Jag simmar lite långsammare. I ett hav av dofter, och med en näsa full av nysningar, trivs jag rätt bra ändå. Min almanacka är tom, så när som på tre uppdrag jag gör just nu. Jag arbetar på en onlineutbildning till ett företag, jag bygger program till Allt för hälsan och jag skriver min bok. Vet ni, att vi borde oftare ställa oss frågan: hur lite kan jag tjäna, just nu? Inte för att pengar är dåligt, utan för att pengar förpliktigar. Jag köper just nu loss en massa tid, eftersom jag är väldigt köpfri. För samtidigt som liljekonvaljerna blommar och fåglarna sjunger så är jag trött. Och det är okej.
Jag gillar inte alls det jag ska skriva nu. Det rimmar sjukt dåligt med resten av min livsfilosofi. Men ok. Som småbarnsförälder är det legitimt att hojta: 2 minuter och 49 sekunder är också tid!
Det här skrev jag för en månad sen Om 25 dagar, förmodligen på tolvslaget (ok klockan 21:30, ni vet att jag aldrig kompromissar med min sömn) så ska mitt råmanus vara klart. Och det är så viktigt för mig att hålla den. Det kommer visa att den här rastlösa själen kan skapa en produkt som innebär fokus och engagemang. Jag har varit hoppetossan som hoppat från projekt till projekt och alltid varit på nästa sida. Nu måste jag istället vara MITT PÅ SIDAN. Det innebär att jag kan inte vänta på någon inspiration för att saker ska hända. Så jag kör intensiva 20 minuters pass (funkar bäst för min post-utmattade hjärna). En av dagarna var jag tvungen att pausa skrivpasset. Det var 2:49 kvar. Jag gjorde det jag skulle, kom tillbaka till skrivandet och insåg att jag faktiskt hinner göra något på tiden som var kvar. Carpe minuten är min bästa gren!
Det har varit mycket sånt här. Jag är beroende av naturen och utevistelse.
Det som sen hände var Att jag igår, den 30 april, satt på hotellrummet under hela dagen och försökte få ihop det sista. Jag fastnade lite grann på ett kapitel, men sen tyckte jag att det flöt på. Under middagen bad jag om att få maten ganska pronto, eftersom det var 4 timmar till tolvslaget. Strax efter att klockan slagit deadline klickade jag på skicka till min förläggare. Jag somnade nästan direkt och jag sov djupt. Det är första gången som jag tummar på sov-principen sedan hundra år! (jag står fullt ut för att värna om sin sömn)
Dagen efter har det känns som en rejäl baksmälla. Många frågor har snurrat på förmiddagen: var det tillräckligt? Saknas det något? Hur blev förordet? Jag insåg att en del av förordet försvunnit i den version som jag skickade in, så jag slog på datorn och jobbade metodiskt fram en bättre version och skickade om den. Då kändes det bra. Men oj vad jag har kämpat den senaste tiden, men att skriva, intervjua och rannsaka mig själv.
En vän gick bort i mars månad. Det känns på många sätt tomt. Vi träffades några gemensamma vänner för att minnas, för några helger sen. Begravningen äger rum nu på fredag. Hon var nära så många och jag förstår min egen och andras saknad. Du har varit en sådan person som man vill komma nära. Vila i frid.
Idag har jag varit ledig. Jag har skrotat här hemma med familjen och vi har rensat garaget eftersom det ska byggas om. Jag har nya projekt som startar nu, och boken är ju inte helt klar än, utan jag förväntar mig en hel del arbete efter första vändan hos förlaget. Men en insikt slår mig nästan varje gång jag är helt slut, att jag vill jobba för att kunna ta rejäla pauser. Det var liksom hela poängen med att jag startade företag. Och jag tror att det är möjligt. Det som är spännande just nu är att jag vill ändra om mitt fokus i företaget. Jag lovar att berätta mer, när den tiden är mogen.
Jag är smärtsamt medveten att bloggen legat i träda, men vill du följa mig närmare så föreslår jag Instagram, för den uppdaterar jag dagligen
Tips i all enkelhet
Marias fina videos på Youtube och hennes fingertoppskänsla. Hon har också ett nyhetsbrev som man kan signa upp på. Följ!
