Livet ställs på sin spets då och då. Och tankar som “var är viktigt?” kommer upp – det kan både vara svårt att svara på, och också en resa i att välja om. Om och om igen. Det som länge cirkulerat i mina tankar är hela idén kring görandets excellens. Det vi gör är det som räknas – vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, var vi bor, hur många utbildningar vi tagit och listan kan verkligen göras lång. Och det behöver inte vara fel att göra. Men där, i slutändan, vad finns då kvar?
Missförstå mig rätt: jag gör gärna saker. Jag tycker om att arbeta, jag umgås gärna och tror att mitt grundläge någonstans är inställt på “aktivitet”. Men det slog mig idag, att om det inte känns bra inombords, då spelar det inte längre någon roll vad jag faktiskt gör. Och det här är inget nytt för mig. Jag levde många år med statisk ångest, och gjorde en massa saker parallellt. Men känslan av “görat” infann sig inte. Istället var där en grå massa som täckte allt det där. Så det jag vill säga är att det är känslan som avgör. Hur det känns i bröstet, magen eller i huvudet. Och då kan till synes små saker faktiskt göra hela skillnaden. Som ett femton minuters yin yoga pass (för att jag har inte tålamod att yoga längre just nu). Eller att uppskatta att solen skiner i ansiktet en januaridag.
Läs också: Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.
Fastnar vi inte lite väl ofta i tankar som “om bara” så skulle jag “känna så”. Allt ska vara så stort, men hur stort blir livet, när känslan inte är på plats? Vi kan göra stora saker, men kicken är fadd när det inre inte spelar med.
Känslan före görat. Kanske ett sätt att släppa prestationsångest?
Så -vi ska inte racka ner på görat – för det är klart att vi ska ge oss ut och äventyra! Men – börja med att få till känslan därinne. Kan det vara att öka på närvaron med några snäpp? Kan det vara att uppmärksamma de knarrande stegen i ett snövitt landskap? Implementera känslan först – och få med görat på noterna sen! En sådan sak som säkerligen påverkar känslolivet kring “görat” är ju prestationsångest, och jag tror fokuset ska gå bort från prestationen, till det inre. En tanke att trösta sig med är ju: vad är prestationen värd, om jag inte mår bra av den?
Kan man bestämma känslan?
Jag är som sagt ingen psykolog eller psykoterapeut. Så mina skrivna rader bottnar snarare i mina erfarenheter och arbete kring känslor, utmattning osv. Men jag tror att man kan “prata ihop sig” med sina känslor (inte om du är mitt i panikångest, eller med utmattad hjärna) och kanske fundera över vilka känslor som du vill prioritera. Ställa sig frågan: vad vill jag känna? Det betyder inte att vi kan vaccinera oss mot obehag. Men när det gäller fanatismen kring hur mycket vi ska göra under en dag, där effektivitet och riktning är det som räknas, kan det ibland vara skönt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv: känns det så som jag vill?
Jag upplever att jag själv tutar och kör rätt ofta, medan det jag egentligen vill känna är lugn, närvaro, långsamhet, sävlighet och rofylldhet. Det rimmar illa när man springer som en skållad råtta mellan livets göromål.
Göra något nytt, kan det vara bra för känslan? Det skriver jag om i Att öppna för något nytt.
