Att tänka efter. Marinera något. Lyfta blicken, fast inåt. Jag förstår plötsligt att jag inte reflekterar särskilt ofta.* På ett riktat sätt gör jag det i bloggen. Men sällan ensam. I samtal med mig själv. Istället produceras statusuppdateringar i rasande takt. Begränsat antal tecken. Begränsad reflektionstid.
Därför vill jag addera reflektionstid.
Det kanske är läskigt, det där med att ta ett steg tillbaka. När vi reflekterar är det lite av en sanningens minut – är jag på rätt plats? Gör jag rätt saker? Mår jag bra? Där utanför springer vi snabbt, från uppdrag till uppdrag, med vardagsbestyr som kräver vår uppmärksamhet.
Jag inser själv hur det är fatt med min egen återhämtning. I ett svagt ögonblick blev jag varse om att jag återhämtar mig mindre än 30 minuter per dag just nu. Och det är inte så jag vill ha det. Det är inte ens så jag kan ha det. Sorry, men jag har gjort den här resan flera gånger, och kan liksom inte “välja” återhämtning, utan det är nästintill inristat i mitt DNA.
Sen är vi kanske inte alltid sanna mot oss själva. Jag tänker mig lögner som riktar sig inåt – och då behöver magkänslan få lite mer utrymme. Känns det rätt? Sanning kan vara svårt ibland.
Sen tror jag också att reflektion kan innebära lite lugn och frid, och det kan man aldrig ha för mycket av. En rätt hög motivationsfaktor på den, om man heter Emilia.
När ska man hinna reflektera?
Denna ständiga fråga kring “när”. I fallet reflektion kan det behövas riktade stunder. Även om vi har möjlighet att reflektera precis när vi vill (om du har huvudet med dig) så finns det som bekant väldigt mycket annat som stör. Som sociala medier. Som mailen. Som inköpslistan. Som film. Som samtal. Som stress. Som precis allt det där som stavas livet är. Men jag tänker att vi behöver reflektera lika mycket som vi behöver äta mat och borsta tänderna.
Jag vet, helt ärligt, inte om den här stunden av reflektions-craving kommer att hålla i sig, men jag hoppas det. Det känns viktigt.
* kommer på mig själv säga: om det är något jag har gjort, så är det att reflektera. De senaste 4 åren har jag gått i samtal och vridit och vänt på det mesta. Men det är ensam-reflektionen som jag vill komma åt.
