Idag ramlade jag över hashtagen #minohälsa där folk skriver om egna erfarenheter av just det – psykisk ohälsa. Ett begrepp som vunnit större acceptans och används mycket. För i sjukdomars skov kan man inte prata om annat än ohälsa, smärta, ångest och svåra lidanden.

Men jag vill också prata om att den psykiska ohälsan, som manifesterar sig på olika sätt, signalerar att något är fel. Den signalen, oavsett om det är lättare depressioner eller svåra självmordstankar, behöver tas på allvar. Och i det finns det något hälsosamt – vi får informationen om att något inte fungerar – och vi behöver med hjälp från rätt håll ta hand om det (ändå är det alltfler som skiter i signalerna). Och det är ju det som är det svåra – det finns inga universalmedel. Mediciner testas fram, en del blir helt nerdrogade, andra får terapi.

Och så en sak till: så jäkla klyschigt – men vi är alla OLIKA. Alla har inte samma förutsättningar, en del är mer känsliga än andra, men det behöver inte betyda att något är fel, utan det kan handla om att hitta sitt EGNA sätt att leva livet*.  Lotsa sig själv fram och testa. Det är klart att det måste finnas utrymme för det – och jag hoppas att vi skapar en värld där det faktiskt är tillåtet.

*Så här va: det tar tid. Det kan ta år. Men att lära känna sig själv är ingen enkel uppgift.