Posts in "utmattning" tag / Page 6

En annan sida av mitt köpstopp.

växla ner - Emilia Arvidsson som skriver bloggen. Glasögon

Det ska vara kul med köpstopp: du och jag, vi lär känna oss själva när vi tar bort onödig shopping. Det ska inte vara en uppoffring, det ska vara en resa där vi utforskar vad livet mer kan vara. För det kan vara väldigt mycket! En av de sakerna är att kunna växla ner.

Stämmer nedan på mig?

  1. Jag är driven och positiv
  2. Jag har en förkärlek till att köpa loss tid
  3. Min nyfikenhet har inga gränser, särskilt när det gäller klimat- och miljöfrågor, och förstås: hållbar livsstil.
Bild på skog i vinterskrud
Det finns flera sidor av ett köpstopp. Det handlar inte alltid om att spara pengar.

Alla de här sakerna är sanna. Och jag fortsätter med mitt köpstopp för att jag verkligen, verkligen tror att man kan leva ett bra liv med hållbar konsumtion (jag säger ju till exempel ja till att äta på restaurang eller fika på café, eller att resa inom Sverige).

Vet du. Att mitt köpstopp handlar också om att jag inte vet hur mycket jag kommer orka i nästa vecka. Eller i nästa månad. Jag har i flera år försökt att komma tillbaka efter sjukdom och inser att så bra som det är nu är min högstanivå. Det innebär att jag inte arbetar normal heltid utan har anpassat till en halvtid. Och det är okej. Det finns något friskt i det. Men att ha köpstopp innebär ju också att jag kan växla ner:

  1. Jag kan använda sparade pengar för att ta ledigt och ta hand om mig.
  2. Jag inte behöver prestera onödigt mycket.
  3. Jag inte behöver oroa mig ifall företaget inte drar in uppdrag.

Varför jag skriver om köpstopp på det här viset? Jo, jag var ju med på Efter fem häromveckan. Och det visar ju en sida av köpstopp. Men jag vill bredda lite grann. Jag tror vi låser in oss i konsumtionsmönster som kan göra oss sjuka. Nu var det ju inte så jag blev sjuk, men tänk dig själv: om vi konsumerar en massa, länge, mycket och ofta. Vad gör det med oss? Vet vi ens vilka vi är, när vi inte tar fram plånboken?

Bild på vatten, som frusit till is med ett snötäcke på. Ett träd på höger sida, och solen skiner på himlen
Jag har aktivt valt att prioritera utevistelse, även fast det tagit emot. Men nu gör jag det som faktiskt är riktigt bra för mig.

Sen är det också så, att den senaste tiden har jag varit passiv*. Men med tankarna att “jag borde”. Jag kan säga att det är helt värdelöst. Jag tycker att lathet är en dygd, jo, så är det. Om man tittar på mängden människor som drivits och driver sig till ohälsa, så behöver andra värden få ta plats, ifall hållbarhet ska kunna skymtas vid horisonten. Jag är ledsen att säga det, men vi är begränsade. Det är också det som kan bli vår styrka.

Så. Min andra sida av det glamorösa med köpstopp är att jag inte kan göra annat. För jag vill vara trygg. Jag vill veta att livet passar mig.

Har du köpstopp? Vad tänker du om att växla ner för att främja hälsa?

Bokstips: Just nu läser jag boken Växla ner, av Karin Lilja. Tips!

Du följer mig enklast via bloglovin. Särskilt eftersom bloggen sporadiskt uppdateras just nu. Och så tipsar jag gärna om min Instagram också!

*passiv: jag har ett lägre tempo än förra året. Jag hoppas kunna återkomma till det. Jag säljer inte in nya uppdrag just nu, utan fokuserar på andra saker. Tänk vad bra.

Så gör du för att räcka till (eller?)

att räcka till 2

Planera bättre? Arbeta mer? Hämta tidigare? Mer mat från grunden? Stryka kläderna? Och så bedömningen: var det tillräckligt, det jag gjorde? Eller visst kunde jag gjort mer. Jag kunde ha skitit i att ta det där samtalet. Jag kunde ha varit lite snabbare, smartare, mer tidsbesparande. Och trevligare. Förstås.

