Posts in "Hälsa" category

Fem anledningar att älska Återhämtning. Om att läka hjärnan.

läka hjärnan 1

En alldeles lång helg. En alldeles tom kalender. Vi tar varannan timme med lilleman. Det gör att närvaron finns där, liksom återhämtningen. Och jag ler. För jag har lärt mig att älska återhämtning. Vad hämtar du åter? Är du bra på att läka hjärnan?

Förra veckan körde jag fyra dagar med GastroNord, där jag arbetade som presentatör och moderator. Mitt jobb är alldeles bäst eftersom jag får göra det jag verkligen tycker om: möta människor, lära mig något nytt, samtala, skratta, skynda att lösa vissa problem, ta hand om en publik med förväntningar.

enemilia läka hjärnan
Foto: Sabina Arvidsson

Efter regn kommer solsken. Efter kraftansamling med urladdning kommer återhämtning. Jag har länge försökt och förstå återhämtningens verksamma parametrar. Vad gör den med oss?

Fem anledningar att älska Återhämtning.

1. Med återhämtning tankar du kropp och själ.

Du fyller på, det du använt. Och vad händer då: jo din hjärna blir snyggare i bemärkelsen: mer kraft, lättare att ta beslut, bättre idéer, snabbare lösningsförmåga. Hur du återhämtar dig? Ja, den är inte lätt, kanske särskilt eftersom många av oss skippar den helt.

⇒ läs Hur vilar man hjärnan? Listan: “Jag fungerar inte utan”
⇒ läs Återhämtning som prestation?

läka hjärnan 1

2. Med återhämtning respekterar du dig själv.

Jag vill påstå att vi bygger självkänsla genom att prioritera dig själv och dina behov. Respekt är viktigt. Det betyder inte att det är enkelt, men viktigt. Läs hos Clara Lidström om hur hon resonerar.

3. Med återhämtning kan du räcka riktigt långt.

Hållbarhet – på var mans och kvinnas läppar. Vi talar ofta om hållbart arbetsliv, men det blir lite luddigt. Men jag tror att det blir ganska glasklart när vi en gång dundrat i väggen, eller hur? Utmattning är inget som läker över en helg, det är jag själv ett kvitto på. Men att räcka länge, leva längre – all anledning att älska återhämtning. Att vara medvetet lat – det nya svarta.

⇒ läs Bokrelease av Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström & Erica Dahlgren
⇒ läs #Utmattad – det finns anledning att skriva

läka hjärnan 1

4. Med återhämtning ser du klarare. Läka hjärnan deluxe.

När vi kör på blir vi, lite fräckt skrivet, rätt dumma i huvudet efter ett tag. Med tunnelseende och andan i halsen är du allt annat än smart. Jag glömmer aldrig att jag faktiskt gick klart en universitetsutbildning, men med precis godkänt i mina ämnen (från toppelev till medelmåtta). Jag kunde inte tänka, läsa, koncentrera mig och fick anstränga mig oerhört. Jag blev anklagad av mina kamrater i grupparbetena för att vara omotiverad och att jag inte tillförde något. Jag kan inte annat än hålla med. Låt oss älska återhämtning och bli vassast av alla. Om det är det vi vill vara, förstås.

5. Med återhämtning föds mänskliga värderingar.

Jag är allergisk mot chefer och högt uppsatta som menar på att “det är bara att köra på”, eller som inte respekterar det faktum att människan är begränsad. Det är också därför jag driver eget, för att inte behöva motivera någon annan till varför jag tar ledigt när jag behöver. När du väl börjar återhämta dig, så kommer du inte förstå hur du gjorde innan. Du kommer bygga en bas av värderingar, där återhämtning är lika naturligt som aktivitet. Jag kan lova dig att när du lärt dig att älska återhämtning, så kommer många bitar att falla på plats.

⇒ läs Christopher Tolls krönika som blev en av de mest lästa artiklarna på Veckans Affärer.
⇒ läs Reflektionstid – ytterligare någonting som vi måste lägga till?

