Förändra sig för klimatet. Två länkar fick jag skickade till mig av en kompis. Jag läser två olika debatter, som är ställda mot varandra. Den ena talar om vikten att ta klimatkrisen på allvar, den andra varnar för fattigdom om konsumtionen avstannar. Tänk vad olika det ser ut, vad vi tycker och hur vi ska nå en bättre värld. Det verkar dessutom vara oerhört provocerande att gå och peta på människors sätt att leva. Det blir i hög grad personligt om någon berättar för någon annan att “du gör fel, det här är mer rätt”. Frihet är något att värna om, men hur ska vi agera när vi har strukturer och vanor som går stick i stäv med andra viktiga målsättningar? Jag tycker det är knepigt.
Jag tror samtidigt att det är i det personliga som vi kan hitta nycklar till förändring. Kommer klimatfrågan dig tillräckligt nära, då blir frågan din att äga. Så var det för mig. Jag hade en ytterst mager aning om klimatet innan jag satte mig in i frågan 2018. Att jag redan börjat med köpstoppslivet var mer en slump än att jag skulle vara miljömedveten, sanningen var att köpstoppet till en början handlade om en utmaning, inget annat.
Det talas om att vi inte ska lasta individen för tuffa klimatfrågor, men om det är någon som ska göra något så är det väl folket? Det är någonstans någon som ska minska på utsläpp. Eller rösta för den delen. Det handlar om olika nivåer, där politiken har en maktposition, men det handlar ändå om människor. Som individer, arbetstagare, arbetsgivare och medborgare. Det är människor, individer, som tar viktiga beslut. Och där behövs förstås stöd i det som så populärt brukar kallas för lätt att göra rätt. Eller dyrt att göra fel. Och då behöver vi också vara överens om vad som är rätt och fel. En kompis till mig, som också tipsade om de två debatterna som jag länkat till ovan, nämnde att det till viss del också handlar om självbilden. Att de som har det bra inte har en direkt motivation att förändra sig, eftersom livet känns bra. Vem är jag eller vi i relation till min/vår omgivning. Vi skulle kunna dra det ännu längre och börja prata livskvalitet. Vilken livskvalitet ger ett fossildrivet samhälle? Får alla ta del av det? Jag har tidigare varit inne på det att vi borde ges utrymme till klimatsorg, det vill säga acceptera att vi behöver förändring, men tillåta oss själva sörja för det vi inte längre kan göra. Och sen undersöka hur vi kan hitta livskvalitet ändå. För det går.
Sen blir jag lite nyfiken på den andra debattartikeln: blir vi verkligen fattiga av att inte konsumera? Vilken slags rikedom är det vi vill skapa och av vad? Det är positivt med pengar som används på ett klokt sätt, men fakta säger oss att varje krona i genomsnitt släpper ut 46 gram koldioxid. Jag har tidigare skrivit om hyperkonsumtion och matpriser som stiger. Och ni som följt med ett tag på bloggen vet att jag vurmar för en alternativ livsstil. Där det köpfria likställs med en större frihet. Mitt just nu starkaste argument för att hålla igen slentriankonsumtion är att allt vi köper är ett uttag av naturresurser. Och den kostnad som det på sikt skapar, vem tar ansvar för den? Det kostar att konsumera, på flera sätt.
Det finns förstås skillnader på typer av konsumtion – och väl värt att veta är vilka som är värstingar (t ex modeindustrin och elektronik). Jag förstår att pengar behöver rotera och vi behöver skatteintäkter för att ha ett fungerande samhälle. Men att hela tiden öka på, det vill säga att vi sjunger tillväxtens lov, är problematiskt när vi behöver få ner utsläppen. Så ja, jag tror på att sanera konsumtion och öka på sådant som också får redan existerande produkter att rotera. Det klassiska: dela, låna, hyra, second hand. Det vi inte ens har gått in på är skuldsättningsgraden i Sverige, men vad skulle hända om den sjönk och människor upplevde en bättre privatekonomi? Det är något jag upplever i gruppen på Facebook (Köpfritt) – hur skönt människor tycker det är att inte tyngas av dålig/sämre ekonomi. Och kanske det viktigaste av allt: det går alldeles utmärkt att leva billigare.
Tack för att du läser! Har du någon fundering kring att förändra sig för klimatet?
2 Comments
Tack för dina tänkvärda och kloka ord. Jag hamnade i våras i en lite kymig situation på jobbet, när jag stod och pratade med en kollega som liksom jag är med i arbetsplatsens miljögrupp. Han pratade om sin bil och sina flygresor, och avslutade resonemanget med att ”man måste ju få leva också.” Jag frågade med lagom syrlig röst vem det är han menar att ska få leva. Inte så pedagogiskt av mig, kanske, och ämnet var därmed slutdiskuterat…
Det är svårt. Jag har personligen svårt att övertyga andra när det är 1-1 situation. Att blogga är en sak, att prata något annat… strongt av dig ändå!