Jag gillar inte alls det jag ska skriva nu. Det rimmar sjukt dåligt med resten av min livsfilosofi. Men ok. Som småbarnsförälder är det legitimt att hojta: 2 minuter och 49 sekunder är också tid!

Det här skrev jag för en månad sen
Om 25 dagar, förmodligen på tolvslaget  (ok klockan 21:30, ni vet att jag aldrig kompromissar med min sömn) så ska mitt råmanus vara klart. Och det är så viktigt för mig att hålla den.  Det kommer visa att den här rastlösa själen kan skapa en produkt som innebär fokus och engagemang. Jag har varit hoppetossan som hoppat från projekt till projekt och alltid varit på nästa sida. Nu måste jag istället vara MITT PÅ SIDAN. 
Det innebär att jag kan inte vänta på någon inspiration för att saker ska hända. Så jag kör intensiva 20 minuters pass (funkar bäst för min post-utmattade hjärna). En av dagarna var jag tvungen att pausa skrivpasset. Det var 2:49 kvar.  Jag gjorde det jag skulle, kom tillbaka till skrivandet och insåg att jag faktiskt hinner göra något på tiden som var kvar.  Carpe minuten är min bästa gren!

Det har varit mycket sånt här. Jag är beroende av naturen och utevistelse.

Det som sen hände var
Att jag igår, den 30 april, satt på hotellrummet under hela dagen och försökte få ihop det sista. Jag fastnade lite grann på ett kapitel, men sen tyckte jag att det flöt på. Under middagen bad jag om att få maten ganska pronto, eftersom det var 4 timmar till tolvslaget. Strax efter att klockan slagit deadline klickade jag på skicka till min förläggare. Jag somnade nästan direkt och jag sov djupt. Det är första gången som jag tummar på sov-principen sedan hundra år! (jag står fullt ut för att värna om sin sömn)

Dagen efter har det känns som en rejäl baksmälla. Många frågor har snurrat på förmiddagen: var det tillräckligt? Saknas det något? Hur blev förordet? Jag insåg att en del av förordet försvunnit i den version som jag skickade in, så jag slog på datorn och jobbade metodiskt fram en bättre version och skickade om den. Då kändes det bra. Men oj vad jag har kämpat den senaste tiden, men att skriva, intervjua och rannsaka mig själv.

En vän gick bort i mars månad. Det känns på många sätt tomt. Vi träffades några gemensamma vänner för att minnas, för några helger sen. Begravningen äger rum nu på fredag. Hon var nära så många och jag förstår min egen och andras saknad. Du har varit en sådan person som man vill komma nära. Vila i frid.

Idag har jag varit ledig. Jag har skrotat här hemma med familjen och vi har rensat garaget eftersom det ska byggas om. Jag har nya projekt som startar nu, och boken är ju inte helt klar än, utan jag förväntar mig en hel del arbete efter första vändan hos förlaget. Men en insikt slår mig nästan varje gång jag är helt slut, att jag vill jobba för att kunna ta rejäla pauser. Det var liksom hela poängen med att jag startade företag. Och jag tror att det är möjligt. Det som är spännande just nu är att jag vill ändra om mitt fokus i företaget. Jag lovar att berätta mer, när den tiden är mogen.

Jag är smärtsamt medveten att bloggen legat i träda, men vill du följa mig närmare så föreslår jag Instagram, för den uppdaterar jag dagligen

Tips i all enkelhet

Marias fina videos på Youtube och hennes fingertoppskänsla. Hon har också ett nyhetsbrev som man kan signa upp på. Följ!

Johanna Nilsson är en person jag ser upp till, eftersom hon också har ett stort intresse i klimatfrågan. Hon var också den som peppade mig till att skriva till DN Åsikt, där jag också blev publicerad. Här skriver hon om något som är urviktigt: att vara ledig mellan varven.

Tack för att du läser och tittar in, jag uppskattar det <3

Emilia