Vi är på Gårdens bad. En sån där dag att ta fram när den mörka årstiden kommer. Så jag övar på närvaro. Min kropp uppskattar den temperatur som vattnet bjuder på. Med andra ord: det behöver inte vara smältvatten jag badar i. Ljuset flödar och solen verkar ha fullt upp med att stråla. Parkeringen är full av bilar men stranden känns rymlig. Vi sitter, som alltid, under eken i skuggan. Enkel lunch i låda och vatten att dricka.
Nu har vi landat hemma och jag rullade just ut markisen och inser att det nästan är för varmt på vår uteplats. Nåväl, jag dricker mig en kopp kaffe och försöker att inte bränna fötterna.
Jag har en utmaning som är viktig för mig. Men samtidigt som den är det, så sätter den igång mitt drivsystem på ett sätt som skapar inre stress. Jag vill väldigt gärna att vårt barn rör på sig mycket. Det behöver inte vara idrott eller liknande utan vardagsmotion och lite pulshöjning är det jag är ute efter. Nu är han i en sån ålder att det är svårare att få med honom ut. Och jag vill inte behöva tjata, för det skapar dålig stämning. Så jag får trolla lite: locka med fika. Få till lite tajming. Och också sluta vara rädd för Tv:n, för jag vet att han behöver den avkopplingen också. Det är hans sätt att varva ned och ta det lugnt. Kan känna igen mig själv i det.
Några timmar senare: vi fikade lite hemma och sen sa jag bara att vi skulle ta en promenad till Lycksjön. Och: inga protester. Lärdomen är simpel: det går inte att förutspå varken det ena eller det andra. Livet pågår nu och det är bara att testa sig fram. Ibland blir det konflikter, ibland rullar livet på. Men med det sagt: lätt att vara efterklok. Är du lagd åt det oroliga hållet så förstår du vad jag menar.
Hur har du det denna sommar?
Leave a Reply