Posts in "Life Design" category / Page 2

Saker jag ofta gör. En liten lista om mig.

Ni är några nya i gemet, och några som följt mig ett längre tag. Då och då passar jag på att skriva om sådant som ni kanske inte känner till. Och nu är det dags igen!

Saker jag ofta gör.

∴ Tappar bort min pyjamas. Eller ja: lägger den på alla möjliga och omöjliga ställen. Det vanligaste frågan hos oss på kvällstid är: “har du sett min pyjamas?”

∴ Planerar matlagningen. Det är typ det viktigaste jag vet som måste lösas här hemma. När det är klart, går jag vidare med resten av dagens uppgifter.

∴ Säljer in saker. Oftast jobb. Även när det är tänkt att jag ska ta det lugnt, så kan jag inte låta bli att slänga iväg ett mejl med erbjudanden. Bra? Ja, oftast. Dåligt? Ibland. För det finns ju tillfällen då jag behöver jag färre jobb och mer lugn och ro.

Emilia Arvidsson, enemilia

∴ På senare tid: jobbar på mässor. Jag har insett att jag älskar mässtämning och har också börjat sälja in sådana uppdrag. Nu, om en dryg månad, ska jag moderera en scen på mässan Gastro Nord. Känner mig som en kung!

∴ Mediterar och yogar. I alla fall om man ser den senaste tiden (yoga och meditation minst en gång om dagen) och även innan dess. När jag blev gravid 2014 så började jag verkligen att meditera på regelbunden basis. Jag kände ett ansvar inför mitt mående i graviditeten, och det blev mitt sätt att verkligen ta hand om mig.

∴ Funderar på återhämtning. Det vill säga: jag vill bygga in det i min vardag, och jag lyckas rätt ofta tycker jag. Och jag vinner så oerhört mycket på det. Jag har skrivit om det i mitt inlägg häromdagen, om hur jag tycker framgång bygger på förmågan att återhämta sig.

∴ Skrollar och kommenterar på insta stories. Jag har ju länge pratat om det här med sociala medier, hur jag vill interagera mer än att konsumera. Och jag älskar stories, det är så fint att man kan upptäcka andras personlighet, något som inte kan hittas i feeden. Jag följer Angeliqa – Vandringsbloggen, Katta – Bucketlife, Sara – Träningsglädje, Maria – Allthingsgreen och några till. Så mysigt att få “hänga med!”

∴ Sätter ihop folk. Jag är en matchmaker, det ligger i min natur att se hur andra kan göra saker tillsammans! Och det handlar främst inom business.

∴ Effektiviserar. Det kan vara små saker, men jag gillar när det går smidigt. Alltifrån inköpslistor till städning. Eller mailkorgen.

∴ Tar vara på min egenskapade frihet. Som nu, när jag väljer att ta det lite lugnt några veckor.

Hoppas att ni haft en fin helg 🙂

Att känna kontroll. Och när det inte går. Hur gör man?

släppa kontrollen 1

Det här med saker som vi inte kan påverka. Du kanske blir orolig, rädd? Jag blir det. Allt det man inte vill känna, känner man. Här några tankar kring hur vi kan hantera det okontrollerbara. Om så för en stund.

Jag fick goda besked idag kring min hälsa, där också läkaren ser till att kalla mig på kontroll tidigare än vad som rekommenderades av lab. Det kändes så oerhört befriande, men jag inser också vad oro kan göra med en. I mitt förra inlägg så skrev jag om min nuvaro, att jag är utmattad, och att jag konstaterar att även om man gör allt för att inte hamna i utmattning, så är man inte på något sätt vaccinerad. Och jag vet att det är lätt att skuldbelägga sig – både för hur man känner och hur man mår.

Men livet händer, och vi har alltid rätten att reagera. Vi har alla olika personligheter. Vi är vi, och ingen ska behöva be om ursäkt för det. Det jag lärde mig under de gångna veckorna var att mycket situationen omkring mig inte gick att kontrollera eller påverka. När jag var i samtal förra veckan, så sa jag det, att även om provsvaren är försenade, så spelar det ingen roll. Min kropp kommer vara på samma plats, även veckan efter. Och: det är sant. Men! Oron känner inte några sådana logiska regler. Är ni med?

Så – det kan absolut vara läskigt att inte kunna påverka, kontrollera.

Några saker man kan testa på vägen är.

Acceptans. Jag kan inte förändra det som händer i min kropp, det vill säga dess nuläge. Men jag kanske kan göra bra saker därutöver. Som att äta regelbundet, och sova. Motionera och yoga.
En dålig vana är också att trycka undan all oro, men den sätter sig i kroppen på mig istället. Jag har haft smärta i händer och armar i flera veckor, och jag vet att det är oron som placerat sig där. För om den inte får plats i huvudet, var ska den då få plats? Så acceptans ska inte vara att trycka undan, tänker jag. En bok som jag har läst flera gånger är Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans. Hon har också nyligen skrivit en bok om oro.

