Posts in "vila" tag

Hur du blir av med “jag borde”

Sluta med “jag borde” – hur gör man? Jag har börjat med en ny kalenderrutin. Varför? Jag har svårt att bestämma mig. Jag ser allt som behöver göras men istället för motivation känner jag stagnation. Och så kan jag inte ha det, eller hur? Så jag har börjat planera i en fysisk kalender, där jag lägger in sådant som behöver göras. Högt och lågt, smått som stort.

När hösten kommer så lever vår lönn här utanför high chaparall, det vill säga: tappar alla löven. Och det kan leda till att någon halkar om det vill sig illa. Och så ser jag löven och tänker: “Vi borde….”. Den tanken dränerar lite. Och är det inte lönnen så finns det annat som resulterar i “vi borde”. Så denna vecka har jag skrivit in “kratta löv och plocka upp ruttna äpplen” i min kalender. Tisdag är det idag, så ja! Dags att få upp löven. Så. Resultatet: jag ser det som behöver göras men kopplar ihop min tanke med min kalender: “japp, det stämmer, det är fullt med löv, men strunta i det, för planeringen säger “tisdag””. Befriande och medan du lever på kan du fylla på lite lagom i kalendern, om du lägger märke till surdegar eller annat som behöver åtgärdas.

sluta med jag borde

Förra veckan skrev jag in lite gott och blandat i min mörkgröna kalender: jobbmässigt förberedde jag mig inför Ekodagen i Halmstad (du kanske vill komma?) där jag föreläser med Klimatglädje på lördag. Det var matplanering här hemma och att handla, en av de viktigaste sakerna för mig, jag har skrivit om det bland annat här. Kratta löv och äppelinsamling (redan en klassiker hos mig med andra ord), svara på några mail och börja så smått förbereda mig inför en workshop jag håller för ett företag i november. Sen var det orientering på torsdagen med lilleman. Men vet du, jag strök också en hel del förra veckan, flyttade fram saker som inte absolut kräver exekutiv handling. Givetvis skriver jag med blyerts i kalendern för att kunna sudda ut. Viktigt!

Varför jag stryker/skjuter fram i kalendern? Det beror alldeles på, men det handlar om självrespekt. Mående och så. Ork. Tid. Lust. Olust. Trötthet. Pigghet.

Berätta gärna hur du gör i kommentarerna!

sluta med jag borde

En annan övning på temat: sluta med “jag borde”

Jag pratade med en person om det faktum att slöscrollande på mobil och dator gör mig trött och utmattad. Och att det ofta känns meningslöst. Och att jag egentligen inte förstår poängen att stressa upp mig för vad alla andra gör eller inte gör. Liksom på automatik. Hur jag funderar på min hjärna, vad som händer med den när den hela tiden utsätts för intryck. Som svar fick jag, bland annat, att noll personer skriver exakt vad hela livet innehåller, utan det som syns är en liten skärva av något. Och det svaret är ju såklart sant och något som jag vet om. Så ett sätt att sluta mata på med “jag borde xx” efter att ha scrollat är helt enkelt att låta skärmarna vara och bestämma sig för vad man vill med sitt scrollande. Jag insåg att bloggen känns som ett meningsfullt ställe att lägga en del av min tid på. Även att posta i Köpfritt-gruppen på Facebook känns fint eftersom vi där har en gemensam utmaning under hösten (köpstopp oktober-december 2022). Så eget material: absolut, det är en del av mig. Men att planlöst scrolla runt känns onekligen onödigt. Jag blir inte inspirerad och jag blir trött. Vad tänker du om det?

sluta med jag borde

Jag tittar ibland på avsnitt på en Youtube-kanal, som är på engelska. Hon har en mjuk ton och vackra bilder. Det ger mig lite andrum och sår frön till kreativitet.

Tack för att du läser här – det betyder mycket 💚

Om att kalibrera sedan snart ett år

Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till,  men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).

Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?

Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…

Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.

Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.

häst i naturen - ett sätt att ta hand om sig är att vara ute. Polyvagal theory

Utomhus. Det är min “ventral” 🙂

Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3 Har du koll på polyvagal theory?

Och så bara: pusta ut. Och sen: ett andetag till.

Vi har börjat promenera till den där bänken vid sjön. Och vi har slutat prata, för att bara sitta där. Vi tittar ut över sjön och ögonen vandrar till andra sidan. Där kan man skymta att någon satt ut lampor upp till sin stuga. När vinden blåser rör sig grenarna, och då ser lamporna ut som levande ljus. Och vi bjuds rakt in i någon annans känsla. För det är vackert och stämningsfullt. Sist vi satt på bänken hade mörkret intensifierats mer än senast. Den mörka delen av året är här och jag älskar att jag nu måste ut snabbare än kvickt för att ta del av ljuset. Att jag måste prioritera skarpt, för ljuset väntar inte på någon.

Jag skriver en text om att vila och jag förstår ju det. Att det inte alls är lätt men om vi verkligen står helt stilla, sjunker in i oss själva, då kanske du hör en röst som viskar: jag behöver ta en paus. Hur många gånger har vi inte lyssnat? Hur många gånger till kan vi inte lyssna innan det övergår till… ja, vadå? Vad händer när vi inte orkar ta till oss våra egna behov? Det ser nog olika ut. Men jag inser att jag vill lyssna. Entreprenör javisst, men en klok sådan som vill hålla livet ut och utefter devisen att livet består av mycket.

Så jag pustar ut. Och tar ett andetag till. Livet behöver inte vara allvarligt alltid. Jag behöver inte vara viktig alls.

Den finaste bänkutsikten jag kan tänka mig <3

Jag vill inte missa skymningen heller. Eller att titta på tv-program med tema lego, där vi applåderar tillsammans med det vackraste jag vet. Springer gärna när hjärtat behöver puls, men inte annars. Jag vill inte missa livet, för att tanken är i framtiden. Vill inte vara smartast, nej, jag vill falla rakt in i kärlekens dimma när det gäller nuet. Jag vill inte finta mig själv, eller någon annan. Vill lära mig konsten att sätta gränser, både mot mig själv och andra. Det är så mycket jag behöver. Och varför ska jag inte få det?

Att vila när det går bra.

När det går bra, när du har flow, är vila förmodligen inte det första du tänker på. Inte jag heller, skulle jag säga. Men jag vill tänka på vilan, oavsett hur kul jag har det på jobbet. Jag vill sänka ner axlarna, för att de åker upp. Jag vill ta ett djupt andetag och backa lite grann. Få helikopterperspektiv på allt som händer. Zooma ut för en stund, och också förstå hur litet mitt sammanhang är, i universum. Göra mig själv oviktig för en stund.

För jag tror att det kan vara så för många, mig själv inkluderad, att vi känner att vårt arbete är viktigt. Och det är det, förstås (och det är dessutom toppen att känna så, meningsfullhet är A och O i mångt och mycket), men frågan är: hur viktigt är det att du arbetar på kvällen, när du egentligen borde stanna av för en stund? Så känner jag ikväll. Jag har startat ett nytt projektuppdrag och jag vill inget hellre än att bara köra. Men, den där timmen som jag kan arbeta på kvällen, passar så mycket bättre efter en natts sömn. Och en god natts sömn blir av ifall jag faktiskt stänger ner för en stund, innan.

Det är därför jag vill vila när det går bra. För vilan gör mig vassare. För varje gång.

 

Bilderna är från mitt möte idag tillsammans med Angeliqa från Vandringsbloggen, hon har tagit den fina bilden överst/på sidan. Gå in och kolla in hennes blogg och kolla vilken utmärkelse hon precis har vunnit!