Att ofta känna att man inte räcker till

Det är nog så att vi programmeras till att prestation är prio ett, mest är bäst och vi kan klara allt bara viljan finns där. En slags bas att stadigt stå på. Det är kul och bra på många sätt att kunna sätta statistik över sina dagar, idag har jag arbetat x timmar, tvättat y maskiner osv. Men det är som att vi inte mättas av våra egna dagar. Lite jagade till mans. Läser man Clara Lidströms krönika kan man verkligen undra vem som jagar.

att räcka till
Är räcka till en känsla? Ett krav? Från någon annan? Från dig själv?

Och jag har det så förbaskat bra. En man som faktiskt aldrig sagt att jag borde det ena eller det andra. Som med omsorg tycker jag ska resa till Yasuragi. Som förbereder diskmaskinen och frukost varje dag. Hämtar, handlar, dammsuger. Fyller dagen med det han månar om mest: familjen. Vi drar våra strån till stacken. Och inte har jag någon chef, heller, eftersom jag driver eget företag. Kanske därför jag har eget?

Men jag känner ofta att jag inte räcker till. Det mynnar mer från mig än från någon annan. Och absolut, jag fattar att människor känner sig jagade med förväntningar som kommer från höger och vänster. Men inte jag, nej. Jag är en isolerad ö här. Där jag verkligen behöver känna att jag räcker jävligt mycket, ett nytt mantra. Det kan också vara en psykologisk företeelse, det där med att inte räcka till. Ett hjärnspöke. Säkerligen handlar det om en inre gränssättning, en nyktrare bild av vad livet går ut på. Visst låter det klokt? Så var det bara en sak kvar. Action på det hela.

Om du vill ha mer av den här “jag-duger-i-alla-lägen” så kommer här några tips.

Rapport från hängmattan – (hur avis är jag inte på att kunna göra just ingenting!)

Vår stressade hjärna – lite om hur viktigt det är att ta hand om hjärnan.

Hur gör du för att räcka till?

 

Att vara utmattad & driven. Samtidigt.

utmattad och driven (2)

Tiden rusar iväg. Men hos mig står den just nu stilla. Jättestilla. På söndagsmorgonen, efter frukost, går jag och lägger mig igen. Kroppen är så tung att jag inte ens orkar gå uppför trappen. Jag fattar precis vad det handlar om. Och ingen skugga på mig, efter fem veckors intensivt leverne, där jag trots allt har yogat varje dag sedan den 5 februari.

Det är superläskigt att vara utmattad, när man hela tiden levt sitt liv under parollen “det ska inte hända igen”. Men vi fick en törn här hemma, med ohälsa som följd och det har inneburit en vardag som varit både enkel och svår samtidigt. Enkel: för att vi gör bara det vi absolut måste. Svår: för att jag tagit ett större lass än vanligt, rent fysiskt. Och så är det oron. Den där som äter upp en inifrån – den har varit obarmhärtig i sitt sätt, och hur j-kla bra jag än är på att ta hand om mig och min familj, så är den där och pockar på. Äter energi.

Men så driver jag företag.

utmattad och driven (2)
Här från helgens Fotomässa där jag bland annat körde på scen tillsammans med Elin Kero, bakom bloggen nevnarien.se

Mitt företag är beroende av att jag är alert och på. Och hur fungerar det när man då och då inte är på topp? Jag skulle säga att det faktiskt fungerar precis så som jag vill. Jag gasar när jag kan och vill gasa. Och jag bromsar när det behövs. No questions asked. I min värld är man framgångsrik om man lyckas balansera. Att ta det där steget tillbaka, och bara landa i sitt eget nät. Som betraktare av det som hänt, kommer hända, och det som händer just nu. Det är en bra egenskap, som jag gärna övar upp. Det finns ingen motsättning i att driva företag och ha en sårbarhet, snarare tvärtom. Jag har stor nytta av mina erfarenheter och dessutom styr jag det här skeppet själv. Och hur tänker jag då? Jo, jag tänker lång sikt. Jag tänker hållbarhet.

Tricky part.

