Några tankar om att inte kunna vila. Tänk, jag har varit så hård mot mig själv den senaste tiden. Jo, så kan det vara ibland. Det är inte svart eller vitt. Eller så är det precis så, att vi väljer “antingen eller”. Ett mantra som följt mig de senaste två åren är: “jag kan inte vila”. Det är att vara väldigt hård mot mig själv. Och med det: ett krav på hur vilan ska utformas och inte minst: kännas. Att säga till sig själv att vilan är omöjlig gör att vilan blir….: omöjlig. Så idag gör jag det lite annorlunda. Jag la till vila ändå. Trots mina svårigheter. Jag har bland annat skrivit om den typen av stress i kroppen i det här inlägget om allostas. Men hur som helst: Jag lägger ändå till vilan, för att ge kroppen signaler om att jag vilar.

Idag har jag då vilat: två gånger. Första omgången blev en självhypnos (!) med en hypnositör som heter Ulf Sandström (via Spotify). Behaglig röst har han, och jag gjorde en slags självhypnos på 16 minuter. Det finns fler än bara den, med olika teman Den andra omgången vila blev alldeles nyss. Vi vilade båda två, jag och min man. Låg och blundade, andades. Det var svårt men jag tror ändå att mina signaler till mig själv är viktiga. Så jag tänker planera två vilostunder per dag. Min förhoppning är att kroppen fattar till slut! Och utöver det: rörelse! Sen hittade jag det här och testade tapping.

Det här med att inte kunna vila, kan du relatera?

Så, det var några helgtankar från mig. Hoppas att du mår bra! Jag har den senaste tiden kollat på en serie om Spotify på Netflix, den var spännande.

Det är måndag igen och jag håller på att slutföra en workshop som jag ska hålla på torsdag. Jag hoppas att deltagarna kommer gilla innehållet. I stora drag kommer den att handla om mikrovanor, där jag läst den här boken för att få underlag. Den handlar om att skaffa sig nya vanor, med hjälp av mikrovanor som du kopplar samman med redan befintliga sådana. Till exempel: Du borstar tänderna varje dag, satsa på tandtråd efteråt. Smyg in en tand i taget, så bäddar det för långsiktig användning av tandtråd. Platsen (badrummet) och frekvensen (1-2 gånger per dag) är desamma som tandborstningen, och det ska underlätta det hela. Själv har jag ett hopprep synligt i köket. När jag kokar tevatten eller gör något annat som bara tar en till två, tre minuter: då passar jag på att hoppa lite grann!

I det här inlägget tänkte jag berätta om 5 saker jag vill. Du får gärna haka på och skriva i kommentarerna!

Mina 5 “jag vill”

#1 Jag vill fortsätta med min yoga. Just nu har jag lärt mig ett flöde utantill, med Milla Floryd på appen Yogobe. Programmet heter ryggkärlek. Den sitter som en smäck!

#2 Se nästa avsnitt av Hårt väder med David Batra – har du sett den? Den om hetta i Death Valley var stark att se på. Och ändå bor människor på platsen, trots den otroliga värmen. Den om kyla var också spännande, för det var nästan så att jag kände kylan genom tv-rutan.

#3 Träffa mina systrar, imorgon kommer M hit, vi ska promenera, kanske bada och sen äta lunch!

#4 Hitta lugnet vid meditation. Jag har haft lite svårt att stanna upp, så det blir till att öva <3

#5 Fortsätta att bada kallt! Senast i lördags, det var magiskt! Här en bild från den gången 🙂

Det talas om lågkonjunktur, inflation och stigande matpriser. Kanske är du också en av dem som reagerat på att maten blivit dyrare? Titta på lyxprodukten kaffe till exempel: Bryggkaffe Ekologisk 450g KRAV Arvid Nordquist Selection, på ICA, kostar enligt dagens datum 67 kronor. Det är en markant skillnad mot hur det var för några månader sen. Och även frukt och grönt skjuter uppåt. Vet du hur mycket av vår disponibla inkomst som vi lägger på mat? 12,6 procent enligt SCB (för 2021), då räknas inte café och restaurangbesök med (som tillsammans med hotell blir 5,8 procent). Jag kan väl säga att jag är hemskt nyfiken på hur det kommer se ut för 2022. För jag har en åsikt här. Jag tycker nämligen att vi ska lägga pengar på mat – och jag tycker att hållbar mat ska få kosta (eller kanske ännu bättre: att ohållbarhet får sin rätta prislapp).

