I höstas kom jag av mig med badandet. Någon gång i september hade jag fått nog. Men för varje dag som gått så har en undran varit där och pockat på min uppmärksamhet: Hur gör jag i år? Kan jag vara färdigbadad? Nej, såklart inte. Så jag ställde mig på strandkanten, tog det första steget och kände direkt att: det här är väl ändå inte möjligt? Det var så kallt att jag upplevde att foten frös till is. Så satte jag i den andra foten. Steg för steg, med ett evigt tjattrande från mig: Det är lättare att “prata” sig in i vattnet. Meningar som tröstar, att det kommer gå över. Att det här är bra för mig. För det är det.

Bad-streak. Ja, men det är det jag sysslar med. Idag är dag fem, där jag träffade min kompis Maria. Först hann vi prata en del del, och sen gick jag i. Eftersom jag redan var lite frusen (hade suttit i baddräkt och mjukisar) och upplevde därför att vattnet var hyfsat varmt. Men sen kom kylan. Mitt dopp blev ett snabbt ett och sen upp. Veckan efter gick Maria i, som en queen. Visst, jag bröt min streak, men jag kom upp i 10 dagar, där jag en gång badade kallt i badkaret. Idag tänkte jag gå till “min” sjö och doppa mig.

Jag har läst mycket på sistone (bokstreak?). Alltid en bok som ligger och väntar. Regnmannen av Jonas Karlsson var en topp tio. Boken handlar om en man som verkar uppleva sig styra över regnet. Och vad som händer en torr sommar. Så finurligt skriven. Sedan läste jag en bok som inte riktigt fastnade, så jag gick till biblioteket och fann Krissie Hedenstedts självbiografi. Jag såg henne i Love is blind för ett drygt år sen. Jag undrade mest om boken kunde vara något för mig, eftersom jag har läst en hel del biografier på sistone. Men, jag fick mig en upplevelse. Det var en tung historia, med en missbrukande mamma och ett barn som helt lämnas vind för våg. Det gick att känna barnets smärta. Och också: läsa om en narcissist vars beteende gjorde ont på precis alla sätt.

Så var jag på biblioteket igår, jag skulle jobba lite grann (mina senaste artiklar kan du läsa om i Avfall och Miljö), och jag gick förbi hyllan med korta lån. Där stod den och jag hade ju sett omslaget tidigare. Jo, den senaste novellsamlingen av Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken. Det är sällan jag läser 7-dagars-lån, men jag vet också vad pepp jag blir av en deadline. Att helt och fullt koncentrera sig på en bok under en vecka – inte så dumt faktiskt.

Fotot längst upp till höger är från en kväll på Tekniska museet, där Jonna Bornemark och David Orlic samtalade. Det var en fin kväll och jag upplevde samtalet som mänskligt, intressant, aktuellt och också: lite läskigt, bland annat vad algoritmer tillåts göra. Tekniska har fler samtal på gång, kika in på webben om du råkar ha vägarna förbi.

Så. Nu är det dags för mig att jobba lite. Uppgiften är hyfsat managerbar: söka tillfällen att föreläsa och skapa artikelidéer.

Ta hand om dig och tack för att du läser

Emilia