 

Livet kan både vara karriär och trädgård. Det är nog det jag försöker skriva. Och att jag skriver betyder inte att jag till hundra procent återhämtar mig, men jag blir smärtsamt medveten vad som sker, när jag inte gör det. Så upp på hästen igen. Vi är människor, som drivs av olika saker. Men vi har också ett samhälle som behöver justera sig. För att det på sikt lönar sig och ger avkastning (politiker gillar siffror, och jag kan slå vad om att vi kommer tjäna storkovan på återhämtning!)

Tack för att ni läser <3

vill du följa mig på bloglovin? Klicka här.

 

Imorgon är jag glad.

Några dagar. En vecka kanske? Jag sprang in i mörkret – det sög in mig likt ett svart hål. Men jag gav det en match. Jag är inte starkare än min senaste natts sömn. Skillnaden? Jag är inte rädd lika länge. Erfarenheten är min styrka!

14 dagar sedan: Jag är baske mig beslutsam. Den gångna veckan smakade surt i själen. Och jag blev uppriktigt rädd. Det är som att stå helt naken, utan filter och höra sig själv viska: “inte igen”. Och jag överraskas av svaret: “nej, inte igen”. Jag talar om den där ångesten, som jag delvis tål väldigt bra. Som jag gått i terapi för. Som jag förstått är lika mycket drivkraft som smärta.

7 dagar sen: jag fixar det. Jag fixade det. I fix me. Jag la till 45 minuter promenad i rask takt per dag + yoga och det funkar. Det betyder att jag fortsätter. Jag minns känslan av rullgardin, tung kropp, tungt sinne. En millimeter hopplöshet. 100 meter beslutsamhet.

Idag: Jag har tyckt det varit svårt att skriva när jag är i en fas av återhämtning. Lagen är: minsta möjliga ansträngning och ett stort fokus på just de två sakerna som förmodligen är hälsa med stort H för mig. Att röra på mig och att yoga. Enkelt, men så svårt? Nja. Enkelt. Det är ett val bland många andra, och jag säger ja till det. Om val förresten – lyssna på Träningsglädje TALKS nya säsong, där Sara Rönne bland annat talar om vikten att välja.

 Nu blir livet så här: att imorgon är jag glad.

Det här var från i måndags. Jag träffade en av mina bästa vänner. Och även om jag var lite tung till sinnes så fick vi en bra dag ihop. Ett sätt att bryta negativa tankar är att faktiskt umgås. Och vi körde med appen Karma, fick en gofika för halva priset. WIN!

 

Om du undrar varför det blir så här – läs gärna inlägget #Utmattad – det finns anledning att skriva eller också Att vara utmattad & driven. Samtidigt.

Hoppas att ni har en fin helg!

Emilia

Den enklaste av saker. Om att yoga. Och orka lite till.

orka mer gå ut i naturen 2

Det handlar om moderskap. Om fruskap. Om att vara sig själv närmast. Att vara den som styr, när det stormar på alla andra fronter. Att orka mer, när det känns tröttsamt.

Det är känslan vi jagar, i de flesta fall.

Om vägen dit? Olika tänker jag. Men i mitt fall har det blivit genom yoga. Alla dagar i veckan, om så i fem minuter. Jag är så tacksam för Yogobe just nu. Och för att jag är beslutsam. Det handlar inte om att jaga yogastatistik. Det handlar om hur jag vill känna, vad jag vill att kroppen ska orka.  Och till saken hör: jag tar bättre beslut med yoga i kroppen. Som att jag på fredag, efter lunch, åker till Nynäshamn, hänger där en dag, sover över, för att komma hem och vara den absolut bästa (jag var där för ett drygt år sedan).

orka mer gå ut i naturen 3
Min egna tänkarbänk. Jag sitter inte länge, men samlar energi för en hel dag. Enkelt.
Ni måste förstå. Jag är så trött nu.

