”Det vore skönt att få skjuts imorgon – hur ska jag orka med ett bussbyte, och vänta på den ena i 20 minuter”.
Hade det varit enklare med bil? 100 % ja. Hur? Vi behöver inte gå en exakt tid hemifrån, sträckan är bara någon mil, det hade gått snabbt. Men. Det finns ett stort men. Vi har ingen elbil (och det är inte alltid en lösning, om vi titta på det här). Jag har inte hjärta att välja bekvämlighet just nu. Jag räknade ju på hur mycket vår tidigare bil släppte ut per år, cirka 375 kg koldioxid. Det låter lite? Ja, men tänkt dig då att du ska leva ett 1 ton liv om vi ska följa forskningens rekommendationer. Sen. Vi bor inte på landsbygd. Ja, det är meckigt med två bussar, som dessutom inte fungerar optimalt tidsmässigt. Men det finns kollektivtrafik. Har jag bråttom (klurigt argument)? Nej. Jag har inte bråttom. Jag hatar att ha bråttom. Jag kvävs av att ha bråttom. Jag kräks på tidsbegreppet, särskilt när man räknar in effektivitet. Varför? För bråttom-et tar ett stort miljöutrymme. Det är vår kultur som byggt upp den här tidsjakten. Tid är pengar. Pengar är en stor miljöfaktor, för varje krona som konsumeras så finns ett avtryck.
Vinsterna med att inte ha bråttom
#1. Vi planerar ordentligt – vi vet vad vi ska ha med oss, vi vet när vi ska gå hemifrån (idag balanserade vi lite på marginalen men ändå – vi kom iväg). Skulle vi ha tagit bil kanske vi inte hade planerat lika bra? Blivit stressigt ändå?
#2 Den lite hemliga vardagsmotionen – 10 minuter till första bussen. Från den andra bussen till klubbstugan: 10 minuter. Och så tillbaka: 10 minuter hem – vi fick samåka med några som kunde släppa av oss vid buss två. 10+ 10+ 10: 30 minuter. Är det något jag fullkomligt älskar så är det den hemliga motionen, den som blir av.
#3 Samtalet – om jag kör bil är det störst fokus på bil och väg. Visst, lite småprat kan fungera, men rent säkerhetsmässigt behöver min koncentration vara på körningen. Idag fick vi till två, tre riktigt bra och intressanta samtal. Lilleman ville veta allt om mina gamla pojkvänner till exempel, här fick jag tänka till för det var länge sen. Och sen ville han veta varför det blev C, hans pappa, som vann mitt hjärta.
Bekväma säten, eh?
Varför väljer många bilen ändå? Åh. Jag tror inte man vill ta ett större miljöutrymme, utan den medvetenheten behöver växa fram. Vi tar också bilen ibland, det handlar inte om perfektion, utan en resa i rätt riktning. Jag kan tänka mig att min lådcykel också har gjort ett avtryck i produktionen, jag behöver byta däck ibland etc. Inget är avtrycks-fritt gällande miljö (jag skriver miljö eftersom jag inte enbart kan tala klimat även om det är frågan som gjort störst avtryck i mitt hjärta).
Vår klimat- och miljöminister sa nyligen att det är intressant att veta vad som skulle göra att de som kör bil tar bussen istället. Hon tog upp frågan om att komma fram i tid. Jag skulle säga att i Stockholm finns det inga garantier att du i en morgontrafik kommer fortare fram med bilen. Däremot finns det bussfiler som gör att du snabbt kan ta dig fram. Det jag däremot kan förstå är att vissa linjer blir fulla, att du inte blir garanterad sittplats. Men som sagt, det är ett Stockholmsperspektiv här. En resa från oss till Gullmarsplan är: 15 minuter (gång) + 25 minuter (buss): 40 minuter. Men då med vardagsmotion inräknad och den får du inte med bilen (om inte krypkörning räknas ;))
Ministerns andra poäng var frågan om bekväma säten. Där blir jag lite intresserad. Jag har aldrig funderat på bekvämligheten på det viset. Och kan det vara ett argument verkligen? Ska bekvämlighet (förlåt, men på riktigt?!) gå före miljöfrågan? Sen wifi: och absolut, det är en aspekt som är viktig – men om vi åker bil, hur använder vi wifi då (har man ens wifi i en bil)? Finns säkert något, men jag tänker att du behöver ha händerna på ratten, och ögonen på vägen. Jag brukar svara på mail när jag åker buss, det kan jag inte om jag tar bilen. Det kan alltså vara lätt att sluta åka bil.
