Några ungdomar sitter och grillar vid sjön, doften når mina näsborrar och jag minns första gången jag blev kär, säkert yngre än de som sitter där. Doften från en brasa har den effekten på mitt sinne. Det finns något vackert att associera med hjälp av doftminnen. Vattnet är stilla, solen är fortfarande uppe. Idag har jag badat i en månad. Med mig har jag handduk och en termos te. Jag lägger kläderna i ordning, det är lite av en ritual. Fötterna står stadigt på marken. Så stadig som jag är nu var länge sen. Baddräkten är redan på, och den vita handduken får hänga över ryggstödet på bänken. Nere vid sjön skulle det behöva rensas från gammal vass som ligger och skräpar vid strandkanten. En fot i, sen den andra. Kroppen registrerar och jag känner. Det är kallt, men det är varmare än från gårdagens dopp. Jag går i så att jag har vatten en bra bit över midjan. Och så ser jag ut över sjön som blir min för en stund. Det är stilla och levande på samma gång och jag känner inte bara kyla utan jag tror mig registrera tacksamhet. Det gick över. Så där står jag i kanske sju eller åtta minuter. Sen sänker jag ner händerna som jag hållit ovan ytan. Det brukar vara extra kallt om just händerna men ikväll är det överkomligt. Jag sjunker ner. Bara huvudet kvar i luften. Stilla endast med andningen som styr. Ungdomarna lämnar platsen och då är det jag och fåglarna kvar. Tack.
När jag kom hem sen var jag ensam hemma några timmar. Det var skönt. Jag tog ett varmt bad. Nu dags att stänga ner skärm och läsa lite. Imorgon väntar ledigt och besök från en vän. Vi hann med planeringen av mat idag och handling. Kittade för veckan. Jag hoppas att du har en fin valborg!
Det är ta mig sjutton inte klokt att vi redan är inne i maj. Men så är det. Och jag tänkte ta en titt bakåt och se vad som hänt på sistone. Hur? Jag tänkte använda mig av min almanacka. Först kom första april och jag fick besök av min bästa vän Sven. Vi tog en promenad till Lyckebysjön, i vanlig ordning, men trots att jag brukar bada i april så gjorde jag inte det den gången. Isen var fortfarande kvar, så det var bara att acceptera läget. Väntans tider i dubbel bemärkelse.
Vitsippelängtan
Sen kom påsken och jag besökte kyrkan flera gånger för lite sinnesro. Och det har jag också fortsatt med, vi har en kyrka tio minuter ifrån oss med cykel och de har även vardagsmässor, vilket jag verkligen uppskattar. En gång i veckan, ungefär, har jag handlat mat på Lidl, med cykel. Och jag har insett hur mycket min lådcykel betyder för mig. För jag har verkligen använt den mycket, och försöker ta hand om den så gott jag kan. Den gör så att jag kan ta mig snabbt några kilometer bort, för att handla eller gå till kyrkan. Eller skjutsa barnet till orienteringen. För ja! Nu är orienteringen i Handen igång, i Rudan på torsdagar klockan 18.00 för barn mellan 7-12 år. Jag har skrivit om cykeln förut. Jag gissar på att jag har cyklat ca 200 mil sen start (i inlägget hade jag avverkat mina första 50 mil).
Det roliga var, att veckan innan orienteringen drog igång (20 april), så gjorde vi en film för att marknadsföra den aktiviteten. Och jag hade haft lite vånda inför det. För jag sköt upp projektet och tänkte att “sen…”. När det väl var dags behövde vi ett barn som vi kunde filma (ej ansiktet) och vi frågade vår grabb. Men nä. Det ville han inte. Men han följde med till inspelningsplatsen och då var det som att polletten föll ner. Jag hade all hans utrustning med mig: kläderna, skorna, kompass, karta. Och då blev det hela begripligt för honom, vad det var vi skulle göra. Han såg sin pappa med kameran, han drog på sig skorna och sen höll vi på i en timme ungefär och han tog instruktioner som en riktig filmstjärna. Här kommer resultatet:
Lilleman har också haft kompisar över och det är alltid roligt. Även om det många gånger pratas om spel och skärmar så kommer det längre stunder där de pysslar eller leker med något – det känns bra. Jag tycker personligen att skärmtid är en svår nöt. Senast idag skrev jag till min man att vi behöver hitta någon balans i det hela. Sen är det lätt att fastna i det man tycker inte fungerar, att det liksom styr helhetsupplevelsen, men sanningen är nånstans mittemellan. Som idag: Han har varit ute i nästan tre timmar, då är det okej att också få spela.
