Hälsa Archives - Page 2 of 38 - En Emilia

Posts in "Hälsa" category / Page 2

I gränslandet mellan hälsa och hälsostress

February 11, 2023 Emilia Hälsa Leave a Comment

Ibland luras jag lite. För att barnet ska röra på sig lite mer. Eller luras? Jag krånglar till det och tänker till, för att stegen lätt ska ökas på. Som idag: vi valde att åka hem till vår kompis Sven men gå av på helt fel station. Vi fick kämpa i en och en halv timme innan vi gick innanför dörren hemma hos Sven. Där väntade en kisse och förberedd lunchsoppa. Hade vi åkt dit via den vanliga stationen hade promenaden minskat i omfång rejält. För att stilla mitt sinne så gör vi lite krumbukter i kollektivtrafiken. Och det fungerar. I alla fall just nu. Kan ju vara så att Lilleman klurar ut hur saker och ting ligger till. För ett år sen så sa jag till exempel att alla som åker två varv längdskidor får köpa en bulle. Några minuter passerar. Och sen: “Mamma, sa du så för att övertala mig?”.

Nåväl. Jag gör mitt bästa. Jag lyssnade nyligen på Systrarna Kjos’ podd där de bland annat talade om ansvaret som ligger på föräldrar, att barn får tillfällen att röra på sig. Om det är något som motiverar mig så är det barn som rör på sig (mycket efter att jag läsa boken Hjärnstark av Anders Hansen). Det behöver inte vara någon specifik sport eller avancerat så, men bara rörelse i sig.

Samtidigt kan jag känna en hälsostress – för ska man följa de rekommendationer som finns för rörelse för barn så gäller det att ligga i och ligga på. Och tiden är ibland knapp. Jag ska säga som det är: jag tycker det är svårt att motivera utgång ibland, eller att man föreslår lite rörelse. Det är mycket som konkurrerar med den där rörelsen, det är det.

barn och rörelse, fuska sig fram — En bild för länge sedan, när vi hyrde en stuga för att barnet skulle få uppleva lite snö.

Hälsostress är INTE bra. Så jag tänker ofta: många bäckar små. Som exempel försöker vi gå ut efter middagen, nånstans 20 minuter. Vi tar två varv runt kvarteret. Det blir 140 minuter per vecka. Vi har inte många aktiviteter under veckan, mest för att vardagen är rätt full ändå med skolgång och så. Varannan lördag kör vi lite orientering i Granby och sen kommer orienteringen vara varje torsdag. Simning på söndagar. På helgerna försöker vi få till en till två promenader.

Hur tänker du kring vardagsmotion? Själv är jag noggrann med min egen men insåg att min satsning på 20000 steg är svåra att få till på dagsbasis. Men någonstans runt 13′ – 15′ brukar funka. Inser hur nära hälsostressen kan vara om man börjar bli för nitisk. Jag har alltid tyckt om att mäta saker så det handlar inte bara om hälsostress utan också en möjlighet att se över tid hur jag rör mig.

Tack för att du läser, inte minst mitt senaste inlägg 💗

Vara beredd på det bästa

February 4, 2023 Emilia Hälsa 1 Comment

Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.

Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).

Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.

Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.

* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!

Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙

Att springa i skogen när det är mörkt

September 28, 2022 Emilia Hälsa 1 Comment

Som några av er kanske redan vet så har vi inte jättemånga aktiviteter på eftermiddagarna, utan vi har en rutin med egen kvällspromenad på cirka en timme. Jag är lite rabiat på den punkten: att röra på sig är viktigt. Och jag älskar att det finns aktiviteter för barn och vuxna i kommunen, olika sporter och andra roliga saker man kan göra, men saknar enkelheten, att det inte ska vara för mycket prestation. Och vi har valt två saker: simning (som först börjar i november, vi var sena på bollen men står i kö för privatlektioner innan dess) och orientering. Orienteringen har varit vid Rudan, men då har vi inte varit så många, utan max 2-4 personer plus tränare. Denna vecka som är nu blir det ingen torsdagsträning och jag började klura lite på hur vi skulle kunna ta oss till Hellasgården, där det finns tisdagsträningar kl 18.00. Och jag hade verkligen turen på min sida, då tränaren erbjöd samåkning till och från Hellasgården. Sådan lyx alltså. För det går nämligen inga bra bussar på kvällen tillbaka hem till oss.

