Så. Resande fot. Men inte för att föreläsa. Inte för att arbeta. Inte för att ligga sömnlös. Utan för att träffa dig lille vän. Det är något när man får träffa en släkting. Ni vet. Det är liksom som att hjärtat inte bara smälter på en gång. Nej. Det exploderar av kärlek. En sådan dag hade jag igår.
Så nu är jag tillbaka i Stockholm. Och längtar till Västerås. Och Eskilstuna. Men också hem. Vad längtar du efter? Ge mig ett svar i kommentarerna!
Är du en sådan som inte kan sova? Som tänker bättre på natten? I natt är jag en exakt en sådan person.
Men. Det får vara så. Just nu. Här kommer en liten tacksamhetslista, och du får gärna bidra med din egen. Om du vill.
Tacksamhetslistans innehåll: senaste dygnets bravader. Då kör vi!
1. Jag kan läsa, ibland kort, ibland längre. Just nu Philip Bäckmos pocket: Konsten att ha en god relation till sig själv (2021).
2. Min familj och vänner. 100%.
3. Godis. Typ engelsk konfekt. Och allt med choklad. Och te. Och kaffe.
4. Kylan. Älskar höst. Och låtar av Melissa Horn. På repeat.
5. Skrivglädje.
Berätta du? Har du något där i hjärtat?
Kram
Emilia
Jag har fallit för skymningen och lyssnar på musik för att förstärka det där som kallas livet. I april vill jag bada varje dag, för att jag kan. Igår natt åkte jag bussen från Kungsträdgården till Slussen och mindes nätterna från ett 2000-tal där jag utmanade alla typer av rädslor, framför allt sömnlösheten. Jag vann livet tillbaka då, och samma resa gjorde jag nu i höstas. Hur jag började med läkning den allra första gången? Med långa promenader nattetid. Tittade in i dina ögon när du berättade hur stort det är att kunna igen. Jag nickar och förstår att jag inte är ensam. Vi har väntat på det här, på livsgnistor vars glöd ger näring till dagen och som lugnar sig till natten. För det är skymningen som bestämmer, minns du?
Jag redigerar min kommande bok och idag är första fjärdedelen nästan klar. Det går framåt och jag är tacksam över processen just nu. Det var en tid då jag var tvungen att fasta från allt det som rörde mitt manus. Det var helt enkelt för svårt just då. Men nu är jag back on track. Imorgon, första april, kör jag en live på Facebook. Du kan läsa mer här. Du behöver vara medlem i gruppen Köpfritt år 2024 (fd 2023).
Tänk att om några veckor är det nytt år. Många har säkert fokus på jul och adventsmys, men för mig är det nya året det viktigaste just nu. Jag vill stänga 2023 och ge mig själv en varm, lång kram för de senaste tre månaderna, eller nej, för hela livet såklart. När jag skriver det här har jag förvisso tagit i lite för mycket de senaste två veckorna och betalar nu priset genom nattvak och okristligt tidiga mornar. Men jag litar på att jag kan vända det. Hoppet har åter tagit boning i denna kropp. Jag har också lagt märke till att jag inte skrivit lika mycket dagbok, nedprioriterat skrivandet trots att jag vet att det är min bästa självkommunikation. Så jag tänkte gå igenom några saker som hänt den senaste tiden – häng på!
#1 På Black Friday fick jag och tillsammans med ett härligt omställningsgäng en debatt publicerad i tidningen Syre, webbversionen. Huvudbudskapet: vi behöver nya former av välbefinnanden som inte förstör för klimatet och människan. Vi skrev bland annat om hur vi mår:
“Människor med materialistiska värderingar är mindre lyckliga än andra. En av dem som kommenterat denna koppling länge är den amerikanske forskaren Tim Kasser. Forskaren Åsa Callmer har undersökt människors upplevelser av att leva enligt tillräcklighetsprinciper och resultaten från hennes avhandling Making sense of sufficiency (2019) visar att mer tid och färre prylar kan ge ökat välbefinnande. Hon har bland annat intervjuat personer som valt att ha ett köpfritt år och även individer som testat metoden Kon Mari.“
Åsa har gästbloggat hos mig:
>> Tillräcklighet: konsumtion, välmående & ett hållbart samhälle >>
>> Tillräcklighet – varför och hur? >>
>> Hur kan ett tillräcklighetssamhälle se ut? >>
#2 Jag ställde in saker. Jag skulle ha gått på en AI-föreläsning den 25 november, men var trött. Alltså så där att jag faktiskt inte minns den lördagen. Jag tror att jag lyssnade lite på musik, bland annat den här med Ellen Krauss. Det lutar mot att jag behöver ställa in en träff även denna första advent. En av mina bästa vänner kände lite samma lika denna söndag, så vi får vara två som tar det väldigt lugnt.