Och så glad samtidigt. Livet har visat sig för mig – och jag är högst mottaglig. Det som gör mig särskilt lycklig just nu är gemenskap och ensamhet. Gemenskap med de människor som kommit i min väg, och som jag både fått lärt känna, och som jag har kontakt med, dagligen, eller då och då. Min familj är kärnan i mitt liv och när det nu lugnat sig för oss, så kan vi lyfta blicken och tänka: vad kan vi göra nu? Vad vill vi göra nu? Jag har så mycket, och så lite, energi. Men genom yogan kan jag få den åter, för specifika ändamål.

Och så ensamheten, mitt eget sällskap. Som jag inte vill arkivera, utan snarare kultivera – genom yogan bland annat. Jag saknar mina utevistelser, men de finns ju kvar när orken kommer tillbaka. Jag var ute häromsistens, på en kort promenad. Och det var ju bland det bästa just den dagen (det är också från den promenaden bilderna är ifrån). Jag orkar egentligen gå ut, men vill just nu prioritera yogan. Ja jag vet. “Både och” som min son själv brukar säga om det mesta just nu.

Vad gör du för att samla och ankra energi?
orka mer gå ut i naturen 1
Runt knuten. Den bästa av beslut. Som du inte utvärderar innan, utan efter.

 

Orka mer – verkligen?

Nej, inte för ändamålet i sig – som skulle kunna vara: göra mer. Mitt “orka mer” handlar mer om att kunna göra de vardagliga sakerna, orka laga middag, vara ute med lilleman. Bryta skärmtittandet mot rörelselekar. Att orka mer för expansiv produktionstakt, nja, inte my cup of tea. Jag vill inte optimera mig själv. Jag vill kunna acceptera mig själv, och snarare backa några steg. Det rycker förstås i mina göra-gener, men jag värderar inte den egenskapen högst just nu.

Reflektionstid – ytterligare någonting som vi måste lägga till?

Reflektionstid 2

Att tänka efter. Marinera något. Lyfta blicken, fast inåt. Jag förstår plötsligt att jag inte reflekterar särskilt ofta.* På ett riktat sätt gör jag det i bloggen. Men sällan ensam. I samtal med mig själv. Istället produceras statusuppdateringar i rasande takt. Begränsat antal tecken. Begränsad reflektionstid.

Därför vill jag addera reflektionstid.

Det kanske är läskigt, det där med att ta ett steg tillbaka. När vi reflekterar är det lite av en sanningens minut – är jag på rätt plats? Gör jag rätt saker? Mår jag bra? Där utanför springer vi snabbt, från uppdrag till uppdrag, med vardagsbestyr som kräver vår uppmärksamhet.

Jag inser själv hur det är fatt med min egen återhämtning. I ett svagt ögonblick blev jag varse om att jag återhämtar mig mindre än 30 minuter per dag just nu. Och det är inte så jag vill ha det. Det är inte ens så jag kan ha det. Sorry, men jag har gjort den här resan flera gånger, och kan liksom inte “välja” återhämtning, utan det är nästintill inristat i mitt DNA.

Sen är vi kanske inte alltid sanna mot oss själva. Jag tänker mig lögner som riktar sig inåt – och då behöver magkänslan få lite mer utrymme. Känns det rätt? Sanning kan vara svårt ibland.

Sen tror jag också att reflektion kan innebära lite lugn och frid, och det kan man aldrig ha för mycket av. En rätt hög motivationsfaktor på den, om man heter Emilia.

reflektionstid 1

När ska man hinna reflektera?

Denna ständiga fråga kring “när”. I fallet reflektion kan det behövas riktade stunder. Även om vi har möjlighet att reflektera precis när vi vill (om du har huvudet med dig) så finns det som bekant väldigt mycket annat som stör. Som sociala medier. Som mailen. Som inköpslistan. Som film. Som samtal. Som stress. Som precis allt det där som stavas livet är. Men jag tänker att vi behöver reflektera lika mycket som vi behöver äta mat och borsta tänderna.

