Jag är polska. Mina föräldrar är från Polen, och jag talar språket flytande. Så pass att folk blir förvånade när jag säger att det inte är mitt förstaspråk. Jag hade en vacker anledning att ta mig till Stora Hufvudstaden. Det var inte lätt för mig, då jag av någon anledning drömt mardrömmar och varit rädd för att åka. Men jag bet i det sura äpplet, min brors bröllop kan jag inte missa.
För ändamålet hittade jag en klänning som jag verkligen gillade och köpte. Det går emot mina principer att köpa nytt, men eftersom jag skannat hela second hand-butiken på Som en Saga i Handen utan resultat (fina klänningar men ingen bra storlek) gick jag motvilligt med på ett nyköp (min motvillighet kommer det ett nytt inlägg om inom kort.)
Jag hyser hatkärlek till denna stad. Kärlek till min mormor och morfar (som bor mitt i smeten), och till min bror. Men staden symboliserar också en svår period i mitt liv. Dess gråhet och tjocka luft av avgaser påminner mig om det. De höga husen och de många människorna får mig att känna mig förvirrad och liten. Det finns förstås vackra parker, gator och annat att se. Men för mig, ja, jag är ingen storstadspulssökare. Jag både fascineras, och längtar bort.
Därför vill jag skriva om de saker som jag tycker om med Warszawa. I owe it to my heritage, I guess.
Stadens power.
Den skiner igenom fasader, fattiga som rika sådana.
The City of Fika.
Det finns så många ställen att både äta och fika på, obviously. Det jag tar med mig är ett veganskt ställe, samt cappucinofikan med morfar. Morotskakan var helt enkelt grym.
Högst personlig anledning till att jag gillade Warszawa denna helg
….min brors bröllop. Ett bra val.
Warszawa för den ressugne.
Det finns några jättefina resebloggar och att jag skriver om Warszawa är ett undantag från mina hälso-och företagarinlägg. Därför vill jag tipsa om:
Resfredag har skrivit Därför ska du resa till Warszawa i Polen. Älskar att hon noterar parkerna och lummigheten!
Även Jennifer har skrivit om staden Att göra i Warszawa – City Guide. Full med mattips!
Dit jag egentligen åker, om jag åker till Polen.
Det finns ju ett ställe, dit jag rest de senaste 20 åren. Senast var nu i juni. Det är en liten by längs kustremsan mot Hel.
Midsommar. Summerad vår 2017. frilans och vardag. (bilder från vår senaste vistelse 2017)
Här åt vi mat nästan varje dag.
Jag har funderat på ordet “semesterkänsla”. Den där vi vill uppnå. (faktiskt inte helt lätt). Så jag återkommer även här, med resonemang kring “Semesterkänslan handlar inte om att resa bort”. Om du redan nu har någon tanke kring det: droppa en mening i kommentarerna!
Hälsar så gott,
Emilia