Johanna Nilsson är en person jag ser upp till, eftersom hon också har ett stort intresse i klimatfrågan. Hon var också den som peppade mig till att skriva till DN Åsikt, där jag också blev publicerad. Här skriver hon om något som är urviktigt: att vara ledig mellan varven.
Tack för att du läser och tittar in, jag uppskattar det <3
Jag tittar på klockan. Vi har inte packat ner matsäcken än. ”Äh, vi tar bilen, det blir enklast så”.
Kommer hem från jobbet helt slut, och ingen av oss vet vad som ska ätas till middag. Jag tar något enkelt, som jag ofta lagat. Boken med växtbaserade recept ligger orörd på diskbänken, den bara stressar mig. Blir man verkligen mätt på grönsaker, tänker jag medan jag tar fram köttet som vi köpte på extrapris.
Efter mötet med gruppen känns hjärnan mosig. Vi har suttit ner länge, käkat bullar och kaffe i omgångar. Jag behöver något som väcker mig. Jag ska nog unna mig den där tröjan i butiken, som jag såg i fönstret på butiken bredvid jobbet.
Att bli klimatsmart hänger på lite olika saker. Ofta vet vi vad som är mer rätt, sett med klimatglasögonen på. I de exempel som jag listat finns det flera faktorer som sätter käppar i hjulen.
Att ta bilen istället för bussen är en bekvämlighets- och effektivitetsfråga. Bekvämt för att bilen står några meter från lägenheten eller huset. Effektivt för att man inte behöver anpassa sig till busstider och man hinner med det man ska. Det som krävs för att förändra beteendet tror jag är: planering (göra matsäcken och kolla busstider dagen innan) samt att ta bussen några gånger för att vänja sig vid det klimatsmarta alternativet. Vinster: klimatet mår bättre, du får vardagsmotion (till och från bussen), plånbokssmart (billigare än att äga bil, och bensinpengen sparar du in på). Dessutom: har du barn så lär du ut hur man ska göra för att det ska vara hållbart. Vi behöver drilla nästa generation, lika mycket som oss själva. I mitt eget fall tycker sonen att bussresa är bland det roligaste som finns. Så hur många win finns det, tänker jag? Många!
Bild från min matsvinnskamp. Vegetarisk måltid gjorde på rester. Sparar? Tid, pengar och matsvinn. Mer om matsvinnskampen kan du läsa här.
Att ändra matbeteendet är en knivig en. Vi är vanemänniskor och förändring är i mångt och mycket svår grej för många. Kanske finns det dem som tycker att man ska få äta vad man vill. Det perspektivet är rätt snävt, för det du äter påverkar inte bara planeten, utan också din egen hälsa. Men om man har mycket på agendan är det lätt att följa vana och rutin, för att avlasta sig själv och sin hjärna. Men för att få till stånd nya matvanor tänker jag: smyg in mer växtbaserat och gör det på ett gott sätt. Kunskapen finns därute, fånga in den! Googla när du känner att du har ork.
Och så var det konsumtionen och shoppingen. Jag träffade nyligen en forskare som berättade om hur vi löser våra känslor med shopping. Är man glad så shoppar man, är man ledsen gör man det också. Och egentligen: konsumtion kan vara bra (vi har behov av att det offentliga ska fungera, till exempel), men jag tror det är kvaliteten på konsumtionen som avgör. Jag tror vi behöver unna oss helt andra saker än nyproducerade kläder. Exempel på gåvor vi kan ge oss själva: reflektionstid, familje/vänner-tid, läsa böcker tid, dagsljus och andra saker som inte nödvändigtvis blandar in våra plånböcker. Konsumtionskulturen är stark, glöm inte det.
Planera bättre? Arbeta mer? Hämta tidigare? Mer mat från grunden? Stryka kläderna? Och så bedömningen: var det tillräckligt, det jag gjorde? Eller visst kunde jag gjort mer. Jag kunde ha skitit i att ta det där samtalet. Jag kunde ha varit lite snabbare, smartare, mer tidsbesparande. Och trevligare. Förstås.