Gråta. Pysa ut oron genom ögonen, i form av tårar. Jag är inte särskilt bra på den grenen, så jag brukar sätta på något som jag kan gråta till som till exempel den här serien (ca tolv minuter lång). Det brukar lätta på trycket lite.

Göra något helt annat. När vi inte kan kontrollera, när oron tar över, då kan det vara bra att bryta av. Se en film, träffa en kompis, göra SPA-dag hemma, gå på museum eller lyssna på riktigt bra musik.

släppa kontrollen 2
Ha saker att se fram emot. Här från mitt allra bästa jobb – Allt för hälsan! Där jag bygger program, modererar scenen och intervjuar människor. Alla gör intryck på mig, som jag placerar bakom hjärtat.

Balansera. Så att oron får en match. Nu när jag väntade på besked har jag haft otaliga katastroftankar som snurrat runt. Men jag har också då tänkt på “goda” scenarier, för att balansera upp lite.

Hitta ett sätt att landa i kroppen. För mig har det varit, trots smärta i kroppen och knoppen, ovärderligt att faktiskt yoga en stund om dagen. Genom envishet, andning, och kropp har jag lyckats förändra mina tankar och börjat känna mer kontroll och lugn.

Kom nu på att det viktigaste för mig inte varit att förändra hälsoläget i kroppen (it is what it is) men att förändra hur jag känner inför det. Yoga har varit vägen dit. Är det någon som jag kan relatera nu (också för att vi blivit vänner) så är det All things green – Maria. Läs hennes inlägg Hur man blir lycklig – att leva med kronisk smärta och sjukdomar så förstår ni vad jag menar!

Hoppas att ni har det bra – tack alla som läser, kommenterar och skriver!

Du följer mig på bloglovin här!

Skarpa prioriteringar. Om att välja så lite som möjligt.

välja rätt i livet 1

Upp tidigt. Snorig  näsa. Långsam frukost. Ut och friska. Snögubbebygge. Kalla vindar. Nerbäddad i vagn. Upp för backen. Handla lite grann. Gå hem. Lämna över en stund. Längta efter lunch. Skriva. Förhoppningsvis vila en stund. Trött men sann.

Tiden står just nu stilla. Vi har haft en period av ohälsa, och behöver då tänka om. För att jag ska orka göra lite mer än vanligt på hemmafronten har jag skalat av. Det innebär att jag gör aktiviteter som genererar stålars till fasta utgifter, men gärna mindre än så (en fördel med mitt shoppingfria liv är att jag kan jobba när jag vill. Eller inte jobba alls under en period). Det jag adderat är: yoga, så ofta som möjligt. Har hittat ett pass på Yogobe med Johanna Andersson, som är på femton minuter. Det är för höfterna, och jag känner att min inre stress lagrar sig där (och i bröstet, sedan gammalt).

välja rätt i livet
Det här var en dag i Järvsö, där jag chansade, och kom fram till ett öde ställe, trodde jag. Jag var så hungrig. Så visade det sig att det fanns en öppen gårdsrestaurang. Den dagen var en bra dag!

Välja rätt i livet. Insikterna.

Jag är stark. Som en häst. Jag klarar mycket, om jag bara vet att där finns en horisont som väntar.

Att jag är ännu säkrare på mitt shoppingfria liv. Läs mer i inlägget Livet “före” och “efter” med shoppingfritt. Att ha friheten att skapa sig en “fuck-off” tillvaro, där enbart kostnader för boende och mat är det som räknas – det är freakin’ livskvalitet!

Det går alldeles utmärkt att arbeta på buss/pendel/tåg – och inte alls konstigt att jag åker kommunalt på udda tider, eftersom jag vill få plats med mitt kontor.

 

välja rätt i livet
När snön är överflödig, då mår jag bra. Som här, också en bild från Järvsö.

Hur stor segern är att maten är på bordet varje dag. Mycket tack vare min sex veckors meny som jag skapat tillsammans med maken. Sa jag färdiga inköpslistor? Yes. Och jag är grym på att samla steg på Ica Maxi Haninge. Livet är väldigt bra ändå.

Att jag alltid vetat att du är min stora kärlek, lille A, det blir så kristallklart när livet slår till. Vi åker på utflykter varje helg numera, och du somnar sött i baksätet på vägen hem. Vi är bra, alla tre.

Inget annat är viktigt förutom familjen och hälsan. Och vad man lägger tid på under dagarna. Känslan, people, känslan.

