Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till temat tillräcklighet. Del 2 går in lite djupare på tillräcklighet utifrån ett individperspektiv, med bland annat fokus på den forskning som Åsa blev klar med 2019.
Åsa: Att individer på olika sätt försöker närma sig tillräcklighet är viktigt. Det bidrar inte bara till att minska det totala klimatavtrycket från konsumtionen, utan också till att förskjuta normer kring konsumtion så att det eftersträvansvärda blir att kunna nöja sig med mindre. Men det räcker såklart inte – ansvaret för tillräcklighet måste axlas på samhällsnivå för att de nödvändiga (och enorma) systemförändringar som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller åtminstone till under 2 grader ska kunna komma till stånd. För att inte tala om de förändringar som krävs för att bygga samhällen som ryms inom de planetära gränserna. Här kommer vi in på politiken!
Det svåra om vi bara fokuserar på individer
På samma sätt som det är nödvändigt med en ambitiös politik för att kunna nå de uppsatta klimatmålen, krävs det politik för att vi ska kunna närma oss tillräcklighet både på samhällsnivå och individnivå. Som individ går det absolut att minska konsumtionen en hel del på egen hand, men det är väldigt svårt att fullt ut praktisera tillräcklighet i ett samhälle som hela tiden uppmanar oss att konsumera mer, där det är lättare att ta bilen och flyget än att cykla eller åka tåg, där ny teknik gärna presenteras som lösningen på alla möjliga problem, och där det ofta är både svårt och dyrt att göra hållbara val i vardagen.
Tyvärr är vi idag väldigt långt från ett politiskt ledarskap som tar ansvar för klimatet, och ännu längre ifrån ett som kan styra samhället mot tillräcklighet. I Sverige har vi i själva verket gått bakåt under den nya regeringen, som fortfarande inte har presenterat någon klimatpolitisk handlingsplan, det vill säga talat om hur de ska göra för att nå de klimatmål som riksdagen beslutade om 2018. Däremot har regeringen presenterat en budget som beräknas öka utsläppen, och därmed minska möjligheterna att nå klimatmålen. Hittills verkar budskapet i det som regeringen kallar för klimatpolitik vara att industrin ska kunna fortsätta producera lika mycket som nu (fast helst mer) och att det inte finns några gränser för vad vi kan göra, eller konsumera, så länge elen är fossilfri. Det här är ungefär så långt ifrån tillräcklighetspolitik som man kan komma.
Politik för tillräcklighet, med en annan sorts rikedom
Några element är centrala i en tillräcklighetspolitik:
1. Gränssättning. Tillräcklighetspolitik är en politik som sätter gränser – för utsläpp och avfall, för resursanvändning och för konsumtion. Det kan till exempel ske genom att införa koldioxidbudgetar och regleringar som tvingar fram mer återbruk, men också genom att begränsa arbetstid och maxinkomster.
2. Färre prylar, mindre konsumtion och mindre ”clutter” som det heter på engelska (”stök” skulle kunna vara en svensk motsvarighet). Det handlar om politiska åtgärder för att förebygga och minimera avfall och reglera sådant som syftar till att uppmuntra onödig konsumtion (t ex förbjuda planerat åldrande och reklam på offentliga platser och införa höga skatter på lyxkonsumtion).
3. Långsammare tempo och kortare avstånd. I ett ”tillräcklighetssamhälle” sker saker långsammare (t ex produktion, transport och resande), samtidigt som politiken fokuserar på att stärka lokala samhällen och ekonomier så att avstånden mellan produktion och konsumtion kortas. Kortad arbetstid möjliggör fokus på rikedom i tid snarare än i pengar, men det är viktigt att begränsningar av arbetstiden har en utjämnande effekt i fråga om inkomst.
4. Välmående. Att tillfredsställa behov på nya, mer ”tillräcklighetskompatibla” sätt, med åtgärder som syftar till att öka välmåendet för alla, är centralt i en tillräcklighetspolitik. Det innebär att fördela resurser på ett mer jämlikt sätt och att prioritera behov högre än begär.