Så vi tog oss till Hellasgården – och det blev ett riktigt skogsäventyr. Vi fick en egen karta med stigar utritade och nivån var gul. Tränaren sa att vi gör i vår egen takt, jag och lilleman. Vi har förut alltid haft någon med oss, men nu var det vi två mot världen. Det började lite darrigt då jag inte riktigt visste hur vi skulle hitta till starten – trots karta och kompass så var detta en ny terräng för oss. Men, det gick bra, vi kom till starten och sen fortsatte vi till kontroll 1. Den var lite klurig då vi skulle upp på en höjd, men vi klättrade på och hittade kontrollen. 2:an var svårare. Vi gick runt en del men till slut lyckades vi hitta den och det kändes som en riktig seger. Lilleman var också med och tittade på kartan och vi samarbetade bra. Sen hittade vi 3,4 och 5, men sen blev det så pass mörkt att vi bestämde oss för att ta oss tillbaka. Jag orienterade mig utifrån var vattnet låg och till slut fick vi syn på fönster som lyste: klubbstugan i sikte!

Så. Då har vi testat och springa själva och testat att springa i mörker. Det var kul! Sen får man öva upp sitt tålamod när man inte hittar kontrollen på en gång och inte tänka för långt fram. Jättetrevligt att socialisera med de andra orienterarna på fikat efteråt.

Har du någon skog att äventyra i?

Det viktigaste idag?

September 1, 2022 Emilia Hälsa Leave a Comment

Det är lätt att dras med. Tempot du vet. Snabbare än en snabbscroll, så kan livet te sig. Aktiviteter avlöser varandra och det verkar som om både handbroms och koppling är ur funktion, högsta växeln styr och farten är hög. I den här bloggen finns det drösvis med inlägg om det där andra. Sävligheten. Förnöjsamheten. Lite mindre som ger mer. Men varför är det svårt att vara långsam? Jag ställer frågan både till mig själv. Och till dig.

Jag tror vi är många. Som fått lite nog. Som inte vill dras med. Men det finns bilder och uppfattningar om vad livet ska vara. Och jag förstår mig själv, den där pressen som egentligen inte är sprungen ur mig. Jag vill säga till oss: du har rätt. Vi behöver andra förebilder, familjer som lever enkelt till exempel. Jag skulle vilja att vi gjorde så, och att det kändes så.

Jag tänker att jag vill skapa något stabilt som utgår från enkelt liv – men inte bara skapa, utan uppleva. En grund att stå på som inte låter sig luras. Som är fast i formen och något som är mitt. En styrketräning för själen. Det är vad jag vill. Vad vill du?

Min höst – slow living autumn

Denna höst kommer spegla mig. Det innebär att det blir mer av mindre. Jag har några uppdrag som jag stolt ska ta mig an. Jag har ynnesten att bygga mitt eget arbetsliv och efter kollapsen förra sommaren är jag noga. Noga med att välja vad jag lägger min tid på. Det jag vill göra i höst är att fortsätta föreläsa, både digitalt och live. Skriva regelbundet, både här och på andra ställen. Hålla bokcirklar.

Och resten av tiden? Mycket handlar om att grunda mig, meditera, träna, yoga. Det tar tid men det är så det behöver få vara. Har bokat en konsert som jag ska gå på med min bästa vän, det blir Melissa Horn på Cirkus. Men mest: luft i mina lungor och i kalendern. Träffa människor som betyder mycket för mig. Samtal om högt och lågt. Gå på live yoga, inte bara fastna framför skärm (även om det faktiskt ger mig mycket att träna online). Du gör rätt.