Vi hade rätt mycket hemmatid under påsklovet då lilleman dragit på sig en förkylning som inte ville ge med sig riktigt. Det hostades och snorades men sen blev det förstås bättre. Min syster var över och hälsade på och det som verkligen behövdes var att få ner äppelträdet som vält under vintern. Så det gjorde vi: med utrustning och skyddskläder sågade vi ner det hela. Vi har haft flera som varit förbi och hämtat äppelkvistar till sina kaniner, det kändes fint att de kunde komma till nytta (och mindre för oss att köra iväg med).
Den 22 april föreläste jag på Nacka Forum biblioteket, och trots det fina vädret var det några som tog sig tiden att lyssna. Denna gång handlade det om klimatet med utgångspunkt i min bok Klimatglädje (som fortfarande är aktuell!). Nu på lördag 6 maj kommer jag till Göteborg och Lundby bibliotek – vi kanske ses där? Efter min föreläsning i Nacka skulle jag och min kompis Sven äta lite indisk mat. Vi var vrålhungriga. Vad händer? Brandlarmet gick i hela köpcentret Nacka Forum och alla ombads gå ut. Jag hade hunnit ta tre tuggor, sen var det bara att lyfta på sig och gå ut. Lite snopet men förstås viktigt att göra enligt instruktionerna. Jag vet faktiskt inte om det var någon riktig brand, för vi tog bussen vidare mot Slussen.
Den 24 april åkte jag och mina systrar till Uppsala för att fira min pappa som fyllde år dagen efter. Vi åt lunch på en skola som även serverar mat för seniorer, så vi fick träffa lite av pappas vänner där också. Sen tog vi systrar med oss lille O (som är min systers son) på en promenad, det var skönt att röra på sig lite. Sen fikade vi hemma hos pappa, en prinsesstubbe och kaffe på det. Jag hängde med lille O och han gjorde såna fina små ljud och tittade på mig med sina fina ögon. Mysigt deluxe. Jag ska hem till O och S nu i veckan, på onsdag, det blir en tågresa till Västerås.
Och så var det deklarationen. Jag är så glad att jag har en person som hjälper mig med det, särskilt eftersom jag har haft lite svårt med koncentrationen på sistone (vi pratar de två senaste åren). Så ett telefonsamtal på fredagen gjorde att jag kunde skicka in deklarationen och känna mig nöjd. Den sista april tog vi en promenad, min man, jag och lilleman och avslutade med majbrasa i vår samfällighet. Lite sång och lite snack med grannar var väldigt trevligt. Och tänk: sen var april slut. Men vänta nu, har jag inte glömt något? Jo! Runt den 8 april började jag med mina vårdopp i sjön, det fanns en liten yta som smält ner och där kunde jag sjunka ner och reglera min stress lite grann. Jag var så säker på att jag inte skulle bada i år, men varje år bevisar jag för mig själv att jag kan bada och det gör mig gott. Ofta går jag till sjön, eller cyklar. I förrgår doppade jag huvudet för första gången, det kändes bra. En reset.
