Men sommaren handlar också om ditt sinne. Sommarsinne. Det är i alla fall den jag är ute efter, den känslan av sommar. Dofter, bad och sommarsalt hud.
Utevistelse hjälper. Men likaväl en dag i sängen med semesterläsning. Nu senast läste jag ut Jag bara tvingar mig lite av Maja-Stina Fransson, boken som ger dig spännande romanläsning, men också en förståelse för vad tvångstankar kan göra med en person. Och även hur det blir för närstående. Läs! Du kan köpa den här till exempel.
Något som slagit mig den senaste tiden, är bloggar som på något vis mynnat ut ifrån en vilja om förändring. Ofta handlar det om personer som upplevt kris eller negativa livserfarenheter och genom att börja bry om sig själva så går de bort från självattack, mot självkärlek. Det är tufft, och en svår resa. Jag har själv förstahandserfarenhet på temat. Och därför läser jag med stort intresse. Gemensamhet i svåra frågor gör oss starkare, det är jag säker på.
Självattack låter flummigt, men är egentligen glasklart. Vi går i clinch med oss själva. Det kan handla om att
Vi inte tycker vi duger – och följaktligen pressar vi oss själva hårdare. Trots det verkar ingenting riktigt bra i våra egna ögon. Mycket sker i termer av tankar, som kan agera sylvasst mot oss.
Kroppen inte är tillräckligt stark/smal/snygg/attraktiv. Det går som ett mantra och puschar på. Om och om. Träning handlar inte längre om glädje, utan mer som ett måste. Vi vill uppnå något annat. Men även om vi når målen, fortsätter självattackerna.
Vi straffar oss själva på olika sätt – det kan vara alltifrån hur vi tänker om oss själva, till att de facto skada sig fysiskt, det som går under benämningen självskadebeteende.
Orsaker. Flera. Men skulle vi göra så mot någon annan?
Det är nytt för mig, ordet självattack. Jag har bland annat läst Skönpuls inlägg, där hon berättar hur hon ser på saken. Hon kommer med en del tips också!
Givetvis kommer jag med lästips, kanske inte just på temat självattack, men på temat att bli medveten om sig själv.
Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro och Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig – Om acceptans.
Stress – status idag liksom. Det är lite fint att vara stressad. Har du varit utbränd är du nästan inne. Med alla andra. Är du stressad – så verkar det som att allt är som det ska. Vi sopar den under mattan och fortsätter, eller hur?
Stress är något jag har erfarenhet av – i både små och stora doser. Absolut, min egen predisposition för stress är avgörande: hur och vad som händer med en person under stress är individuellt. Men det som gör mig fundersam är följande: varför ska stress vara ett normaltillstånd? Varför ska vi per automatik välja att köra på, för att det är normen? Vad är det som säger att vi inte kan välja något annat istället? Berätta gärna, och det menar jag, för jag vill veta. Hur funkar det på din arbetsplats?
Jag tror inte att ”stresstålighet” som egenskap är något att eftersträva, jag är allergisk mot den typen av formuleringar. Jag tror snarare att man ska arbeta smart. Har det gått så långt att man måste använda sin stresstålighet, ja, då kan man fundera på vilken plats man befinner sig på.
Jag måste förstås skriva det här, så att jag inte råkar inte för repressalier. Stress är normalt. Vi måste kunna bli stressade. Det ligger i människans natur. Det finurliga är att hjärnan skiljer inte på vad som är sant eller inte. Är det fara så är det. Även den som befinner sig i just ditt huvud. Men är du långvarigt stressad kan det få rätt saftiga konsekvenser. Och ännu värre: vi vet om det. Ändå verkar det inte stoppa oss. Förrän vi blir stoppade av utmattning.
Den där positiva varianten då? Jag känner flera som faktiskt är rätt stresståliga, som älskar utmaningen, som får en kick och energi tillbaka. Som verkligen vill. Jag tror skillnaden där är just förmågan att hålla stressnivåerna på en schysst nivå, och att man tankar energi mellan varven.
Hur ska man tänka? Vad är en rimlig nivå? Trial and error – men de flesta av oss vet ju när det är för mycket. Och det är det jag vill peka på. Som jag så ofta skrivit: människan är till sin natur begränsad och har en massa behov. Det är inte lätt. Men lyssna, så ska du få svar. Det betyder inte att man är sämre än någon annan.