Hoppas att ni har en fin helg! På söndag planerar jag att hålla en livesändning på temat köpfritt i gruppen Köpfritt 2018 på Facebook, vi kanske ses? kl 15.00 😀

Är det verkligen det vi “gör” som avgör?

prestationsångest förhålla sig till prestation

Livet ställs på sin spets då och då. Och tankar som “var är viktigt?” kommer upp – det kan både vara svårt att svara på, och också en resa i att välja om. Om och om igen. Det som länge cirkulerat i mina tankar är hela idén kring görandets excellens. Det vi gör är det som räknas – vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, var vi bor, hur många utbildningar vi tagit och listan kan verkligen göras lång. Och det behöver inte vara fel att göra. Men där, i slutändan, vad finns då kvar?

Missförstå mig rätt: jag gör gärna saker. Jag tycker om att arbeta, jag umgås gärna och tror att mitt grundläge någonstans är inställt på “aktivitet”. Men det slog mig idag, att om det inte känns bra inombords, då spelar det inte längre någon roll vad jag faktiskt gör. Och det här är inget nytt för mig. Jag levde många år med statisk ångest, och gjorde en massa saker parallellt. Men känslan av “görat” infann sig inte. Istället var där en grå massa som täckte allt det där. Så det jag vill säga är att det är känslan som avgör. Hur det känns i bröstet, magen eller i huvudet. Och då kan till synes små saker faktiskt göra hela skillnaden. Som ett femton minuters yin yoga pass (för att jag har inte tålamod att yoga längre just nu). Eller att uppskatta att solen skiner i ansiktet en januaridag.

Läs också: Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.

Fastnar vi inte lite väl ofta i tankar som “om bara” så skulle jag “känna så”. Allt ska vara så stort, men hur stort blir livet, när känslan inte är på plats? Vi kan göra stora saker, men kicken är fadd när det inre inte spelar med.

Känslan före görat. Kanske ett sätt att släppa prestationsångest?

Så -vi ska inte racka ner på görat – för det är klart att vi ska ge oss ut och äventyra! Men – börja med att få till känslan därinne. Kan det vara att öka på närvaron med några snäpp? Kan det vara att uppmärksamma de knarrande stegen i ett snövitt landskap? Implementera känslan först – och få med görat på noterna sen! En sådan sak som säkerligen påverkar känslolivet kring “görat” är ju prestationsångest, och jag tror fokuset ska gå bort från prestationen, till det inre. En tanke att trösta sig med är ju: vad är prestationen värd, om jag inte mår bra av den?prestationsångest närvaro knarrande skor mot snö

Kan man bestämma känslan?

Jag är som sagt ingen psykolog eller psykoterapeut. Så mina skrivna rader bottnar snarare i mina erfarenheter och arbete kring känslor, utmattning osv. Men jag tror att man kan “prata ihop sig” med sina känslor (inte om du är mitt i panikångest, eller med utmattad hjärna) och kanske fundera över vilka känslor som du vill prioritera. Ställa sig frågan: vad vill jag känna? Det betyder inte att vi kan vaccinera oss mot obehag. Men när det gäller fanatismen kring hur mycket vi ska göra under en dag, där effektivitet och riktning är det som räknas, kan det ibland vara skönt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv: känns det så som jag vill?

Jag upplever att jag själv tutar och kör rätt ofta, medan det jag egentligen vill känna är lugn, närvaro, långsamhet, sävlighet och rofylldhet. Det rimmar illa när man springer som en skållad råtta mellan livets göromål.

Göra något nytt, kan det vara bra för känslan? Det skriver jag om i Att öppna för något nytt.

prestationsångest närvaro se inåt

Ge mig gärna din tanke, om du vill.

Näringsrik Tid.

hitta närvaro

Jag funderar på att lägga det här med nyttighet till aspekten tiden. Ni vet, den där som vi alla har, men vill ha mer av? Ja, precis den. Vi är överens om att vi alla har exakt lika mycket tid, men hur vi använder den skiljer sig förstås åt. Och mitt ord för i år är närvaro, efter ett år av hyfsat högt tempo. Jag ser närvaro som den näring vi lägger i begreppet och upplevelsen tid. Så, hur får vi mer näringsrik tid?

Jag tror att när vi har lite för mycket att göra, så blir tiden mindre näringsrik just för att vi alltid är steget före. Det betyder att vi går miste om nuet. Samtidigt så jagar vi i många fall det där nästa steget, för att sen kunna känna på ett visst sätt. Där jag tror att vi ”sen” vill vara närvarande. Jag tror det vi önskar mest av allt är känslor – att vi vill känna glädje, närvaro, lycka, meningsfullhet. Men däremellan kommer ”jag ska bara” och inte minst ”aktiviteter” som pressas in i almanackan. Vi gillar att kunna göra mycket – men hur känns det när näringen, närvaron, är borta? Stress tror jag.

hitta närvaro

Så får jag mer näringsrik tid. Hitta närvaro.