Att vara driven, för det är jag, och samtidigt vara medveten om behovet av återhämtning är inte alltid lätt. Men då tänker jag mig att det finns en kraft i återhämtning som jag vill åt. Jag investerar den tiden för framtida affärer, helt enkelt. När jag vill tuta och köra, fast jag inte kan, då lutar jag mig mot vetskapen kring hur värt det är att inte tuta och köra. Är ni med?

Att ha kul på jobbet är ju bland det viktigaste. Men också känna sina gränser. En värld av “både och”. Livet är inte svartvitt, helt enkelt.

Och jag måste slå ett slag för det här med att vara egen, vara sårbar och köra shoppingfritt. Genom att inte shoppa (inne på mitt tredje år) så kan jag dra i handbromsen rätt rejält. Och det är befriande, på alla sätt! Läs mer om shoppingfritt här!

 

Därför har jag ögonen öppna när jag yogar.

Det är något särskilt som inträtt den här hösten. Det är som att mitt fokus helt har hamnat på återhämtning. Allt annat blir sekundärt. Det betyder inte att “allt annat” är oviktigt, men jag behöver inte fokusera mer än vad jag gör på jobbet, det finns en maxgräns för det. Däremot, och här tror jag att vi är många, så läggs det inte så mycket planering i almanackan för återhämtning. Det där lite tråkiga, onödigt präktiga. Men också det där som är livsnödvändigt – för att vi ska kunna fortsätta prestera. Det första jag säger till min man när han kommer hem från jobbet är “nu ska du upp och vila”. För ja, jag är mån om att hela familjen ska återhämta sig.

Bilderna från det här inlägget är tagna på vägen till min onsdagsyoga, som är på Söder i Stockholm. Jag brukar gå från Gullmarsplan, en stilla promenad i en ganska stökig tillvaro. Jag fastnade för lyktstolparnas ljus, och ville fånga det på bild. Hösten är här nu. Yogan är på Heart and Hand.

yoga på söder

 

Så hur gör jag då? Jag har skrivit många och långa texter på området (tips nedan), men det som är aktuellt just nu är yoga. Framför allt kundaliniyoga med olika andningstekniker. Jag har betalat för en månad med Yogobe, som jag verkligen nyttjar. Ofta vill jag genomföra passet “From negativity to space of love” med Emma Öberg, men ibland kör jag korta fem minuter. För att skärpa sinnena, men också för att må bra. En gång i veckan är det min onsdagsyoga. Och det där med att blunda när jag yogar, det funkar inte alltid.

yoga på söder

 

När jag blundar, så ser jag helt plötsligt alla de där tankarna som inte är färdigtänkta. Som snurrar, söker lösningar. Det är rätt ofta full rulle. Så för mig är det lättare att hitta fokus, och hitta mig själv genom att rikta blicken utåt först. När jag varvat ner och landat, då kan jag blunda. Men jag vill gärna vara närvarande i det fysiska rum där jag befinner mig. Jag är så mycket inne i mig själv som det är.

yoga på söder

Att fokuset “hamnat” på återhämtning kanske behöver ett förtydligande. Jag känner mig så illa tvungen. Det funkar inte att vara utan återhämtning, inte på lång sikt i alla fall. Jag kan tycka att det är något fint att samla sig, hitta plats att ta de där djupa andetagen. Att ta ett steg tillbaka. Det jag också har märkt är att korta återhämtningar har stor effekt. Lite tid in: mycket output. Det här vill jag förstås skriva mer om!

För dig som vill läsa mer om återhämtning – kika in min Viloserie och Stresskolan.

Att vila när det går bra.

När det går bra, när du har flow, är vila förmodligen inte det första du tänker på. Inte jag heller, skulle jag säga. Men jag vill tänka på vilan, oavsett hur kul jag har det på jobbet. Jag vill sänka ner axlarna, för att de åker upp. Jag vill ta ett djupt andetag och backa lite grann. Få helikopterperspektiv på allt som händer. Zooma ut för en stund, och också förstå hur litet mitt sammanhang är, i universum. Göra mig själv oviktig för en stund.