Att ofta känna att man inte räcker till
Det är nog så att vi programmeras till att prestation är prio ett, mest är bäst och vi kan klara allt bara viljan finns där. En slags bas att stadigt stå på. Det är kul och bra på många sätt att kunna sätta statistik över sina dagar, idag har jag arbetat x timmar, tvättat y maskiner osv. Men det är som att vi inte mättas av våra egna dagar. Lite jagade till mans. Läser man Clara Lidströms krönika kan man verkligen undra vem som jagar.
Är räcka till en känsla? Ett krav? Från någon annan? Från dig själv?
Och jag har det så förbaskat bra. En man som faktiskt aldrig sagt att jag borde det ena eller det andra. Som med omsorg tycker jag ska resa till Yasuragi. Som förbereder diskmaskinen och frukost varje dag. Hämtar, handlar, dammsuger. Fyller dagen med det han månar om mest: familjen. Vi drar våra strån till stacken. Och inte har jag någon chef, heller, eftersom jag driver eget företag. Kanske därför jag har eget?
Men jag känner ofta att jag inte räcker till. Det mynnar mer från mig än från någon annan. Och absolut, jag fattar att människor känner sig jagade med förväntningar som kommer från höger och vänster. Men inte jag, nej. Jag är en isolerad ö här. Där jag verkligen behöver känna att jag räcker jävligt mycket, ett nytt mantra. Det kan också vara en psykologisk företeelse, det där med att inte räcka till. Ett hjärnspöke. Säkerligen handlar det om en inre gränssättning, en nyktrare bild av vad livet går ut på. Visst låter det klokt? Så var det bara en sak kvar. Action på det hela.
Om du vill ha mer av den här “jag-duger-i-alla-lägen” så kommer här några tips.
En alldeles lång helg. En alldeles tom kalender. Vi tar varannan timme med lilleman. Det gör att närvaron finns där, liksom återhämtningen. Och jag ler. För jag har lärt mig att älska återhämtning. Vad hämtar du åter? Är du bra på att läka hjärnan?
Förra veckan körde jag fyra dagar med GastroNord, där jag arbetade som presentatör och moderator. Mitt jobb är alldeles bäst eftersom jag får göra det jag verkligen tycker om: möta människor, lära mig något nytt, samtala, skratta, skynda att lösa vissa problem, ta hand om en publik med förväntningar.
Foto: Sabina Arvidsson
Efter regn kommer solsken. Efter kraftansamling med urladdning kommer återhämtning. Jag har länge försökt och förstå återhämtningens verksamma parametrar. Vad gör den med oss?
Fem anledningar att älska Återhämtning.
1. Med återhämtning tankar du kropp och själ.
Du fyller på, det du använt. Och vad händer då: jo din hjärna blir snyggare i bemärkelsen: mer kraft, lättare att ta beslut, bättre idéer, snabbare lösningsförmåga. Hur du återhämtar dig? Ja, den är inte lätt, kanske särskilt eftersom många av oss skippar den helt.
Jag vill påstå att vi bygger självkänsla genom att prioritera dig själv och dina behov. Respekt är viktigt. Det betyder inte att det är enkelt, men viktigt. Läs hos Clara Lidström om hur hon resonerar.
3. Med återhämtning kan du räcka riktigt långt.
Hållbarhet – på var mans och kvinnas läppar. Vi talar ofta om hållbart arbetsliv, men det blir lite luddigt. Men jag tror att det blir ganska glasklart när vi en gång dundrat i väggen, eller hur? Utmattning är inget som läker över en helg, det är jag själv ett kvitto på. Men att räcka länge, leva längre – all anledning att älska återhämtning. Att vara medvetet lat – det nya svarta.
