Vi har börjat promenera till den där bänken vid sjön. Och vi har slutat prata, för att bara sitta där. Vi tittar ut över sjön och ögonen vandrar till andra sidan. Där kan man skymta att någon satt ut lampor upp till sin stuga. När vinden blåser rör sig grenarna, och då ser lamporna ut som levande ljus. Och vi bjuds rakt in i någon annans känsla. För det är vackert och stämningsfullt. Sist vi satt på bänken hade mörkret intensifierats mer än senast. Den mörka delen av året är här och jag älskar att jag nu måste ut snabbare än kvickt för att ta del av ljuset. Att jag måste prioritera skarpt, för ljuset väntar inte på någon.

Jag skriver en text om att vila och jag förstår ju det. Att det inte alls är lätt men om vi verkligen står helt stilla, sjunker in i oss själva, då kanske du hör en röst som viskar: jag behöver ta en paus. Hur många gånger har vi inte lyssnat? Hur många gånger till kan vi inte lyssna innan det övergår till… ja, vadå? Vad händer när vi inte orkar ta till oss våra egna behov? Det ser nog olika ut. Men jag inser att jag vill lyssna. Entreprenör javisst, men en klok sådan som vill hålla livet ut och utefter devisen att livet består av mycket.

Så jag pustar ut. Och tar ett andetag till. Livet behöver inte vara allvarligt alltid. Jag behöver inte vara viktig alls.

Den finaste bänkutsikten jag kan tänka mig <3

Jag vill inte missa skymningen heller. Eller att titta på tv-program med tema lego, där vi applåderar tillsammans med det vackraste jag vet. Springer gärna när hjärtat behöver puls, men inte annars. Jag vill inte missa livet, för att tanken är i framtiden. Vill inte vara smartast, nej, jag vill falla rakt in i kärlekens dimma när det gäller nuet. Jag vill inte finta mig själv, eller någon annan. Vill lära mig konsten att sätta gränser, både mot mig själv och andra. Det är så mycket jag behöver. Och varför ska jag inte få det?