Jag vet, helt ärligt, inte om den här stunden av reflektions-craving kommer att hålla i sig, men jag hoppas det. Det känns viktigt.

* kommer på mig själv säga: om det är något jag har gjort, så är det att reflektera. De senaste 4 åren har jag gått i samtal och vridit och vänt på det mesta. Men det är ensam-reflektionen som jag vill komma åt.

Återhämtning som prestation?

återhämtning tips blogg

Så jag la mig för att meditera. Hittat en variant av yoga nidra som har precis rätt längd (det vill säga: ganska kort) och som passar mig. Efter 20 minuter ska jag alltså vara färdigvilad och återgå till mina arbetsuppgifter. Det går inte. Kroppen är blytung och jag orkar knappt vända på mig. Så jag ger upp, eller ger in. In i mer vila. Dvalar mig vidare under en timme sammanlagt och tänker tanken: för vem ska jag sluta vila?

Det här året har jag nämligen bestämt mig: minsta möjliga ansträngning, efter ett år av frilansuppdrag som avlöst varandra i rasande takt. Vi kan kalla det för fu-ck-off år, för det finns anledning att kaxa upp sig mot rådande normer. Jag är inte min prestation. Fast det är förstås en sanning med modifikation, eftersom en del av tiden av mitt liv handlar om att göra. Utöver att dra ner på takten (vilket har gått sådär, i och med all uppmärksamhet som shoppingfritt har fått) så vill jag satsa på egna projekt, men jag märker att de hamnar längst ner i priolistan (vad är det, liksom? de projekten gör mig mer levande än någonsin).

Men det jag vill prata om är vilans status.

Återhämtningens essens. Och varför det är så lätt att säga “nej” till dessa saker, till förmån för aktivitet och göranden. En analys om man så vill. Jag har nyligen läst boken Driven till max av Christopher Toll som bland annat handlar om röda personers svårighet att vila och återhämta sig – och vilka behov som ofta körs över till förmån för aktivitet.

Bokens huvudspår är återhämtningens kraft, och hur den kan se ut. Och det jag funderar väldigt mycket över är hur onaturlig vila och återhämtning är i mångas liv. Jag tänker att vi har byggt oss en vardag, men att den blir långt ifrån komplett om vi bara tutar och kör (jag skriver “vi” därför jag är med i den skaran, from time to time). Och det här gäller förstås inte bara “röda” personer.

Det saknas reflektion och återhämtning. Däremot är vardagarna fulla av annat – eller hur? Och aktiviteter ger resultat: om jag gör detta, så får jag ut följande: det finns tydliga konsekvenser av att vi gör saker. Det finns kvitton, produktivitetskalkyler och inte minst: en känsla av att get shit done.

återhämtning tips blogg 3
Hitta nya stigar. På riktigt. Jag har hittat en ny skogsstig i närheten av vårt hem – så spännande!
Men vila och återhämtning kan också vara get shit done.

De är förutsättningar för allt det där andra i livet, i alla fall på lång/längre sikt. Och vad behöver vi? Jo, lära oss att kapitulera. Att leva obegränsat fungerar inte när människan är begränsad (vår egen dödlighet och hälsa begränsar oss). Att nalla på sömnen för att göra annat kan fungera på kort sikt, men kan leda till ohälsa på längre sikt. Att addera hälsa till sitt liv kanske inte handlar om köpa träningskort på närmsta anläggning, utan se över sina sov- och återhämtningsrutiner? Step 1.

På min facebook-sida (rätt nylanserad) har jag fått olika syn på hur vi ska paketera återhämtning, så att det blir attraktivt. Ett förslag, som Christopher Toll kom med, var att gamifiera den. Och jag förstår tanken, och att det på sätt kan attrahera personer som är drivna till tusen. Att man skapar en prestation kring återhämtning. Det kanske är det som krävs?