Hur pratar du med andra om att sluta åka bil?
Jag är en person vill att människor själva ska tänka till och se var förändring kan ske. Det är sällan information enbart räcker. Däremot kan en social tipping point vara av vikt. Om jag var den enda som hade bil i mitt kvarter, skulle jag fortsätta med det eller sluta åka bil? Om det fanns mobila tjänster, och delningstjänster, skulle jag ha bil då? Jag vill inspirera till att göra annorlunda, inte skambelägga. Jag vet att bilen är viktig för många – vi bygger våra liv kring att kunna ta oss fram. Läser du Konsumtionsrapporten 2023 så ser vi hur landet ligger:
“Två av tre tar bilen till matbutiken minst en gång i veckan. Mönstret är detsamma hos både kvinnor och män. Gruppen 30–49 år och 50–64 år använder bilen mest frekvent.”
Det här brukar kallas för ”last mile”, det vill säga: du kan handla hur hållbar mat som helst, men hur du tar dig dit och hem har ett stort avtryck. Har jag någon lösning? Jag tänker att det går att lösa. Fler skulle kunna samåka. Ett annat alternativ är att köpa in några lådcyklar som man kan låna från sin hyresvärd, bostadsrättsförening eller samfällighet (en extern part kan också hyra ut till dessa, och se till att cyklarna är i ok form och alltid fungerande, så att den externa parten alltid är ansvarig. Jag har förstått att det är svårare att dela saker när man enbart är grannar, det kan leda till konflikter med mera). Även där kommer hälsoaspekten in: du får lite rörelse på köpet. Här nere får du också perspektiv på rättviseaspekten – att inte ha råd till någon form av transport är en reell verklighet.
Jag cyklar på 7 minuter till vår Lidl eller 12 minuter till stora Ica Maxi. Min cykel är dyr i inköp, men billig i jämförelse med bil (sen håller jag på att ta reda på hur min cykel är producerad så brasklapp). Här har jag skrivit om vad vår bil kostade oss.
Sen finns det många ”men” och ”beror på”. Det är sällan lätt att peka med hela handen. Jag tycker om att leva lokalt (Haninge) och genomför våra aktiviteter här på plats – orienteringen är i Handen, scouterna är här där vi bor. Simningen är en bit bort, men teoretiskt så skulle min man kunna ta cykeln (hint, hint Christofer ❤), det skulle ta ca 30 minuter enkel väg. Och så var det vardagsmotionen men nu har jag tjatat hål i huvudet på er.
Problem som jag har: jag har INGEN strategi för vad som händer om jag får punka eller om cykeln går sönder. Den är försäkrad. Och det finns en verkstad inne i stan. Inte smidigt med andra ord. Men peppar peppar har allt gått bra hitintills. Men jag bävar om något skulle hända. Då måste jag nog be min mamma om hjälp, eller min mans morbror. Jag har cyklat cirka 320 mil med den. Mitt argument för att använda den är att jag ger bort mina kilometrar till dem som inte har lokaltrafik och behöver ta sig.
Hoppas att ni har en fin helg! Berätta gärna om det svåra med bil, eller det lätta för den delen. Jag dreglar just nu över denna rapport om mobilitetstjänster. För där kommer även rättviseaspekten in!
“Att äga en cykel med allt vad det innebär i kostnader, kunskaper för reparation och att ha en plats att laga cykeln på är heller inte alla förunnat. Ett system som riktar in sig på individens betalningsförmåga är också ett system som diskriminerar grupper med liten eller ingen inkomst“
“Mobilitetstjänster som komplement till kollektivtrafiken behöver utvecklas med olika gruppers behov i åtanke, med möjlighet till flexibilitet, variation och individanpassning.”
Om fordonspool: rapporten rekommenderar en pool
“Med och utan el, traditionella cyklar, sparkcyklar, mountainbikes, låd och- last cyklar, cyklar med barnsadel, mopeder, bilar och minibuss passar olika användare, såväl arbetspendlare som turister. Placera poolen nära bostäder och målpunkter som skola, arbetsplatsområden och handel. Tänk att cykeln ska mata till bussen. Potentialen att hela resan utförs med cykel ökar om det är smidigt. Coola cyklar kan göra poolen attraktiv och skapa ett intresse för cykling bland användare som sedan kan föras över till cykelpendling. Kostnaden för att hyra fordonen ska passa olika plånböcker och stimulera till hållbara val.“
Tack för att du läser!
// Emilia
Leave a Reply