Posts on February 2023

Den nya trenden: leva snålt som tusan

Söndagseftermiddag, barnet är hos en kompis, maken spelar spel och jag skriver. I det här blogginlägget kommer jag skriva lite om ekonomi och om att leva snålt. I dessa tuffa tider gäller det att ha koll på pengarna. Vi har satt en budget på 1500 kronor per vecka för mat, men den spräcktes lite i veckan. Jag tänker att man får slå ut det på en månad, det vill säga 6000 kronor per månad för mat. Är det snålt? Jag tycker inte det, men det beror förstås på vad man har för vanor. Jag slutade med kött och fågel för ett par månader sen, så min mat torde bli något billigare. Vi handlar en hel del frukt och grönt och nu hade de goda äpplen för 17.90 kronor per kilo på Lidl. Utöver det handlar vi paprika där prislappen är rätt hög. Sen har jag hittat tvåkilos påsar med fast potatis där kilopriset blir billigare om man slår ut det per kilo. Men som jag ofta nämner tycker jag maten är viktig, den behöver få kosta. Vi har lärt oss att mat ska vara billig (så billig att vi slänger cirka 17 kilo per svensk och år, tidigare var det 19 kilo).

Här skriver jag om matpriser. Och även här.

leva snålt, laga mat av allt som finns utan att slänga maten. Här bild på chokladmuffins med banan.
Ett mindre lyckat projekt, men som ändå åts upp. Sjukt många väldigt mogna bananer gick åt till detta muffinsprojekt.

Det ska bli intressant och se hur den disponibla inkomsten kommer att förändras vad gäller fördelningen för 2022/2023. För pengar spenderas, det kan vi bland annat läsa om i Konsumtionsrapporten, där ser jag att “hushållens totala konsumtion 2021 uppgick till 2 330 miljarder kronor, en ökning med 6 procent sedan 2020“. Det är summor som är svåra att föreställa sig. Men om vi spenderar mer pengar på mat, kan det vara bra rent miljömässigt (alla behöver mat)? Det beror förstås på om vi handlar någorlunda hållbar mat. Kan vi dra det så långt och säga att det vore bra om viss konsumtion försvann? Som att köpa en ny lur varje år, eller dator för den delen. Viss produktion kan behövas, men mycket finns att handla återproducerat. Du kan bland annat läsa om när jag besökte Inrego som sysslar med just det. Min mobil är en Samsung S8 som fortfarande går som tåget (som jag i min tur köpte begagnad från Inrego).

Leva snålt - köp en återtillverkad mobil från t ex inrego

Jag funderar på det här med snålhet. Eller ett annat ord: ekonomiskt medveten. När jag lyssnade på Katarina Graffman i det här programmet så nämnde hon bland annat status, som en markör för konsumtion. Men jag undrar om det också kan bli status att inte konsumera så mycket. Det är en fin balansgång, såklart. Det kan både vara status och lite präktigt att välja det köpfria livet. Nu när det är dyrare priser, med inflation och räntehöjningar, så blir snålhet ett naturligare val.

Det jag ser på Facebook, i den grupp som jag modererar, är en glädje över att få tillbaka kontrollen över sina utgifter, där man också från vecka till vecka ser vad pengarna går till. Ett ekonomiskt lugn om man så vill. Samma sak: det behöver få vara en balans. Det kan mycket väl vara värt att vara snål och ekonomiskt medveten, men det behöver finnas utrymme för flexibilitet så att man inte skrämmer upp sig själv med alltför strikta regler, förstår du vad jag menar?

Ja, det var några tankar från mig. Tack för att du läser! 💛

I gränslandet mellan hälsa och hälsostress

Ibland luras jag lite. För att barnet ska röra på sig lite mer. Eller luras? Jag krånglar till det och tänker till, för att stegen lätt ska ökas på. Som idag: vi valde att åka hem till vår kompis Sven men gå av på helt fel station. Vi fick kämpa i en och en halv timme innan vi gick innanför dörren hemma hos Sven. Där väntade en kisse och förberedd lunchsoppa. Hade vi åkt dit via den vanliga stationen hade promenaden minskat i omfång rejält. För att stilla mitt sinne så gör vi lite krumbukter i kollektivtrafiken. Och det fungerar. I alla fall just nu. Kan ju vara så att Lilleman klurar ut hur saker och ting ligger till. För ett år sen så sa jag till exempel att alla som åker två varv längdskidor får köpa en bulle. Några minuter passerar. Och sen: “Mamma, sa du så för att övertala mig?”.

Nåväl. Jag gör mitt bästa. Jag lyssnade nyligen på Systrarna Kjos’ podd där de bland annat talade om ansvaret som ligger på föräldrar, att barn får tillfällen att röra på sig. Om det är något som motiverar mig så är det barn som rör på sig (mycket efter att jag läsa boken Hjärnstark av Anders Hansen). Det behöver inte vara någon specifik sport eller avancerat så, men bara rörelse i sig.

Samtidigt kan jag känna en hälsostress – för ska man följa de rekommendationer som finns för rörelse för barn så gäller det att ligga i och ligga på. Och tiden är ibland knapp. Jag ska säga som det är: jag tycker det är svårt att motivera utgång ibland, eller att man föreslår lite rörelse. Det är mycket som konkurrerar med den där rörelsen, det är det.

barn och rörelse, fuska sig fram
En bild för länge sedan, när vi hyrde en stuga för att barnet skulle få uppleva lite snö.

Hälsostress är INTE bra. Så jag tänker ofta: många bäckar små. Som exempel försöker vi gå ut efter middagen, nånstans 20 minuter. Vi tar två varv runt kvarteret. Det blir 140 minuter per vecka. Vi har inte många aktiviteter under veckan, mest för att vardagen är rätt full ändå med skolgång och så. Varannan lördag kör vi lite orientering i Granby och sen kommer orienteringen vara varje torsdag. Simning på söndagar. På helgerna försöker vi få till en till två promenader.

Hur tänker du kring vardagsmotion? Själv är jag noggrann med min egen men insåg att min satsning på 20000 steg är svåra att få till på dagsbasis. Men någonstans runt 13′ – 15′ brukar funka. Inser hur nära hälsostressen kan vara om man börjar bli för nitisk. Jag har alltid tyckt om att mäta saker så det handlar inte bara om hälsostress utan också en möjlighet att se över tid hur jag rör mig.

Tack för att du läser, inte minst mitt senaste inlägg 💗

Vara beredd på det bästa

Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.

Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).

Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.

Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.

* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!

Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