Posts in "vila" tag

Vara beredd på det bästa

Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.

Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).

Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.

Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.

* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!

Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙

Ett hej från mig och vad var det för julklapp jag stökade med förra året?

Hej på er, hur har ni det? Jag vilar i min säng, har värmt vetekudden och tagit en kopp te. Så ser delar av dagarna ut just nu. Vila. Jag tyckte jag sov något bättre inatt, det är tyvärr lite av ett lotteri. Men jag försöker intala mig själv att det jag gör för sömnen är bra saker och att det visst påverkar på ett positivt sätt. Att det är bra att jag går ut och rör på mig (minns ni mitt löfte?), att det finns en poäng i att ta bort mobilen på kvällen (man kan säga att det är work in progress) och att lite meditation tar jag åtminstone inte skada av (men önskar sååå att det var som förr, när meditationen verkligen gav effekter!)

Det har gått tio dagar på det nya året, och det har varit fullt ös i Köpfritt-gruppen på Facebook. Utöver det digitala livet försöker jag ta mig ut och traska (det blir inga 20000 steg just nu, men lite över 10000 skulle jag nog säga att jag får till). Vi har varit hemma tillsammans några dagar och bara att fixa mat och hitta på saker har varit lite av en utmaning. Imorgon börjar vardagen igen. På fredag har jag ett jobbmöte som jag ser fram emot!

Men hörrni! Jag skulle ju berätta om mitt julklappsbestyr! Jag hade en idé om att laga min mans tröja, där löparen var trasig. Jag hittade en tjänst som sålde löpare, men jag hade jättesvårt att träffa rätt i storlek på den, det var svårt att mäta just den dragkedjan som fanns på min mans tröja. Två gånger beställde jag löpare – ena gången för liten, andra gången alldeles för stor. Så jag gick till den lokala skräddaren och han ordnade det hela för 120 kronor. Jag kände mig som en riktig hjälte. Och det är också en av min mans favorittröjor, så nu är den åter i bruk igen!

Från den 6:e januari 2023: Jag och Lilleman besöker en kompis en bussresa bort. Först var vi i Tyresö och lekte lite i snön och nu pausar vi hemma hos kompisen. Det är skymning och vackert ute. Det blir kanske lite pulka senare. Enkel tillvaro. Ibland tänker jag på hur ofta landat i just det: att jag inte är på jakt efter framgång i vanlig bemärkelse. Ändå verkar jag just nu leta efter mening på ett särskilt sätt, där jag känt mig lite vilsen. Lite ensam. Jag hoppas innerligt på trygghet och förändring.

Hur du blir av med “jag borde”

Sluta med “jag borde” – hur gör man? Jag har börjat med en ny kalenderrutin. Varför? Jag har svårt att bestämma mig. Jag ser allt som behöver göras men istället för motivation känner jag stagnation. Och så kan jag inte ha det, eller hur? Så jag har börjat planera i en fysisk kalender, där jag lägger in sådant som behöver göras. Högt och lågt, smått som stort.

När hösten kommer så lever vår lönn här utanför high chaparall, det vill säga: tappar alla löven. Och det kan leda till att någon halkar om det vill sig illa. Och så ser jag löven och tänker: “Vi borde….”. Den tanken dränerar lite. Och är det inte lönnen så finns det annat som resulterar i “vi borde”. Så denna vecka har jag skrivit in “kratta löv och plocka upp ruttna äpplen” i min kalender. Tisdag är det idag, så ja! Dags att få upp löven. Så. Resultatet: jag ser det som behöver göras men kopplar ihop min tanke med min kalender: “japp, det stämmer, det är fullt med löv, men strunta i det, för planeringen säger “tisdag””. Befriande och medan du lever på kan du fylla på lite lagom i kalendern, om du lägger märke till surdegar eller annat som behöver åtgärdas.

sluta med jag borde

Förra veckan skrev jag in lite gott och blandat i min mörkgröna kalender: jobbmässigt förberedde jag mig inför Ekodagen i Halmstad (du kanske vill komma?) där jag föreläser med Klimatglädje på lördag. Det var matplanering här hemma och att handla, en av de viktigaste sakerna för mig, jag har skrivit om det bland annat här. Kratta löv och äppelinsamling (redan en klassiker hos mig med andra ord), svara på några mail och börja så smått förbereda mig inför en workshop jag håller för ett företag i november. Sen var det orientering på torsdagen med lilleman. Men vet du, jag strök också en hel del förra veckan, flyttade fram saker som inte absolut kräver exekutiv handling. Givetvis skriver jag med blyerts i kalendern för att kunna sudda ut. Viktigt!

Varför jag stryker/skjuter fram i kalendern? Det beror alldeles på, men det handlar om självrespekt. Mående och så. Ork. Tid. Lust. Olust. Trötthet. Pigghet.