“Det viktigaste idag”

Om vi går tillbaka till där vi började det här inlägget: Snabbare än en snabbscroll, så kan livet te sig. Jag tänker högt här: det kommer alltid finnas saker som behöver fixas med, både när det gäller jobb och hemarbete. Det finns ingen anledning att trycka på gasen för mycket, för det finns ingen egentlig slutdestination. Så det vi behöver mina vänner, är acceptans och ett förhållningssätt. Ja, jag sjunger långsamhetens och lathetens lov. Och för mig har det varit viktigt att hitta en sak per dag som får extra prioritet: “det viktigaste idag”. Som idag: det blir orientering med hela familjen på eftermiddagen. Middag som förberetts innan, för att kunna komma hem till ett kravlöst matintag. Jag är lite kluven när det gäller aktiviteter på vardagar, jag tänker att lilleman har nog på skola och fritids. Men jag tänker också att rörelse är det bästa vi kan ge varandra. Det får bli en liten omstart för denna dag när vi tar fram cyklarna och tar oss till Rudan för kartläsning och spring.

Vad är det viktigaste för dig idag, om du tänker på EN sak?

Om att kalibrera sedan snart ett år

July 9, 2022 Emilia Hälsa Leave a Comment

Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till, men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).

Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?

Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…

Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.

Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.

häst i naturen - ett sätt att ta hand om sig är att vara ute. Polyvagal theory

Utomhus. Det är min “ventral” 🙂

Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3 Har du koll på polyvagal theory?

Jag räknar inte hans steg, utan hans skratt

July 3, 2022 Emilia Hälsa 2 Comments

Det kom lite av ett erkännande från mig senast, du kanske minns? Sen har jag funderat lite på det. Det där med rörelse och pulshöjning. Det där med hälsa för barn. Och jag kom på att jag vill ha det lite annorlunda denna sommar. Jag förstår ju någonstans att en inre stress över olika saker i livet är allt annat än hälsa. Det jag la märke till igår var när Lilleman upptäckte något och fick ett sånt skrattanfall att han hade svårt att sluta. Det blev en ögonöppnare. Hur viktigt är det inte att skratta och ha det bra? Ett helt nytt mått föddes hos mig och det handlar om skratten. Det handlar om att fråga: vad var roligast idag?

Såklart att barnet, och vi också för den delen, ska få röra på oss. Det kommer fortsatt vara med låga trösklar (några timmar på stranden, en kvällspromenad med lite kull eller dunken,) men jag ska försöka vara mindre uppjagad (inombords) över hur mycket och med vilken intensitet vi rör oss med. Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig. Det handlar till viss del om ett lite osunt kontrollbehov, det som var innan skrattinsikten.

Idag hade jag först en superambitiös plan att ta mig till Tyresta med barnet och lådcykeln. Men jag omvärderade lite då vi hade besök av bästa Svenne på eftermiddagen. Där ger jag mig själv en klapp på axeln – att jag finkalibrerar dagen. Kan väl kort och gott konstatera att min utmattade hjärna klarar oftast en sak om dagen, och då gäller det att förenkla, dra ner på ambitioner men samtidigt ha det bra. Så det blev en ihopplock till lunch i en låda, packad ryggsäck till både mig och barnet och så gick vi till stranden. Vi brukar vanligtvis cykla med lådcykeln, men eftersom jag ville att vi båda skulle använda benen så blev det en 30 minuters promenad till Gårdens bad (japp, vi samlade alltså steg denna gång). Där var vi i två timmar lite drygt och skrattet fanns där, särskilt när vi lekte i vattnet med att kasta en keps fram och tillbaka (vi övar lite skvätt- och vattenvana, det går som på räls!). Skratt är förlösande och hälsosamt tänker jag mig, vad tänker du?

Sven kom vid 14.45 och vi tog med en termos med kaffe och vandrade till Lycksjön, en av de bästa platserna jag vet. Det blev ett skönt dopp och kaffet smakade extra gott efteråt. Vi ses en gång i veckan och vi har vår promenadrutin. Jag tycker om det. Sen blev det god mat hemma (tack till min make som var förutseende nog) och en promenad till bussen för att lämna av Svenne.

Jag har tittat lite på Netflix den senaste tiden, Man vs Bee och Så ock på jorden har det blivit. Ifall du behöver lite inspiration.

Så, det var lite vad som händer hos mig just nu. Tack för att just du tittar in. Tänk att det är juli månad redan, det är nästan lite svårt att greppa. I augusti ska jag det här yogalägret, ser fram emot lite miljöombyte.

Önskar dig en fin fortsatt sommar <3

« Newer Posts Older Posts »