4. Med återhämtning ser du klarare. Läka hjärnan deluxe.
När vi kör på blir vi, lite fräckt skrivet, rätt dumma i huvudet efter ett tag. Med tunnelseende och andan i halsen är du allt annat än smart. Jag glömmer aldrig att jag faktiskt gick klart en universitetsutbildning, men med precis godkänt i mina ämnen (från toppelev till medelmåtta). Jag kunde inte tänka, läsa, koncentrera mig och fick anstränga mig oerhört. Jag blev anklagad av mina kamrater i grupparbetena för att vara omotiverad och att jag inte tillförde något. Jag kan inte annat än hålla med. Låt oss älska återhämtning och bli vassast av alla. Om det är det vi vill vara, förstås.
5. Med återhämtning föds mänskliga värderingar.
Jag är allergisk mot chefer och högt uppsatta som menar på att “det är bara att köra på”, eller som inte respekterar det faktum att människan är begränsad. Det är också därför jag driver eget, för att inte behöva motivera någon annan till varför jag tar ledigt när jag behöver. När du väl börjar återhämta dig, så kommer du inte förstå hur du gjorde innan. Du kommer bygga en bas av värderingar, där återhämtning är lika naturligt som aktivitet. Jag kan lova dig att när du lärt dig att älska återhämtning, så kommer många bitar att falla på plats.
Livet kan både vara karriär och trädgård. Det är nog det jag försöker skriva. Och att jag skriver betyder inte att jag till hundra procent återhämtar mig, men jag blir smärtsamt medveten vad som sker, när jag inte gör det. Så upp på hästen igen. Vi är människor, som drivs av olika saker. Men vi har också ett samhälle som behöver justera sig. För att det på sikt lönar sig och ger avkastning (politiker gillar siffror, och jag kan slå vad om att vi kommer tjäna storkovan på återhämtning!)
Det är något särskilt som inträtt den här hösten. Det är som att mitt fokus helt har hamnat på återhämtning. Allt annat blir sekundärt. Det betyder inte att “allt annat” är oviktigt, men jag behöver inte fokusera mer än vad jag gör på jobbet, det finns en maxgräns för det. Däremot, och här tror jag att vi är många, så läggs det inte så mycket planering i almanackan för återhämtning. Det där lite tråkiga, onödigt präktiga. Men också det där som är livsnödvändigt – för att vi ska kunna fortsätta prestera. Det första jag säger till min man när han kommer hem från jobbet är “nu ska du upp och vila”. För ja, jag är mån om att hela familjen ska återhämta sig.
Bilderna från det här inlägget är tagna på vägen till min onsdagsyoga, som är på Söder i Stockholm. Jag brukar gå från Gullmarsplan, en stilla promenad i en ganska stökig tillvaro. Jag fastnade för lyktstolparnas ljus, och ville fånga det på bild. Hösten är här nu. Yogan är på Heart and Hand.
Så hur gör jag då? Jag har skrivit många och långa texter på området (tips nedan), men det som är aktuellt just nu är yoga. Framför allt kundaliniyoga med olika andningstekniker. Jag har betalat för en månad med Yogobe, som jag verkligen nyttjar. Ofta vill jag genomföra passet “From negativity to space of love” med Emma Öberg, men ibland kör jag korta fem minuter. För att skärpa sinnena, men också för att må bra. En gång i veckan är det min onsdagsyoga. Och det där med att blunda när jag yogar, det funkar inte alltid.
När jag blundar, så ser jag helt plötsligt alla de där tankarna som inte är färdigtänkta. Som snurrar, söker lösningar. Det är rätt ofta full rulle. Så för mig är det lättare att hitta fokus, och hitta mig själv genom att rikta blicken utåt först. När jag varvat ner och landat, då kan jag blunda. Men jag vill gärna vara närvarande i det fysiska rum där jag befinner mig. Jag är så mycket inne i mig själv som det är.
Att fokuset “hamnat” på återhämtning kanske behöver ett förtydligande. Jag känner mig så illa tvungen. Det funkar inte att vara utan återhämtning, inte på lång sikt i alla fall. Jag kan tycka att det är något fint att samla sig, hitta plats att ta de där djupa andetagen. Att ta ett steg tillbaka. Det jag också har märkt är att korta återhämtningar har stor effekt. Lite tid in: mycket output. Det här vill jag förstås skriva mer om!
För dig som vill läsa mer om återhämtning – kika in min Viloserie och Stresskolan.