2 bonushappenings – broccoli & sömn
Som förälder ställs man ibland inför utmaningar. Stora som små. En sådan kan vara maten. Men jag testade ett trick som jag gärna delar med mig av. Håll i dig, nu kör vi. När lilleman var liten åt han ofta broccoli, helt enkelt för att vi introducerade broccoli tidigt. Men sen slutade han med det när han blev äldre. Och det har jag tyckt varit lite synd. Men så köpte jag fryst broccoli och tänkte att jag testar att lägga flera olika saker på en tallrik: det blev några tranbär, torkad physalis och så lättkokt broccoli, och sen la jag lite salt på sidan så att han kunde doppa broccolin i saltet. Tranbär och physalis har han gillat länge. Tanken var att lägga sådant som han gillar tillsammans med broccolin så att det blev en spännande helhet. Och det funkade! Numera äter han broccoli varje dag, och doppar den i lite salt. Och den frysta broccolin från Lidl är god, jag har köpt den flera gånger nu och är nöjd. I broccolitricket ingår också att inte koka den för länge – ingen vill ha sladdrig grönsak.
På kvällen brukar jag och min man kika på tv tillsammans. Även om min koncentration är påverkad kan jag tycka att det är mysigt att göra det ihop. Och det som gått varmt i april är: Bäst i test, där vi fått chansen att skratta åt roliga test och se hur kreativa deltagarna är. Sen kan vi inte låta bli att titta på Sov gott med David Batra och sömnforskaren Christian Benedict. Är det bra att titta på program när man själv upplever sin sömn som dålig? Jag tycker svaret kan få bli ja (och ja, det är så jag upplever min sömn). Men varför? Jag tänker att programmet avdramatiserar sömnproblem, utan att negligera att det faktiskt kan vara skitjobbigt (alltså. Ja). Det handlar om ett “både-och-perspektiv”. Det är många som på olika sätt skulle behöva hjälp att sova bättre. Och sen: det psykologiska: hur förväntningar ställer till det för oss. Den är svår för det är lätt att måla upp hjärnspöken som blir till sanningar. Det känns därför meningsfullt att titta på Sov gott, för den är lite som en godispåse. Deltagarna testar att gå i kloster, yoga med andning, KBT med sömnrestriktion, hypnos och mycket annat.
Foto: Morgan Norman/SVT
Nu dags att ta en nattamacka och sen sova 🙂 Det blev ett mastodontinlägg. Hoppas att vi ses snart igen, kram / Emilia
Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.
Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).
Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.
Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.
* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!
Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙
Hej på er, hur har ni det? Jag vilar i min säng, har värmt vetekudden och tagit en kopp te. Så ser delar av dagarna ut just nu. Vila. Jag tyckte jag sov något bättre inatt, det är tyvärr lite av ett lotteri. Men jag försöker intala mig själv att det jag gör för sömnen är bra saker och att det visst påverkar på ett positivt sätt. Att det är bra att jag går ut och rör på mig (minns ni mitt löfte?), att det finns en poäng i att ta bort mobilen på kvällen (man kan säga att det är work in progress) och att lite meditation tar jag åtminstone inte skada av (men önskar sååå att det var som förr, när meditationen verkligen gav effekter!)
Det har gått tio dagar på det nya året, och det har varit fullt ös i Köpfritt-gruppen på Facebook. Utöver det digitala livet försöker jag ta mig ut och traska (det blir inga 20000 steg just nu, men lite över 10000 skulle jag nog säga att jag får till). Vi har varit hemma tillsammans några dagar och bara att fixa mat och hitta på saker har varit lite av en utmaning. Imorgon börjar vardagen igen. På fredag har jag ett jobbmöte som jag ser fram emot!
Men hörrni! Jag skulle ju berätta om mitt julklappsbestyr! Jag hade en idé om att laga min mans tröja, där löparen var trasig. Jag hittade en tjänst som sålde löpare, men jag hade jättesvårt att träffa rätt i storlek på den, det var svårt att mäta just den dragkedjan som fanns på min mans tröja. Två gånger beställde jag löpare – ena gången för liten, andra gången alldeles för stor. Så jag gick till den lokala skräddaren och han ordnade det hela för 120 kronor. Jag kände mig som en riktig hjälte. Och det är också en av min mans favorittröjor, så nu är den åter i bruk igen!
Från den 6:e januari 2023: Jag och Lilleman besöker en kompis en bussresa bort. Först var vi i Tyresö och lekte lite i snön och nu pausar vi hemma hos kompisen. Det är skymning och vackert ute. Det blir kanske lite pulka senare. Enkel tillvaro. Ibland tänker jag på hur ofta landat i just det: att jag inte är på jakt efter framgång i vanlig bemärkelse. Ändå verkar jag just nu leta efter mening på ett särskilt sätt, där jag känt mig lite vilsen. Lite ensam. Jag hoppas innerligt på trygghet och förändring.
