Det var egentligen inget konstigt alls. Den där dagen, då jag insåg, att jag behöver mer tid. Dagarna innan kämpade jag med något som var allt annat än balans. Det var länge sedan jag kände mig så stressad. Nytt uppdrag, ny kund. Så väldigt roligt, men jag hade varit för ivrig med att sätta en snäv deadline. Det var alltså från mig den kom.

Jag hade svårt att tänka, svårt att prestera, svårt att stundtals andas. Jag försökte tänka bort stressen, men det blev bara värre. Jag var högst medveten om vad som pågick.

Det viktiga i den här berättelsen är att jag har upplevt en väldigt liknande situation.

Det var nog det som var så skrämmande. Det kändes som att historien upprepade sig. Och trots att faran inte alls fanns där, så blev jag livrädd och jag målade upp skräckscenarier, en efter en.

Du blir klokare med åren. Om du vet vad du håller på med. Om du kan se mönstret. Om du tar kommandot.

Det var bara ett mail bort. Jag sa som det var, att jag behöver mer tid.

Svaret: “absolut”. Och sen en skön mening efteråt som visade på förståelse.

Förlåt mig: men fan vad jag är glad för mina erfarenheter. Det har varit en lång resa, med en massa vändningar: men just nu litar jag helt på mig själv, och det jag säger mig behöva.

Hoppas att ni har en fin helg! Ta hand om er ♥

Foto: Katta från Bucketlife.se fångade mig när jag var i Särna. Längtar tillbaka! Hennes senaste inlägg: in och läs!

Ni missade inte min stresskola som jag skrev i somras? I den första delen hittar du även länkar till de andra avsnitten. Det första handlar om hur vi hellre väljer att köra på, än att säga nej. Det rimmar lite med hur jag kände i veckan: att jag ville göra allt för att hinna i tid. När det kan vara så enkelt som att be om mer tid. Här kommer Stresskolan del 1. Det är enklare att stressa än att vila (eller att säga nej).