Ganska mitt i sommaren, eller vad säger du? Själv slow-jobbar jag och badar som om jag vore betald. Jag och maken gör ett filmprojekt ihop och det är givande, eftersom vi kompletterar varandra bra. Vi har också varit på ett äventyr och ja, vi har åkt båt, taxi och en stor mängd tåg. Framför allt nådde jag ett av mina mål för året. Att se barnet springa i sanden på platsen som varit min sedan 30 år.
Jag har börjat med en ny sak, som verkligen förnöjer. Jag har upplevt att mitt minne sviktar, och är det något jag lever för så är det minnen. Så jag använder min kalender och skriver ner korta händelser från dagen. Så bra. Och på så vis använder jag pappret i almanackan på ett maxat sätt. Och glömmer jag skriva: Då måste jag tänka efter ordentligt. Så var det igår, jag försökte minnas, det gick sådär. Så det bästa är såklart att anteckna samma dag.
Sen saknar jag en del saker i livet. Till exempel mina akvarellfärger, jag skulle vilja skriva en sak på ett papper: Jag vill läsa böcker varje dag. Så ska det stå. Det är många som vill bort från skärm nowadays, och jag är en av dem. Saknaden efter närvaro och koncentration är stor. Jag tror det är bra att formulera vad det betyder. Tröttheten från scroll behöver jag inte. Att skriva ett blogginlägg mår jag bra av, och då gärna via datorn som nu. Lyssna på podd, en eller två, det är klart att luren är behändig. Eller musik för den delen. Barnet äger ingen smartphone utan han har fått en doro, med sms och ring-funktion. Och vi delar på den telefon jag har, för lyssning av Barnradions Historietimme (mitt hjärtebarn rabblar historiefakta som aldrig förr).
Det jag inte saknar är de tre stora O:na
- Osäkerhet (ekonomi kommer alltid att vara osäkert, det är sen gammalt)
- Otrygghet (en sån enkel sak som ett klockslag)
- Obegriplighet (spela ett tydligt spel tack)
Att vara osäker, behöver inte handla om ens egen person, utan allt det som är “utanför”. Jag fattar hela konceptet med katastroftankar, och visst: Det går att tygla sin oro och få styrsel. Men behöver vi vara så fantastiska på att finnas till? Jag skrev lite om det på Instagram, du hittar mig där genom att söka på enemilia.se
Otrygghet, går den ens att maxa, att det finns en skala? Den ligger nära osäkerheten. De skvalpar tillsammans i en mörk sjö tror jag. Det är nog inte EN sörja, utan vi kan finna ränder. En del betyder att vi är trygga, medan andra är raka motsatsen. För mig landar det oftast i kroppen, där ett envist tryck har landat i hals och bröst. I veckan gick jag på medicinsk yoga, där kroppen fick ta till orda. Det mest spännande var tanken: “jag orkar inte allt”. Näpp. Och då blir gensvaret, hoppas jag, att det får vara så. Svårt för en som gärna “gör”.
Obegriplighet. Där finns det saker att säga. Men det ska marineras. Som förälder lärde jag mig begreppet begriplighet och det har varit riktigt viktigt att se utifrån vad som är…. begripligt!
När jag slutar oroa mig, så visar det sig att lösningar finns där, utan att mina händer behövs. Det kanske inte sker på en gång, men det kommer. Jag träffade nyligen en varm vän och hon hade fått vänta länge på sin tur. Men nu när det löst sig så är det fantastiskt. Det såg jag i hennes ögon, ja i hela kroppen. Den här sommaren vill jag, förutom ledighet och familj, få till starten till min nästa bok. Utöver det så vill jag läsa på lite grann i ett närliggande ämne. Det är bra att bloggen får de raderna inpräntade. Det blir lite mer sanning och riktning då.
Tack för att du läser 💓
Emilia