I min utopiska syn på vila hade jag önskat att vi skalar av det råa sätt att se på våra liv utifrån debet och kredit, och istället blev mjukare inför det faktum att vi landat på denna planet. Jag hör om familjer som vänder ut och in på sig själva, för att annars blir “tjänstepensionen sämre”. Men vad händer med livet här och nu? Att leva som att livet aldrig kommer ta slut kan bli en dyrköpt historia i termer av utmattningar, relationshaverier och en känsla av att “livet räckte inte till”.

Saker jag gör just nu, när livet räcker till.

♣ Skrålar i bilen när jag kör bilen till återvinningen. Har jag sagt att jag älskar återvinningscentraler?

♣ Jag sover lite extra.

♣ Skiter i shopping.

♣ Mentaliserar som en galning när ångesten knackar på.

♣ Umgås med non-ordinary people.

♣ Åker på 4 dagars retreat till Järvsö. Imorgon lämnar jag Stockholm!

♣ Fotar regndroppar. Och gläds över att jag ska ta en kurs på Fotografiska som jag fick i present av min make!

Tack för att du läser – vill du följa mig på bloglovin? Klicka här.

Jag utmanar stressen. För är det verkligen den det handlar om?

Resiliens hållbar bloggare enemilia

Resiliens. Återhämtning. Kanske är det så att snacket om stress tillhör det förflutna, medan hållbar livsstil får sig ett lyft under 2018. För det är inte stressen i sig det handlar om – det är hur vi formulerar våra liv utanför stressens korridorer. Jag tänker att vi kan bygga oss en resilient vardag – där vi också kommer ihåg vad som faktiskt stressar, och vad som tillhör fantasins och orons värld.

Resiliens – för mig handlar det om att skapa psykologisk flexibilitet. Förhålla sig blir viktigt, och också att kunna distansera sig – man får kanske stångas med sina inre demoner. Mina utmaningar just nu ligger i att planera bättre – för att prestera bättre. Ta bort sådant som inte tillför värde och ge utrymme för det som gör att jag mår bra.

Att jag skriver om det här nu är rätt logiskt.

I förra veckan var jag så bestämd över att begränsa mina sociala medier i termer av spenderad tid, men insåg ganska snabbt att det inte var helt enkelt. Det började med att jag installerade en app som ska berätta för mig om hur många gånger jag är inne på mobilen, och hur lång tid jag varit inne under en hel dag. Den appen gick bonanza (My addictometer) och redan under förmiddagen började den att skicka varningsmeddelanden.

Jag kände mig missmodig och mobilberoende – alltså långt borta från resiliens, om vi ska hålla oss till temat. För jag hade ju skrivit om detta. Det blir en revidering i hur jag ska hantera sociala medier, men jag behöver också vara snäll med mig själv – jag jobbar med 3-4 företagskonton på Facebook och det känns onekligen som att en stor del av mitt liv faktiskt händer där.

Men!

Jag har också saker i det verkliga livet som jag vill åstadkomma – så det behöver finnas utrymme för prioritering. Så enkelt, och så svårt är det. I samma veva som jag är väldigt digital, så sitter vardagsmotionen som en smäck – jag ser till att röra på mig, ta pauser, och också vara uppmärksam på den där rastlösa känslan som infinner sig vid slösurf.

Kontentan.

Resiliens – att veta varför man gör de val man gör – för att hålla längre, för att kunna vara precis på topp när det behövs (och inte dygnet runt). Det här är ett sätt att beskriva det på.

resiliens hållbar bloggare enemilia 2
Att samtala och inte enbart fokusera på business gör att jag blir leveranssäker när det gäller. Här med Kristin på fotosession i veckan. Foto: Christofer Lind

Så – försök inte att undvika stress – förhåll dig till livet, så att du vet hur du ska bemöta stressen. För ja, den kommer att komma.

Hur är du resilient, skulle du säga?
Older Posts »