Den senaste tiden läser jag en hel drös med olika bloggar – träning, vandring, business, sälj, life design. Den gemensamma nämnaren? Faktiskt: äventyr. Att testa nya saker, inom sin genre. Vandringsbloggen gjorde att jag fick upp ögonen för kampanjen #kvinnligaäventyrare. För det första: Vandringsbloggen är liksom sinnebilden för hur ett liv kan levas, på riktigt. Jag bara älskar att hon vandrar på heltid!
#Kvinnligaäventyrare har fått genomslag och nu senast såg jag en diskussion, på Facebook. Frågan som ställdes var: vad är ett äventyr? Det fanns de som ville värna om ordet, det ska inte slösas med var kontentan. Andra menade att äventyr har en bredare mening. Det fick mig att fundera.
Vad är ett äventyr?
Jag tror det är en känsla. Hos dig, hos mig och hos alla som gör något av ett äventyr. Det pirrar till litegrann, du andas något djupare ibland, och ibland inte djupt alls. Känslan kan ackompanjeras av tacksamhet, för det liv du lever just nu. Och det är här jag behöver omvärdera min egen syn på mina egna äventyr. Jag ser inte mig själv som särskilt äventyrlig. Jag har svår att vara spontan (jag vet, hur omöjligt låter inte det?!), jag gillar struktur och jag vill veta saker på förhand. Det bottnar i gammal möglig otrygghet.
Men så förstod jag. Känslan har funnits där den senaste tiden. Jag håller på att tämja min egen stressade kropp. Och valet av metod landade på trädgårdsarbete. Det är tredje dagen nu, som jag en lite längre stund står och påtar, rafsar, krattar och klipper. Och idag hände det: total närvaro, sinnen som åtnjuter alla dofter och ljud. Och där var den, känslan av tacksamhet. Och jag gör något helt nytt – något som passar min naturnära själ.
Så. Det är klart för mig att äventyr handlar om känslor.