#3 Jag har pitchat. Jag arbetar fortfarande i liten omfattning, då jag varit sjuk under en längre period. Men det viktigaste: nu orkar jag lite mer än tidigare och jag kan fylla mina timmar. Och då gör jag det klokt: det viktigaste är helt klart: försäljning. 100% av din sälj står för 100% av dina intäkter. Och jag är bra på att sälja och framför allt hitta vinklar som passar. Nu senast köpte en redaktör två av tre förslag – det kändes gott! Och jag säljer även in föreläsningar, och det går sakta framåt. Minns ni att jag inte har bråttom?
#4 Jag har skrivit. Håller på med ett skrivprojekt som GER glädje, men som också ställer krav på mig. Och det är skräckblandad förtjusning. Jag arbetar enligt pomodoro-metoden: 25 minuters fokus, följt av fem minuters paus. Jag använder den metoden när jag skriver artiklar också. Har du kanske testat? Det finns en webb där man kan tidsestimera sina projekt: “så här många pomodoros behöver jag för att….”. Då ser man svart på vitt vilken tid saker tar.
#5 Bloggat om den medvetna julklappen och lite om En köpfri dag. Blev också intervjuad på engelska av Radio Sweden, på självaste Black friday.
#6 Haft äventyr med pre-loved längdskor till lilleman. Min mamma skulle hämta upp dem, och det var svårare att hitta än vad vi först trodde. Jag fick guida per telefon. Sen ringer mamma: “Jag står på någons terass men vet inte om det är rätt hus”. Till slut hittade hon rätt och jag fick verkligen dåligt samvete över att ha skickat henne på detta uppdrag. Det fina var att bara någon dag senare så åkte jag och lilleman längdskidor på garageuppfarten. Så ja, timingen satt ändå.
#7 Jag har gått mycket. Ett exempel är från Vendelsö till Haninge, det tog cirka två timmar. Snart kommer jag ha vinterdäck på cykeln och då blir det enklare att ta sig. Men det är bra för mig att gå, gå, gå. Gärna långt och länge. På det har jag sedan några veckor tränat med Maria, en PT som kan det här med smärta och stress. Jag behöver bygga upp en sargad kropp.
Hoppas att du haft en fin helg!
// Emilia
Jag skriver dagbok mest hela tiden, för att fånga tankarna och känslorna. Igår skrev jag: bromsa. Bromsa. Bromsa. Jag har fått lite bakslag på min återhämtning, i helgen som var blev det inte mycket gjort. Och sömnen har krånglat igen. Jag vet precis vad allt beror på och får kämpa emot nu, inte skuldbelägga mig själv. Jag vill så mycket.
Att vilja är något positivt i grunden, så den vill jag odla och ha kvar. Men det gäller att använda den klokt, särskilt om du är i en återhämtningsperiod. Och det är precis där jag befinner mig. Ganska så blåslagen efter nästan 3 år av psykisk ohälsa, med ångest och depression, ja det var så pass att jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma ur det. Den hopplöshetskänslan önskar jag ingen. När jag sedan mirakulöst började återhämta mig så kom viljan och lusten fram. Jag ville skriva, arbeta, leva!
Och det är här den berömda balansen kommer in. Det är som att min koppling, gas och växellåda inte riktigt lirar. Det innebär att har jag hittat lite till orken, så använder jag upp den rätt snabbt och sen står jag där: orkeslös. Jag är entreprenör i grunden och rätt snabb och kreativ i tanken. Jag har ett plastiskt sätt att tänka och ser möjligheter i olika vrår. Jag fångar upp trender, jag går igång på klimatfrågan, ja, jag har många strängar på lyran. Men min viktigaste uppgift just nu är att bromsa. Bromsa. Bromsa.
Jag ger mig själv tillåtelse att låta saker ha sin gång, där jag prioriterar min egen hälsa till hundra procent. Det här handlar inte om en månad eller två. Jag tror att siktet bör vara inställt på 6 månader upp till ett år. Det är ett maratonlopp. Och energin behöver fördelas så att den räcker hela dagen.
Jag tror det är individuellt – men här kommer min lista!
Återhämtning – att göra till hälften.
Utdrag: “Att öva på kravlöshet och hitta utrymme för att skapa längre eller kortare sjok av återhämtning. Det innebär att jag stannar strax innan jag är klar. Eller gör bara hälften. Saker kan få vänta ibland.”
Hur jag satt i en skrubb och andades
Utdrag: “Men jag ska berätta något för dig: min prestation kommer inte gratis. Jag är människa precis som du. Jag är fortfarande stresskänslig, som jag alltid varit. Mina minnen från sjukhuset, och min totala ångest och hopplöshet är idag mina ledstjärnor.”
Ibland kan ett mantra vara på sin plats. Och ett som jag tror skulle passa oss bra, rätta mig om jag har fel, är jag har inte bråttom. För ursäkta mig så väldigt mycket: hur mycket stress ska vi addera utan att reflektera över vad den gör med oss? Nä. Jag har tröttnat totalt på att springa från en aktivitet till nästa. För jag skulle kunna göra exakt samma saker, men med en annan ingång. Så. Jag har inte bråttom. Låt oss massera in det tillsammans.
Berätta gärna hur du tänker kring “bråttom”. Jag tror många har känslan av att springa fram i livet. Tänk om vi istället kunde få stå still en stund.