Innan jag skriver vidare vill jag påminna om att det finns familjer och människor som har det oerhört tufft ekonomiskt och med det finns en förståelse att det helt enkelt inte går ihop att köpa kaffe för 67 kronor eller tvåpack paprika eko för 56 kronor. Jag vill uppmärksamma att det finns grupper i Sverige som drabbas av fattigdom och att matpriserna stiger gör det hela ännu tuffare. I den bästa av världar skulle vi alla ha råd med hållbar mat. Även om det finns delar i utbudet som både kan vara prisvärt OCH hållbart – inte minst baljväxter. Lite längre ner kommer jag att tipsa om ett lyssnartips!

Matpriserna stiger men hur värderar vi maten?

Så jag säger alltså att maten ska få kosta. De där 12,6 procenten är inte är särskilt mycket av den disponibla inkomsten. Vi är rätt så duktiga i Sverige att prata om “billiga matkassar” och det irriterar mig samtidigt som jag förstår logiken i budskapet: mat är något vi alla behöver och den behöver marknadsföras. Men om vi vänder på det: tänk om vi la 50 procent av vår inkomst på mat, vad skulle det innebära? Annan konsumtion blir då lidande. Men måste det vara något dåligt då? I genomsnitt släpper varje krona ut cirka 46 gram koldioxid i atmosfären (Konsumtionsrapporten 2019). Kan det vara så att vi borde lägga mer pengar på mat och istället dra ner på flygresor, lyxkonsumtion och annat som tär? Ja, matpriserna stiger, men går det att förstå det i ett annat ljus?

>>Du kan också läsa om världens mest onödiga utsläpp >>

Det kan också vara så att maten behöver få kosta. Särskilt i ett läge där omställning är nödvändig. Tänk om våra klimatkronor som vi lägger på mat i framtiden inte alls släpper ut för mycket, att den hållbara maten gör att vi kan äta den med gott samvete? För mat behöver vi, det kan vi inte komma ifrån (även om jag för flera år sen läste om ett piller/dryck som skulle innehålla allt vi behöver). Om jag ska ge ett riktigt bra lyssnartips så är det Elin Röös som håller sitt sommarprat den 12 augusti 2022.

Några sista ord. Värderingar. Paus.

Vi behöver ett skifte – det kan inte vara rimligt att vi som konsumenter finansierar ohållbarhet genom att handla och efterfråga skräp. Jag skriver skräp och menar då all den konsumtion som bidrar till klimatförstörelse. Och det är inte bara klimatet, utan det finns så många miljöanledningar att verkligen väga våra kronor på en våg. Att veta och förstå skillnaden på hållbart och ohållbart. Att känna det, att veta det. Att agera på det. Som jag skrivit så många gånger förut så tror jag på en förändring med glädje i fokus, att styra kosan med ett leende. Varför är jag då så hårdhänt i min text? Allvaret behöver få komma till sin rätt helt enkelt. Värdera maten som den förtjänar.

Vad tänker du när du ser att matpriserna stiger?

Vi pratar rätt ofta ekonomi online, i gruppen Köpfritt på Facebook. Det är en normal följdeffekt att se över sin plånbok när vi adderar köpstopp i livet. Ibland är köpstoppet mer av ett måste: Vi kanske har fått förändrad ekonomi på grund av arbetsförlust eller sjukdom. Och det tycker jag är intressant, hur olika det kan se ut.

Är det en sak som jag verkligen önskar att vi alla kunde addera så är det: ekonomiskt lugn. Det är ett ändamål i sig. Att få frid trots mindre resurser på kontot. Ibland hamnar vi människor i svårigheter och i skuldfällor, det är alldeles för lätt att hamna i ett ohållbart läge. Eget ansvar? Jo absolut, men då också i relation till allt det andra i livet: hur vi mår och hur vi förhåller oss till alla budskap som försöker nå oss. Det är starka konsumtionskrafter som vi omringas av.

Igår startade utmaningen #köpfritt2022sommar. Tre månader av köpstopp testas av dem som känner att de vill något annat än ett traditionellt köparliv. Under mina år som admin i Köpfritt-gruppen har jag fått ta del av fina erfarenheter hos människor som vågat gå utanför normen. Tacksam för det! Jag är själv med i sommarutmaningen (juni, juli, augusti) och det finns två orsaker: jag trivs med köpstopp då jag hittat andra saker som förgyller livet. Om det kan du läsa här. Den andra handlar om att jag just nu inte jobbar lika mycket vilket innebär en tunnare plånbok. Jag övar på att känna ekonomiskt lugn, och det är inte alltid lätt. Min generella åsikt är: mat och tak över huvudet är vad jag behöver pengar till. Sen en slant så att barnet har kläder och vissa aktiviteter, och där är vi två vuxna som bidrar. Sen jobbar jag lite, så det funkar ändå. Det är väldigt lätt att jämföra sig med andra men med handen på hjärtat: vad ska det tjäna till?