Normer och det goda livet
Många av de åtgärder som är centrala i en politik för tillräcklighet är minst sagt kontroversiella politiska förslag idag. Därför behöver framtagandet av sådana här förslag gå hand i hand med en normförändring som omfamnar tillräcklighetsidéer. Det handlar om att omformulera bilden av vad ”ett gott liv” är till ett som är i linje med tillräcklighet. Vad är egentligen viktigt för att må bra, och hur kan vi leva på ett sätt som ökar både vårt eget och ekosystemens välmående utan att begränsa andra människors (och andra arters!) möjligheter att leva ett gott liv? Den sista delen är central här: i konsumtionssamhällets bild av ”ett gott liv” ses det som något positivt att t ex köpa en ny SUV för att kunna köra snabbare och säkrare eller flyga business class till New York och shoppa loss. Men fler SUV:ar på vägarna begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla som hellre vill cykla och njuta av frisk luft – det innebär större vägslitage, mer utsläpp och minskad säkerhet. Och den lilla andelen av världens befolkning som flyger kors och tvärs på nöjesresor orsakar utsläpp som bidrar till att snabba på klimatkrisen och på så sätt begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla de som redan idag drabbas hårt av krisens konsekvenser och de som kommer att drabbas i framtiden (vilket vi ju alla kommer göra, mer eller mindre). Ju längre vi fortsätter att leva det ”goda” konsumtionslivet, desto mer begränsar vi möjligheterna till ett gott liv för de människor som idag lever under fattigdomsgränsen och som är de som redan drabbas hårdast av klimatkrisen. Och desto mer begränsar vi möjligheterna till välmående för oss själva och för kommande generationer i framtiden. Vi måste alltså – tillsammans! – förändra bilden av vad ett gott liv är och kan vara, till ett som ryms inom de planetära gränserna.
Vi landar i ett fokus på systemförändring
När man talar om tillräcklighet kommer man förr eller senare (oftast förr) till ekonomi. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur tillräcklighet ska kunna uppnås inom rådande ekonomiska system med dess fokus på tillväxt mätt i BNP. Det måste helt enkelt till enorma systemförändringar för att skapa en ekonomi där framsteg istället mäts i ökat välmående – för människor och för ekosystem.
Kate Raworth’s “doughnut economics” är en bra modell för hur ekonomin skulle kunna se ut i ett tillräcklighetsorienterat samhälle. I den modellen utgör de planetära gränserna den yttre gränsen på “munken” och de grundläggande behoven och rättigheterna som måste uppfyllas för alla människor utgör den inre gränsen. Ekonomin måste helt enkelt rymmas inom de gränserna för att skapa ett säkert och rättvist utrymme för både människor och natur att frodas.
Men det är bara ett exempel. Jag tror att det behövs en mångfald av olika ekonomiska modeller och mycket uppfinningsförmåga för att lappa ihop de skador som det rådande tillväxt- och konsumtionsdrivna kapitalistiska systemet har orsakat på natur, klimat och samhälle.
IPCC lyfte i sin senaste rapport fram tillräcklighet, sufficiency, som en nödvändig strategi för att uppnå målet i Parisavtalet. Där definieras tillräcklighetsåtgärder som:
“A set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Just nu pågår febril forskning runt om i världen (framför allt i Europa) om hur sådana åtgärder kan utformas och hur man kan öka acceptansen för dem. Mycket finns redan att läsa, kanske framför allt om åtgärder inom energiområdet, men mycket mer finns att göra. Det är i alla fall ett stort steg att tillräcklighetsstrategier nu erkänns på högsta nivå!
Kan jag läsa mer om det här?
Det mesta jag har skrivit om här går att hitta i min avhandling, Making sense of sufficiency: Entries, practices and politics, från 2019. Att skriva en avhandling och riktigt få grotta ner mig i tillräcklighet under flera års tid kändes som en lyx. En enorm utmaning, men också en ynnest. Att leta efter tillräcklighet i litteraturen, i enskilda individers praktiker och i (dåvarande) svensk politik – det var både spännande, lärorikt och roligt. Det fanns ingen begränsning (!) av hur många ord jag fick skriva (eftersom jag skrev en monografi och inte artiklar, vilket är den vanligaste formen att skriva doktorsavhandlingar i) och jag kunde vända och vrida på ord och lägga till nya vinklar och perspektiv när jag kom på dem (med min tålmodiga handledares godkännande). Otroligt kämpigt att knyta ihop en sådan säck, men också roligt när man som jag älskar olika former av text och skrivande.