Det finns dagar där motgångar radar upp sig, kaxigt på led, hånleendes och tanken blir: jag skiter i det här nu. Sen är man på banan igen, och baxar bort det där tråkiga (som till stora delar beror på tankar) och så vänder det. Det kan ske över en dag. Men visst är det tungt?
Vissa är proffs på att vända motgångar till något positivt. Men måste allt vara positivt och glädjande? Bra att se lite skillnader, tänker jag. Uppleva olika saker. Något klokare på andra sidan.
Men mitt i skiten vill väl ingen befinna sig. Vi jagar trygghet och jag är den första att säga ett stort ja till rutiner som fungerar. Samtidigt vet jag att livet inte alltid blir som man tänker, oavsett ansträngning. Saker händer. Det går inte att försäkra sig mot livet.
Men så till det goda som också finns där, förhoppningsvis ofta. Jag tänker på de gånger då vi faktiskt når våra mål. Det verkar finnas en tendens att vara missnöjd ändå. Känna att man inte är tillräckligt bra. Fundera på vad man kunde gjort bättre. Kan vi uppskatta, på riktigt, det vi gör?
I mina flöden har tacksamhetstisdag dykt upp som en påminnelse om att aktivt faktiskt ge sig själv och sin omgivning cred. Vi har Vevve som bloggar om det på sin sida, skönpuls, och jag har även kikat in hos Härliga Vardag. Det tycker jag är ett bra initiativ!
Utmaningen #bravalnyavanor har exploderat – med inlägg, instagrambilder och en grupp på Facebook där tonen är upplyftande och schyst.
Den första veckan är snart till ände. Och jag tycker att det har gått fort. Nej, jag dricker inte den där varma goda citrondrycken med cayennepeppar. För jag förstod att mitt elixir kaffe får mig på bästa humör. Och då kör jag på det. En gammal god vana helt enkelt.
Vanor som sådana är intressanta. För vana blir det ju när ens val blir naturliga och en del av vardagen. Inget som är svårt eller jobbigt. De bara finns där. Per automatik.
Vanor som jag gärna skryter om
Att jag gör & äter ordentliga mellanmål varje dag
Svosch – det tar max fem minuter att göra mina mellanmål. De kan oftast tas i handväskan eller ryggsäcken. Jag köper sällan mat på stan, jag vill själv komponera och bestämma. För mig skapas också en trygghet, då hungern ibland slår till. Det här är i särklass min bästa vana!
En full inkorg: stress. Jag rensar minst en gång i veckan, och nu vill jag satsa på inbox zero, varje dag.
Träningen som prioritet
Jobb är viktigt. Men träning är viktigare vill jag påstå. Den ligger hög(s)t på min lista. Det är en enkel ekvation: rörelse föder lugn, kreativitet och förnyad energi. Och så är det glädjen jag vill åt. Häromdagen var jag på SatsEnergy, hade haft en bedrövlig dag, och så kör instruktören bubblig och dansant musik. Hela jag förändrades. Från en stund till en annan.
Vilka vanor gillar du hos dig själv? Är det några du vill lägga till?
I dagens inlägg vill jag också tipsa om en färsk bok: Vanans makt (Charles Duhigg, Natur&Kultur 2013)
…hur skulle du tänka om dig själv? När inga jämförelser kan göras?
…vad blir viktigt i ditt liv? När inga relationer finns att tillgå?
…oche du fick möjligheten att skapa en jord från början, vad skulle du tänka på?
Ibland önskar jag att det fanns en resetknapp. På vadå? I stort: ja men typ världen. I smått: ja men typ för alla stressade människor. En knapp som gav oss en ny chans. Att faktiskt göra gott, för oss själva och för andra.
Kanske inte en så dum idé – skapa sig en mental reset-funktion. För hur ofta sitter vi inte i den egna geggan, och tror att världen enbart handlar om våra egna problem? Man är sig själv närmast, och kanske är då extra viktigt med självreflektion. Ibland förändring. Inte bara mata på, samma beteende dag efter dag.
Reset. Tabula rasa. Vad gör du med din tavla? Kladdar du med samma färger, eller gör du något nytt?
Dörr till något nytt
Jag har precis lyssnat på #438dagar med Martin Schibbye och Johan Persson (radioföljetong). Jag har några avsnitt kvar. Och en av de saker jag fascineras av är kärlekens kraft – där familjerna till dessa journalister villkorslöst gick in och stöttade. Javisst, det är självklart på alla sätt att det ska vara så. Men ändå, en otrolig styrka och kraft i den kärleken. Jag blir lite knockad av det faktiskt.