Sluta med “jag borde” – hur gör man? Jag har börjat med en ny kalenderrutin. Varför? Jag har svårt att bestämma mig. Jag ser allt som behöver göras men istället för motivation känner jag stagnation. Och så kan jag inte ha det, eller hur? Så jag har börjat planera i en fysisk kalender, där jag lägger in sådant som behöver göras. Högt och lågt, smått som stort.
När hösten kommer så lever vår lönn här utanför high chaparall, det vill säga: tappar alla löven. Och det kan leda till att någon halkar om det vill sig illa. Och så ser jag löven och tänker: “Vi borde….”. Den tanken dränerar lite. Och är det inte lönnen så finns det annat som resulterar i “vi borde”. Så denna vecka har jag skrivit in “kratta löv och plocka upp ruttna äpplen” i min kalender. Tisdag är det idag, så ja! Dags att få upp löven. Så. Resultatet: jag ser det som behöver göras men kopplar ihop min tanke med min kalender: “japp, det stämmer, det är fullt med löv, men strunta i det, för planeringen säger “tisdag””. Befriande och medan du lever på kan du fylla på lite lagom i kalendern, om du lägger märke till surdegar eller annat som behöver åtgärdas.
Förra veckan skrev jag in lite gott och blandat i min mörkgröna kalender: jobbmässigt förberedde jag mig inför Ekodagen i Halmstad (du kanske vill komma?) där jag föreläser med Klimatglädje på lördag. Det var matplanering här hemma och att handla, en av de viktigaste sakerna för mig, jag har skrivit om det bland annat här. Kratta löv och äppelinsamling (redan en klassiker hos mig med andra ord), svara på några mail och börja så smått förbereda mig inför en workshop jag håller för ett företag i november. Sen var det orientering på torsdagen med lilleman. Men vet du, jag strök också en hel del förra veckan, flyttade fram saker som inte absolut kräver exekutiv handling. Givetvis skriver jag med blyerts i kalendern för att kunna sudda ut. Viktigt!
Varför jag stryker/skjuter fram i kalendern? Det beror alldeles på, men det handlar om självrespekt. Mående och så. Ork. Tid. Lust. Olust. Trötthet. Pigghet.
Berätta gärna hur du gör i kommentarerna!
En annan övning på temat: sluta med “jag borde”
Jag pratade med en person om det faktum att slöscrollande på mobil och dator gör mig trött och utmattad. Och att det ofta känns meningslöst. Och att jag egentligen inte förstår poängen att stressa upp mig för vad alla andra gör eller inte gör. Liksom på automatik. Hur jag funderar på min hjärna, vad som händer med den när den hela tiden utsätts för intryck. Som svar fick jag, bland annat, att noll personer skriver exakt vad hela livet innehåller, utan det som syns är en liten skärva av något. Och det svaret är ju såklart sant och något som jag vet om. Så ett sätt att sluta mata på med “jag borde xx” efter att ha scrollat är helt enkelt att låta skärmarna vara och bestämma sig för vad man vill med sitt scrollande. Jag insåg att bloggen känns som ett meningsfullt ställe att lägga en del av min tid på. Även att posta i Köpfritt-gruppen på Facebook känns fint eftersom vi där har en gemensam utmaning under hösten (köpstopp oktober-december 2022). Så eget material: absolut, det är en del av mig. Men att planlöst scrolla runt känns onekligen onödigt. Jag blir inte inspirerad och jag blir trött. Vad tänker du om det?
Jag tittar ibland på avsnitt på en Youtube-kanal, som är på engelska. Hon har en mjuk ton och vackra bilder. Det ger mig lite andrum och sår frön till kreativitet.
Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till, men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).
Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?
Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…
Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.
Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.
Utomhus. Det är min “ventral” 🙂
Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3Har du koll på polyvagal theory?