Lite mer långsam. Som ett motstånd mot ”andan i halsen” gick jag långsamt över förskolegården med lilleman. Kände knarret under skorna och tog in att ”här ska han leka idag”. Jag hämtar långsamt, vi sitter ibland inne på förskolan en stund, leker, tittar, pratar med förskolepersonalen. Jag vill vara så långsam jag kan bli. På riktigt.

Sociala medier. Jag har varit inne på det förr, att det här med digital disciplin är viktigt. Det kan du lyssna på här, i senaste Kropp&Själ, P1. Det är väldigt dubbelt för mig, men nu är jag rätt säker på hur jag ska hantera det hela. Jag jobbar professionellt med Facebook och Instagram, vilket gör att jag är inne 2-3 timmar per dag och jobbar. Men efter att ha skrivit digital disciplin serien här på bloggen, behöver jag steppa upp. Jag känner mig väldigt splittrad om jag är inne för mycket. Så: tydliga mål och begränsad tid inne på medierna! Det handlar om vad jag vill känna – och det är inte alltid närvaro med näsan i luren!

Meditation. De flesta listor som jag gjort genom åren på den här bloggen har det här elementet med sig. I veckan fick vår familj en törn i livet (egentligen två törnar), och vi har drastiskt fått planera om vår vardag. Det första jag adderade, för att orka, var meditation och vila, samt extra motion. Närvarande och lugn är bästa stegen för att orka. Att jag har min yoga på onsdagarna är guld värt för närvaron.

hitta närvaro

Hur får du till näringsrik tid?

Om att resa ensam.

att resa ensam 6

Jag såg henne lite på avstånd. Tillsammans med ett tiotal andra var jag på resa långt hemifrån. Och när jag tittade på henne, ensam, så förstod jag min längtan. Den där försjunkenheten och blicken mot horisonten, den ville jag också ha. Minnet har följt med mig, det är nästan 20 år sen nu. Här försöker jag sätta ord på min ensamhet, som jag så älskar. Och hur jag tar hand om den genom att resa ensam.

att resa ensam 6

Resa ensam – en reflektion.

Jag är uppvuxen i en trångbodd familj. Vi är några systrar som levde tillsammans med vår mamma i Bromma. Att få vara ifred har alltid varit viktigt för mig. Jag vill ha lugn och ro kring mig, och vill helst inte bli störd. Jag satt länge på kvällarna och pluggade för mig själv. Ofta åt jag middag ensam på mitt rum. En ensamvarg, som gärna sjönk ner i böckernas värld. Att få vara helt ensam i lägenheten i Bromma var en lyx som inte hände så ofta. När jag därför fick min första egna lägenhet som 29 åring (lämnade ett långt förhållande bakom mig) blev det en milstolpe i mitt liv (då jag också började kunna hantera långvarig depression och ångest). Att kunna stänga den där dörren, det betydde så otroligt mycket.

att resa ensam 6

Under många somrar har jag också rest ensam, till Jastarnia som ligger i norra Polen. Med tiden har jag valt att helt isolera mig på mina resor dit. Efter att jag träffat min livs kärlek 2011 så fortsatte jag att resa ensam, bland annat till La Gomera, en ö utanför Teneriffa. Även till Polen åkte jag ensam i två veckor, senast 2014 (då jag var gravid med vår son A).

Och nu är jag i Järvsö (bilderna i inlägget är härifrån!). Ensam i tre dagar, nästan fyra. Och varför behöver jag och vill jag resa ensam? För mig är det tydligt: jag ger så mycket i min vardag, till familj och vänner, med närvaro, med aktivitet, med skratt, med stress, med power att lösa problem. Jag behöver och vill lägga tid på mig själv – och då inte bara någon enstaka timme, utan några dagar minst.

att resa ensam 6

Att resa solo, när man har familj?

Jag har fått flera hejarop på mina soloresor, och nu senast sa en av mina bästa vänner att hon gillar att jag reser ensam och att hon har många kompisar i sitt hemland som aldrig skulle kunna göra det. För att det förväntas av mammor att de ska släppa allt och vända ut och in på sig själva, allt för att räcka till för familjen och vardagen. Ledsen, men jag kan inte ställa upp på sådana villkor, och jag vet också hur glad min man är för min skull. Jag dras med olika tankar kring mitt resande, men det jag landar i är att jag tar ansvar för att vara den bästa mamman till vårt barn och vår familj. Jag ser till att skapa precis de förutsättningar som vår familj behöver. Jag är snäll mot mig själv, och i förlängningen: mot andra. Rätten att njuta av ensamhet försvann inte bara för att jag tog emot barn och familj.

Vi är alla olika, säkert, men för mig har det varit elementärt att förstå min längtan efter både samvaro och ensamhet. Hur jag väljer både och. Inte antingen eller.

att resa ensam 6

Reser du ensam?
« Newer Posts Older Posts »