Tillräcklighet: konsumtion, välmående och ett hållbart samhälle – med Åsa Callmer (1/3)

Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.

Emilia: för en tid sen var jag inne i Instagram och hittade en serie intressanta inlägg hos @omstallning, där forskaren Åsa Callmer gästpostade. Fokus: tillräcklighet och olika perspektiv på begreppet. År efter år har jag och många med mig funderat på hur vi kan fortsätta minska vår konsumtion och vara medvetna i hur vi spenderar våra pengar. Ni som följt mig länge vet att jag började med köpstopp 2016 och det har fortsatt sedan dess, med några få undantag. Och det har varit skönt att inte behöva delta i konsumtionskarusellen. Jag känner att det jag har är tillräckligt och den känslan tror jag fler kan odla och ta hand om. Och när jag läste Åsas texter på Instagram kunde jag inte låta bli att fråga om hon ville gästposta här hos mig på enemilia.se. Och det ville hon! Grunden är från de inlägg som fanns på @omstallning, men där vi har justerat lite och både dragit ifrån och lagt till. Hoppas att du gillar det!

Hej på er! Jag heter Åsa Callmer och har fått den stora äran att få gästblogga här hos Emilia. Jag jobbar som forskare (post doc) i miljösociologi vid Örebro universitetoch har i min forskning intresserat mig för olika vägar mot minskad konsumtion – på individnivå och samhällsnivå. Just nu jobbar jag med ett forskningsprojekt om hur sociala relationer kan underlätta eller försvåra för minskad konsumtion. Den här serien blogginlägg hos Emilia kommer framför allt att handla om tillräcklighet. Det är ett ämne som jag ägnat mycket tid åt att forska om och tänka kring och som jag är övertygad om är en alldeles nödvändig del i den omställning som måste till. Minskad konsumtion and beyond, kan man säga.

Kunde tillräcklighet vara något?

Första gången jag kom i kontakt med begreppet tillräcklighet var när jag nyss hade kommit hem från fem omtumlande månader i Ecuador och skulle skriva min c-uppsats i statsvetenskap. I Ecuador gjorde jag praktik på en organisation som jobbade för småbrukares och urfolks rättigheter, som en del i kursen ”Global rättvisa – lär av Syd” på Sörängens folkhögskola. Innan jag åkte dit hade jag stora idealistiska ambitioner om att jobba internationellt med rättighetsfrågor och förändra världen. De ambitionerna kraschlandade hårt i en verklighet där varken statsvetenskapliga demokratiseringsteorier eller högskolepoäng var ett dugg värda. Varken när det kom till att mjölka kor eller odla majs eller laga mat över öppen eld eller till att göra något åt den fattigdom och diskriminering som var verklighet för mina vänner i byn där jag bodde. Jag visste redan, i teorin, att vår livsstil i Sverige och de rika delarna var ohållbar, men att med egna ögon få se avtrycken den gör på andra sidan jorden förändrade mitt sätt att se på det mesta. Jag kan inte räkna upp allt som jag lärde mig under den tiden, men en av de största insikterna var denna: att om jag vill jobba för en mer hållbar och rättvis värld så är det konsumtionssamhällets ständiga hunger efter mer som jag ska rikta in mig på. Men hur?

När jag skulle skriva min uppsats och läste om olika definitioner av hållbarhet, rättvisa och ansvar, stötte jag på det här citatet av den tyske forskaren Wolfgang Sachs:

(Från boken Planet dialectics: Explorations in Environment and Development, utgiven 1999, s. 174). 

Jag minns att det inte fanns någon tillfredsställande etablerad översättning av ”sufficiency”, så jag tog mig friheten att använda ordet ”tillräcklighet” när jag översatte begreppet och stoppade in det i min uppsats. Citatet fanns kvar i bakhuvudet sedan. Det hängde med mig under ytterligare två vändor till Ecuador, bland annat för arbete på solidaritetsorganisationen Latinamerikagrupperna som arbetar för att stötta folkrörelser i Latinamerika och under de år jag sedan jobbade för organisationen i Sverige. Tankarna på tillräcklighet följde också med mig genom en av livets många ”vad ska jag bli när jag blir stor?”-kriser och fanns kvar när jag åtta år efter det där uppsatsskrivandet kom fram till att något jag verkligen ville göra var att fördjupa mig i det här med vad hållbarhet egentligen är och hur ett hållbart samhälle kan byggas.

Vägen framåt – en doktorandtjänst

När jag lyckades få en doktorandtjänst på KTH inom ett nystartat forskningsprogram i miljöhumaniora (drömjobbet!!), förstod jag att det där med tillräcklighet, det var jag allt annat än färdig med. Jag ville utforska det mer. Det kändes som att det fanns en nyckel där, i det som borde vara självklart men tyvärr är allt annat än det i en orättvis värld: att de länder och klasser och grupper och individer som idag förbrukar (och missbrukar) alltför mycket av jordens resurser måste lära sig att ta mindre. Mycket mindre. Citatet fick dammas av och jag gav mig in i en helt ny och spännande akademisk värld, på jakt efter tillräcklighetens teori och praktik.

Låt oss tala om tillräcklighet

Vad är det egentligen? Vad betyder det i ett konsumtionssamhälle där överflödet, och strävan efter det, har fått styra? Eller, en kanske ännu viktigare fråga: vad kan det betyda? Det finns så många olika dimensioner av tillräcklighet och jag tycker att det är viktigt att belysa det från olika håll. Vi kan prata om tillräcklighet både som en känsla, som en idé och princip som kan ligga till grund för en omställning till ett samhälle som är hållbart på riktigt, som ett förhållningssätt, som individuella och gemensamma praktiker och – såklart – som politik.

Hur känns tillräcklighet?

Om vi börjar i känslan: Jag själv skulle beskriva det som en känsla att både vila i och sträva efter. Av att det jag redan har är inte bara gott nog (för att jag har det jag behöver), utan att det är gott OCH nog. Kanske en befrielse från begär? Ofta kan det föregås av en känsla av att något är för mycket, går för fort. En trötthet inför överflödet. Vad känner ni när ni tänker på tillräcklighet?

I nästa blogginlägg (det blir sammanlagt tre stycken) kommer jag bland annat resonera kring HUR man kan göra för att odla en känsla av tillräcklighet. Kan det vara så att det är en del av svaret på frågan om hur vi skapar en hållbar värld? Vad tycker och känner ni? Dela gärna med er av era tankar om och känslor kring tillräcklighet i tråden som Emilia har skapat i Facebook-gruppen!

Emilia: tack för att du läser bloggen och att du hittat till det här inlägget. Det kommer två stycken till inlägg med Åsa, inom närmsta veckan! Surfa gärna runt vidare. Om du är nyfiken på köpstopp så hittar du mina regler för 2023 här. Mitt första år, hur var det? Så här resonerade jag för ett tag sen om 2016!