En helt annan typ av text såg dagens ljus för ungefär ett år sedan, när min och Anja Gatus bok Planeten, klimatet & framtiden – vad kan vi göra? publicerades. Det är en bok för 9-12-åringar illustrerad av Ingrid Skåre och utgiven på B Wahlströms förlag. Det var Anja – vän sedan barndomen och etablerad barnboksförfattare – som kom med idén efter att hon hade varit på min disputation: ”Vi borde skriva en bok ihop!”. Och det här var en HELT annan typ av skrivande som min akademiska hjärna fick kämpa väldigt med. Att skriva på ett pedagogiskt sätt för barn om klimatkrisen, vår relation till naturen, konsumtion och ekonomi och ja, om hur allt hänger ihop – det var på många sätt betydligt svårare än att skriva en avhandling. Tack och lov var vi två, med skicklig redaktörshjälp! Boken innehåller både en väldig massa fakta, tips om vad man kan göra hemma och i skolan, och filosofiska frågor att diskutera över middagsbordet och i klassrummet. Frågor som vilka normer vi skulle vilja ändra på, om naturen kan ha rättigheter, hur långt fram i tiden politiker borde tänka när de fattar beslut och vad som ska vara värt pengar. Och såklart finns där lite om tillräcklighet också! Boken finns att låna på de flesta bibliotek, och det finns en superbra lärarhandledning att ladda ner på B Wahlströms hemsida!
Som slutkläm vill jag säga att jag tror på ordens betydelse. Hur vi sätter ord på saker och fenomen formar hur vi tänker om dem. Säger vi arbetsgivare eller arbetsköpare så betyder den skillnaden något för hur vi pratar om arbete. Samma sak med köpstopp eller köpfrihet. Global uppvärmning eller klimatnödläge. Ja, ni fattar.
Minns ni att jag berättade om att när jag skrev min uppsats en gång i tiden så saknades det en etablerad svensk översättning av sufficiency? Det gjorde det fortfarande när jag började doktorera 2015. Men det har vänt! I mars publicerades posten “Tillräcklighet” på Hållbarhetstermlistan (som Institutet för språk och folkminnen samt Språkrådet ansvarar för), och jag hade äran att få vara med på ett hörn i framtagandet av definitionen. Där definieras tillräcklighet som: ”förhållande i ett samhälle där man undviker överflöd och hushåller med resurser för att säkerställa allas möjlighet till välbefinnande inom de planetära gränserna”. Med det sagt: ord är bara början. För att närma oss tillräcklighet – som individer och som samhälle – måste vi prata om det och (försöka) praktisera det. Vi behöver tjata, igen och igen, om att det finns faktiska planetära gränser som vi behöver förhålla oss till, och att det rimliga är att de gränserna också medför begränsningar av mänsklig aktivitet och av mänskliga begär. Men vi kan också välja att prata om tillräcklighet inte som begränsningar utan som frihet. Friheten i att slippa vara konsument. Friheten i att nöja sig med mindre för att det är gott och nog.
Jag önskar er alla en härlig sommar, tack för mig!
/Åsa Callmer
Lästips:
Callmer, Åsa. (2019). Making sense of sufficiency: Entries, practices and politics. Stockholm: KTH.
Callmer, Åsa & Bradley, Karin. (2021). In search of sufficiency politics: The case of Sweden. Sustainability: Science, Practice and Policy vol 17(1), 2021.
Chamberlin, Lucy & Callmer, Åsa. (2021). Spark joy and slow consumption: An empirical study of the impact of the KonMari method on acquisition and wellbeing. Journal of Sustainability Research vol. 3(1), 2021.
Doughnut Economics Action Lab. (2020). What is the Doughnut? Doughnut Economics Action Lab.
Jungell-Michelsson, Jessica & Heikkurinen, Pasi. (2022). Sufficiency: A systematic literature review. Ecological Economics, 195(2022), 1-13.
Princen, Thomas. (2005). The Logic of Sufficiency. Cambridge: MIT press.
Rijnhout, Leida, & Mastini, Riccardo (ed.). (2018). Sufficiency. Moving beyond the gospel of eco- efficiency. Brussels: Friends of the Earth Europe.
Sachs, W. (1999, 2015). Planet dialectics: Explorations in Environment and Development. London: Zed Books.
Schneidewind, U., & Zahrnt, A. (2014). The politics of sufficiency: making it easier to live the good life. München: Oekom.
Leave a Reply