mycket lättare för individer att leva och konsumera tillräckligt; om fler individer praktiserar tillräcklighet så förändrar det normerna. Jag tror att en nödvändig del av att få till det är att odla vår känsla för tillräcklighet, av att det vi redan har är gott och nog.

Hur kan vi koppla ihop välmående och tillräcklighet?

Att de allra flesta av oss som bor i Sverige redan har tillräckligt rent materiellt sett betyder inte att vi ska sluta sträva efter ökat välmående. Det behöver vi göra! Som samhälle behöver vi sträva efter ökat välmående för oss själva, för ekosystemen vi är beroende av och för välfärdssystemen som ska kunna säkerställa våra grundläggande rättigheter och behov. Men det välmåendet kan inte fortsätta vara kopplat till ökad konsumtion, ökad tillväxt och ödeläggelse av naturen. Det mår vi själva inte så värst bra av i längden heller. De finska forskarna Jessica Jungell-Michelsson och Pasi Heikkurinen har konstaterat att i kärnan av tillräcklighetsidén finns tanken om att det är önskvärt att uppnå ett tillstånd av tillräckligt, eller nog – inte bara för ekosystemen utan också för de sociala och ekonomiska systemen (som idag har svårt att hantera till exempel snabbt ökande klyftor och orättvisor, växande vårdköer och -kostnader och ökande psykisk ohälsa). 

Tillräcklighet som idé och begrepp kan appliceras på i princip allt i samhället: Konsumtion, produktion, livsmedelsförsörjning, boende, transport, energi, teknologi, kommunikation, arbete, resande, relationer, infrastruktur, hygienvanor – you name it. En forskningsstudie måste begränsas, och jag valde att fokusera specifikt på materiell konsumtion. Hållbar konsumtion hade länge fokus framför allt på hur saker produceras och att försöka producera saker på ett effektivare och mer miljövänligt sätt. Kort sagt kan man säga att tillräcklighet inom materiell konsumtion i stället fokuserar på volymen på det som konsumeras och hur volymen kan minskas.  

När jag som doktorand bestämde mig för att forska om just tillräcklighet, var jag nyfiken på hur den där känslan av tillräcklighet kan odlas och hur tillräcklighet kan praktiseras. Jag ville utforska hur fler skulle kunna tilltalas av tillräcklighet, framför allt personer som inte redan var intresserade av att försöka leva mer hållbart. Därför valde jag att studera två grupper som närmade sig tillräcklighet från olika håll: en grupp som medvetet hade beslutat sig för att radikalt minska sin konsumtion genom att ha ett köpfritt år, och en grupp som hade valt att rensa bland sina ägodelar med KonMari-metoden. 

Köpfritt och rensning som tillräcklighetsbeteenden

Ett tydligt resultat från intervjuerna med den köpfria gruppen var att de flesta inte saknade att konsumera, utan istället upplevde en lättnad och en frihet i att ställa sig lite utanför konsumtionssamhället. Ibland kunde dock deras köpfrihet orsaka svårigheter i sociala sammanhang, till exempel när det kom till att (förväntas) ge och få presenter och inte vilja att personer runt omkring en (framför allt ens barn) skulle drabbas negativt av ens val att vara köpfri. Många upplevde också en ökad frustration över att andra runt omkring dem fortsatte konsumera som vanligt.

Den andra gruppen genomgick en lång och ingående process av att göra sig av med ägodelar. De flesta av dem var intresserade av shopping och reflekterade inte så mycket över hållbar konsumtion innan de påbörjade KonMari-metoden. Men det visade sig att den speciella metoden för att välja ut vilka saker i hemmet som ger glädje (och behålla enbart dem), hjälpte ”konmariarna” att bli mer kräsna även vad det gällde att köpa nya saker. De blev mycket mer noga med vad de tog in i sina hem och slutade i princip helt att impulsshoppa och köpa saker som de inte behövde eller verkligen ville ha. Deras nykonsumtion minskade alltså ganska rejält.

Så: de köpfria ville sluta konsumera, medan KonMari-gruppen slutade vilja konsumera. Båda grupperna förändrade också sin inställning till de saker de redan ägde: de uppskattade generellt sakerna mer och var mer angelägna att ta väl hand om dem för att de skulle hålla och kunna användas länge. 

Min studie visade att det är möjligt för personer som inte är aktivt intresserade av att minska sin konsumtion att ändå – genom en process av systematiskt rensande och uppskattande av sina ägodelar – hamna på en plats där de inte längre känner sig intresserade av att köpa nytt och uppskatta att vara där. Det betyder inte att de här personerna har en konsumtion som kan klassificeras som ”tillräcklig”, men det betyder att det finns mycket potential i att närma sig tillräcklighet utifrån en känsla av att ha alltför mycket grejer/prylar/kläder (vilket var den vanligaste anledningen till att de här personerna ville börja med KonMari-metoden). 

En viktig sak att understryka är att alla personer jag intervjuade upplevde att de redan hade tillräckligt, ofta mer än tillräckligt, i fråga om materiella saker. De två grupperna ”köpfria” och ”konmariare” närmade sig tillräcklighet från olika håll, men hur de utvecklade sin känsla för tillräcklighet hade många likheter. Det som visade sig vara centralt i den processen handlade framför allt om tre saker:

1. Att lära sig släppa taget, både om ting och om materiella begär och ”behov”.

2. Att utveckla sin förmåga att avgöra vad som är nödvändigt respektive onödigt för att leva ett gott liv.

3. Att närma sig ett tillstånd av nöjdhet eller tillfredsställelse. 

Båda grupperna upplevde också ökat välmående och minskad stress. Deras olika praktiker innebar dessutom väldigt mycket reflektion, inte bara kring (icke-)konsumtion, ägodelar och materiella behov och begär, utan också kring vad man vill ägna sin tid åt och vad som verkligen är viktigt i livet. För många betydde det också att tänka om kring vad ett gott liv kan vara. Vi ses snart igen i blogginlägg del 3 – som blir den sista i den här serien.

Från Emilia: Tack för denna gästblogg och att ni som läser finns med och kommenterar. Låt oss prata hållbarhet och rättvisa och därtill ansvar i gruppen på Facebook.