Berätta gärna hur du gör i kommentarerna!

sluta med jag borde

En annan övning på temat: sluta med “jag borde”

Jag pratade med en person om det faktum att slöscrollande på mobil och dator gör mig trött och utmattad. Och att det ofta känns meningslöst. Och att jag egentligen inte förstår poängen att stressa upp mig för vad alla andra gör eller inte gör. Liksom på automatik. Hur jag funderar på min hjärna, vad som händer med den när den hela tiden utsätts för intryck. Som svar fick jag, bland annat, att noll personer skriver exakt vad hela livet innehåller, utan det som syns är en liten skärva av något. Och det svaret är ju såklart sant och något som jag vet om. Så ett sätt att sluta mata på med “jag borde xx” efter att ha scrollat är helt enkelt att låta skärmarna vara och bestämma sig för vad man vill med sitt scrollande. Jag insåg att bloggen känns som ett meningsfullt ställe att lägga en del av min tid på. Även att posta i Köpfritt-gruppen på Facebook känns fint eftersom vi där har en gemensam utmaning under hösten (köpstopp oktober-december 2022). Så eget material: absolut, det är en del av mig. Men att planlöst scrolla runt känns onekligen onödigt. Jag blir inte inspirerad och jag blir trött. Vad tänker du om det?

sluta med jag borde

Jag tittar ibland på avsnitt på en Youtube-kanal, som är på engelska. Hon har en mjuk ton och vackra bilder. Det ger mig lite andrum och sår frön till kreativitet.

Tack för att du läser här – det betyder mycket 💚

Om att kalibrera sedan snart ett år

Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till,  men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).

Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?

Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…

Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.

Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.

häst i naturen - ett sätt att ta hand om sig är att vara ute. Polyvagal theory

Utomhus. Det är min “ventral” 🙂

Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3 Har du koll på polyvagal theory?

Och så bara: pusta ut. Och sen: ett andetag till.

Vi har börjat promenera till den där bänken vid sjön. Och vi har slutat prata, för att bara sitta där. Vi tittar ut över sjön och ögonen vandrar till andra sidan. Där kan man skymta att någon satt ut lampor upp till sin stuga. När vinden blåser rör sig grenarna, och då ser lamporna ut som levande ljus. Och vi bjuds rakt in i någon annans känsla. För det är vackert och stämningsfullt. Sist vi satt på bänken hade mörkret intensifierats mer än senast. Den mörka delen av året är här och jag älskar att jag nu måste ut snabbare än kvickt för att ta del av ljuset. Att jag måste prioritera skarpt, för ljuset väntar inte på någon.

Jag skriver en text om att vila och jag förstår ju det. Att det inte alls är lätt men om vi verkligen står helt stilla, sjunker in i oss själva, då kanske du hör en röst som viskar: jag behöver ta en paus. Hur många gånger har vi inte lyssnat? Hur många gånger till kan vi inte lyssna innan det övergår till… ja, vadå? Vad händer när vi inte orkar ta till oss våra egna behov? Det ser nog olika ut. Men jag inser att jag vill lyssna. Entreprenör javisst, men en klok sådan som vill hålla livet ut och utefter devisen att livet består av mycket.

Så jag pustar ut. Och tar ett andetag till. Livet behöver inte vara allvarligt alltid. Jag behöver inte vara viktig alls.

Den finaste bänkutsikten jag kan tänka mig <3

Jag vill inte missa skymningen heller. Eller att titta på tv-program med tema lego, där vi applåderar tillsammans med det vackraste jag vet. Springer gärna när hjärtat behöver puls, men inte annars. Jag vill inte missa livet, för att tanken är i framtiden. Vill inte vara smartast, nej, jag vill falla rakt in i kärlekens dimma när det gäller nuet. Jag vill inte finta mig själv, eller någon annan. Vill lära mig konsten att sätta gränser, både mot mig själv och andra. Det är så mycket jag behöver. Och varför ska jag inte få det?

Att vila när det går bra.

När det går bra, när du har flow, är vila förmodligen inte det första du tänker på. Inte jag heller, skulle jag säga. Men jag vill tänka på vilan, oavsett hur kul jag har det på jobbet. Jag vill sänka ner axlarna, för att de åker upp. Jag vill ta ett djupt andetag och backa lite grann. Få helikopterperspektiv på allt som händer. Zooma ut för en stund, och också förstå hur litet mitt sammanhang är, i universum. Göra mig själv oviktig för en stund.

För jag tror att det kan vara så för många, mig själv inkluderad, att vi känner att vårt arbete är viktigt. Och det är det, förstås (och det är dessutom toppen att känna så, meningsfullhet är A och O i mångt och mycket), men frågan är: hur viktigt är det att du arbetar på kvällen, när du egentligen borde stanna av för en stund? Så känner jag ikväll. Jag har startat ett nytt projektuppdrag och jag vill inget hellre än att bara köra. Men, den där timmen som jag kan arbeta på kvällen, passar så mycket bättre efter en natts sömn. Och en god natts sömn blir av ifall jag faktiskt stänger ner för en stund, innan.

Det är därför jag vill vila när det går bra. För vilan gör mig vassare. För varje gång.

 

Bilderna är från mitt möte idag tillsammans med Angeliqa från Vandringsbloggen, hon har tagit den fina bilden överst/på sidan. Gå in och kolla in hennes blogg och kolla vilken utmärkelse hon precis har vunnit!

Older Posts »