Därför struntar vi att vila.

enemilia i soffan gå in i väggen 1_vila

Jag blev brutalt medveten om min egen oförmåga att vila i veckan. Det slutade med att min kropp fysiskt började varna mig. Andningen gick inte ens ner i bröstkorgen, kändes det som. Det var inte panik, men när andetaget inte kommer längre än till halsen, och är ansträngd, då kan det vara dags att reflektera. Händerna kändes darriga och det där trycket över bröstet, min eviga följeslagare, fick ett oförtjänt stort utrymme. Sen är det huvudet. Koncentrationen var på lägsta möjliga nivå och jag fick inget vettigt ut av mina handlingar. Är det att vara stressad? Jag tror det. Det som är positivt är min högst medvetna medvetenhet. Jag noterar allt det som händer, och tänker: vad ska jag göra? Där fanns alltså plats för lite förnuft ändå.

Men, det var just det: hur ska jag ändra tillståndet? Vad exakt är det som fungerar?

Som jag skrev i inlägget häromdagen, så är jag inte helt på det klara kring hur jag vilar. Klassiska “ligga på sofflocket” fungerar inte på mig, även om jag tycker om den sinnebilden. Jag är helt enkelt för rastlös. Min man är grymt duktig på att vila utifrån tanken att man faktiskt inte ska göra så mycket. Han lägger sig på sängen efter jobbet, och somnar ofta. Själv sitter jag där, och undrar. Vad är tanken med min vila då?

enemilia gå in i väggen 2_vila

Och jag har hittat en nyckel. Att yoga, borta, funkar. Det blir så tydligt när jag går in i den lilla yogasalen på Söder. Det är liksom bara att lägga sig på mattan. Men den riktiga vilan blir i rörelsen, och i andningen. Det märkte jag tydligt i onsdags, för det var då terminen startade. Min tanke är att onsdagarna ska vara dedikerade till att yogapasset på kvällen är dagens viktigaste händelse. Ni vet hur det kan vara, man är igång hela dagen, för att sedan komma på: “ja just ja, jag ska ju iväg och yoga ikväll…”. För mig kan det bli en extra stress, att komma på det, att man ska ut och flänga igen. Så därför vill jag sätta yogan i fokus.

Det som jag också har tänkt på är bakgrunden till varför vi struntar i att vila. Och att det är förhållandevis enkelt att gå in i väggen. Det är svårt att mäta vila i termer av prestation, och då blir vilan ointressant i en tid då verben “göra” och “prestera” ligger högt i kurs. Det är inte tillräckligt lukrativt att vila är den allmänna uppfattningen (fast det är lukrativt! läs om vilans briljans!). Det är nummer ett. Nummer två är, och ni får gärna rätta mig, att vi inte vet hur vi gör. Vi kan inte vila. Vi har tappat förmågan. Vi har fostrat oss själva till rastlöshet och girighet när det gäller intryck. Det jag tror är, att vi längtar efter vila. Men vi måste öva upp oss.

Jag har skrivit mycket om vila, om du vill läsa mer så vill jag tipsa om Viloserien, som skrevs i fem delar. Både inspiration och kunskap lovas!

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

Bilderna är tagna av Katarina “Bucketlife” Jansson, när jag var i Särna och Nordomsjön på Workation.

Mitt bästa verb.

enemilia vila vara meditation 2

Jag frågar ibland. “Vad tycker du att jag ska göra?”

Ofta handlar det om att jag verkligen inte vet var jag ska börja. Det är som att flera olika verb drar i varandra därinne. Tvätta, städa, springa, träna, ringa, skriva.

Det segar, det sliter. Humöret är obestämt. Varken hackat eller malet.

Jag gillar det inte alls.

Jag tror det handlar om att jag inte är närvarande i vad jag vill. Jag är inte närvarande i känslan, utan befinner mig i ett ingenmansland när det gäller känslor. Det handlar också om modet att våga känna efter. Ett mod jag ibland saknar.

Det bästa verbet är det svåraste. Som är beroende av sinnesstämning. Som inte vill tas för givet.

Vara.

För vara ger jag mitt liv. Jag kan gråta för det. Att slåss för rätten. Därför blev jag så tagen av Lisa Ekdals hyllning av vilan i hennes sommarprat. Förebild.

Låt mig. Vara.enemilia vila vara meditation
Older Posts »