För jag tror att det kan vara så för många, mig själv inkluderad, att vi känner att vårt arbete är viktigt. Och det är det, förstås (och det är dessutom toppen att känna så, meningsfullhet är A och O i mångt och mycket), men frågan är: hur viktigt är det att du arbetar på kvällen, när du egentligen borde stanna av för en stund? Så känner jag ikväll. Jag har startat ett nytt projektuppdrag och jag vill inget hellre än att bara köra. Men, den där timmen som jag kan arbeta på kvällen, passar så mycket bättre efter en natts sömn. Och en god natts sömn blir av ifall jag faktiskt stänger ner för en stund, innan.

Det är därför jag vill vila när det går bra. För vilan gör mig vassare. För varje gång.

 

Bilderna är från mitt möte idag tillsammans med Angeliqa från Vandringsbloggen, hon har tagit den fina bilden överst/på sidan. Gå in och kolla in hennes blogg och kolla vilken utmärkelse hon precis har vunnit!

Därför struntar vi att vila.

enemilia i soffan gå in i väggen 1_vila

Jag blev brutalt medveten om min egen oförmåga att vila i veckan. Det slutade med att min kropp fysiskt började varna mig. Andningen gick inte ens ner i bröstkorgen, kändes det som. Det var inte panik, men när andetaget inte kommer längre än till halsen, och är ansträngd, då kan det vara dags att reflektera. Händerna kändes darriga och det där trycket över bröstet, min eviga följeslagare, fick ett oförtjänt stort utrymme. Sen är det huvudet. Koncentrationen var på lägsta möjliga nivå och jag fick inget vettigt ut av mina handlingar. Är det att vara stressad? Jag tror det. Det som är positivt är min högst medvetna medvetenhet. Jag noterar allt det som händer, och tänker: vad ska jag göra? Där fanns alltså plats för lite förnuft ändå.

Men, det var just det: hur ska jag ändra tillståndet? Vad exakt är det som fungerar?

Som jag skrev i inlägget häromdagen, så är jag inte helt på det klara kring hur jag vilar. Klassiska “ligga på sofflocket” fungerar inte på mig, även om jag tycker om den sinnebilden. Jag är helt enkelt för rastlös. Min man är grymt duktig på att vila utifrån tanken att man faktiskt inte ska göra så mycket. Han lägger sig på sängen efter jobbet, och somnar ofta. Själv sitter jag där, och undrar. Vad är tanken med min vila då?

enemilia gå in i väggen 2_vila

Och jag har hittat en nyckel. Att yoga, borta, funkar. Det blir så tydligt när jag går in i den lilla yogasalen på Söder. Det är liksom bara att lägga sig på mattan. Men den riktiga vilan blir i rörelsen, och i andningen. Det märkte jag tydligt i onsdags, för det var då terminen startade. Min tanke är att onsdagarna ska vara dedikerade till att yogapasset på kvällen är dagens viktigaste händelse. Ni vet hur det kan vara, man är igång hela dagen, för att sedan komma på: “ja just ja, jag ska ju iväg och yoga ikväll…”. För mig kan det bli en extra stress, att komma på det, att man ska ut och flänga igen. Så därför vill jag sätta yogan i fokus.

Det som jag också har tänkt på är bakgrunden till varför vi struntar i att vila. Och att det är förhållandevis enkelt att gå in i väggen. Det är svårt att mäta vila i termer av prestation, och då blir vilan ointressant i en tid då verben “göra” och “prestera” ligger högt i kurs. Det är inte tillräckligt lukrativt att vila är den allmänna uppfattningen (fast det är lukrativt! läs om vilans briljans!). Det är nummer ett. Nummer två är, och ni får gärna rätta mig, att vi inte vet hur vi gör. Vi kan inte vila. Vi har tappat förmågan. Vi har fostrat oss själva till rastlöshet och girighet när det gäller intryck. Det jag tror är, att vi längtar efter vila. Men vi måste öva upp oss.

Jag har skrivit mycket om vila, om du vill läsa mer så vill jag tipsa om Viloserien, som skrevs i fem delar. Både inspiration och kunskap lovas!

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

Bilderna är tagna av Katarina “Bucketlife” Jansson, när jag var i Särna och Nordomsjön på Workation.

« Newer Posts Older Posts »