#lite reklam för egen verksamhet#
Går världen som tåget? Inga uppoffringar?
Nej (irriterad). Här ska minsann inte förändras någonting. Vi pratar som om ingenting, och blir det klimatprat, då vänder vi bort blicken, tittar upp mot skyn och frågar om vädret. Det är vanligt att göra precis så. Inte bara i klimatfrågan.
Igår kväll föreläste jag på Ekonomiska Muséet i Stockholm och fick en massa bra frågor att fundera på. Men det blev extra svårt. Jag är ingen politiker. Jag är ekonom och författare. Men med åsikter såklart.
“Fundera på? Berätta mer… vad menar du?”
Jag skriver ”fundera på” eftersom vi i dagsläget, 2024, fortfarande är sjukt oense. Om lösningen. För klimatkrisen. SJUKT. OENSE. (och i andra frågor med, minst sagt…)
Jag känner flera saker medan jag funderar:
Maktlöshet, hopp som sinar eller när jag tänker på orättvisor och dem finns det gott om. Eller när jag hör mumbo jumbo på radion där det hänvisas, klimatfrågan alltså, till att den tillhör någon annan. ”någon annans problem” eller ”not in my backyard” (Tack Erik Bengtson, Maria Wolrath Söderberg, Nina Wormbs m fl på Södertörns Högskola).
Och ett boktips till dig som vill förstå varför det finns hinder för omställning. ”Ursäkta mig” (länk till prisjakt)– älskar när forskare paketerar det på ett enkelt vis. Det gör att den här ibland lite trötta hjärnan kan andas mellan varven! Rekommenderar! Jag vågar också påstå att det kan vara värt att läsa min bok Klimatglädje, men den är från 2019 (finns på flera bibliotek).
Leder klimatkrisen till konsekvenser?
JA. Det är en ”no-brainer”.
Det har vi bevis för. Japp! Faktiska bevis.
Med det sagt, så betyder det inte att vi löser klimatfrågan på en akademisk kvart. Men det finns bevis som borde göra det möjligt att skapa vilja. Viljan till förändring.
Beviset är: forskning.
Sammanställd sedan LÄNGE. Fråga Johan Rockström. Men fråga också dina barn, om du har några. Vad känner de? Inför klimatet, kriget eller det som sker i världen just nu. Min känsla säger mig att vi är MÅNGA som oroar oss just nu.
Do it! Gör det bara – ropa på hjälp när du behöver, för jag orkar inte skrika själv. Faktum är att i somras slutade jag gråta över klimatet. Kriget. Det tog bara totalt stopp.
Hur känner du?
Tack för att du läser,
Emilia
Läs gärna fler inlägg på temat, till exempel
- Hur jag började bry mig om klimatet
- Varför jag inte vill arbeta för mycket
- Det här är Om mig (kommer så småningom uppdateras inför 2025)
