Jag har hittat en ny hobby. Den går under namnet “den stora tomheten” som rätt och slätt handlar om att rensa. En utmaning för vi har saker precis överallt. En källa till konflikt? Ja kanske. Men jag kan ju faktiskt göra något åt det. Just nu är det sovrummet som får sig en omgång. Fåtöljen, den jag sitter i just nu, har endast haft en filt över sig de senaste två veckorna. Då ska du veta att jag är riktigt skarp på att skapa klädhögar i fåtöljer – vi snackar expertis från mitt håll (fråga min man).
På skrivbordet, det lilla, ligger bara almanacka och anteckningsblock. Och just nu: ett tänt ljus. Jag bäddar sängen varje dag. Gott nog. Den här hobbyn med att rensa är inte oproblematisk: jag ser nämligen ALLT på en och samma gång. Det är överväldigande. Jag känner ofta: kommer jag någonsin bli färdig? Hur många gånger har jag inte sneglat på den trasiga vävtapeten i vardagsrummet och känt att: varför gör vi inget åt den? Men så kom insikten idag:
Vi kommer ändå aldrig bli färdiga.
Och det vill jag skriva om. Att det finns en tröst i att inte jaga ständigt. Jag kommer överleva vävtapeten. Det kommer alltid finnas saker att göra. Och det finns inget slut, förutom att vi lämnar jordelivet. Jag vill fortfarande sträva mot “den stora tomheten” men frågan blir: i vilken takt? Varför ska det behöva gå fort? Tomhet gör att min sargade hjärna får vila. Kan det vara så att andetagen också förändras? Jag skrev om andetaget i min e-bok Leva nära:
“Det var en sommar, precis när jag var i gränslandet mellan att fortfarande vara sjuk med mycket ångest, och samtidigt hade jag en närhet till det friska, där jag då och då kunde uppleva att jag faktiskt levde ett mer normalt liv. Jag höll mig mycket för mig själv och hade rest till en liten by i norra Polen, som låg längs kusten, Jastarnia. Jag märkte att om jag höll andan ett tag och räknade, och sen släppte ut andetaget, var det som att ångesten släppte för en stund. Så där låg jag på stranden och andades in, höll andan så länge jag kunde, och sen andades jag ut. För att få vara helt ifred hade jag valt en bit av stranden som var mer öde. Att titta ut över Östersjön och samtidigt känna hur jag blev mjukare i bröstpartiet efter expansionen av luften, det kommer jag bära med mig länge.”
Där på stranden använde jag något så litet som ett andetag. Som gjorde stor skillnad i min upplevelse av lättnad. Och lättnad är något som ingår i den här hobbyn jag försöker beskriva. Jag blir lätt av tomhet. Och eftersom vi nu konstaterat att vi aldrig kommer bli färdiga, då kanske det handlar om något helt annat: att uppskatta det vi åstadkommit (tom fåtölj med filt) och skita i allt vad som heter “slutresultat”.
Ja. Så får det bli.
Vilken lördag. Jag skrev på Instagram om helger. Att de inte behöver maxas. Ni svarade så fint på vad ni vill göra på helgen. Men jag inser så här i efterhand att det blev rätt mycket ändå. Framför allt rörelse: 18747 steg. Min bästa vän Sven kommer en gång i veckan och vi pratar om veckan som gått. Jag berättade om en dröm jag har och möttes av stor förståelse. Det var skönt att prata av sig. Tack för att ni läser och följer, det känns fint 💚Om du vill: berätta vad du känner inför att rensa.
Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till temat tillräcklighet. Del 2 går in lite djupare på tillräcklighet utifrån ett individperspektiv, med bland annat fokus på den forskning som Åsa blev klar med 2019.
Åsa: Att individer på olika sätt försöker närma sig tillräcklighet är viktigt. Det bidrar inte bara till att minska det totala klimatavtrycket från konsumtionen, utan också till att förskjuta normer kring konsumtion så att det eftersträvansvärda blir att kunna nöja sig med mindre. Men det räcker såklart inte – ansvaret för tillräcklighet måste axlas på samhällsnivå för att de nödvändiga (och enorma) systemförändringar som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller åtminstone till under 2 grader ska kunna komma till stånd. För att inte tala om de förändringar som krävs för att bygga samhällen som ryms inom de planetära gränserna. Här kommer vi in på politiken!
Det svåra om vi bara fokuserar på individer
På samma sätt som det är nödvändigt med en ambitiös politik för att kunna nå de uppsatta klimatmålen, krävs det politik för att vi ska kunna närma oss tillräcklighet både på samhällsnivå och individnivå. Som individ går det absolut att minska konsumtionen en hel del på egen hand, men det är väldigt svårt att fullt ut praktisera tillräcklighet i ett samhälle som hela tiden uppmanar oss att konsumera mer, där det är lättare att ta bilen och flyget än att cykla eller åka tåg, där ny teknik gärna presenteras som lösningen på alla möjliga problem, och där det ofta är både svårt och dyrt att göra hållbara val i vardagen.
Tyvärr är vi idag väldigt långt från ett politiskt ledarskap som tar ansvar för klimatet, och ännu längre ifrån ett som kan styra samhället mot tillräcklighet. I Sverige har vi i själva verket gått bakåt under den nya regeringen, som fortfarande inte har presenterat någon klimatpolitisk handlingsplan, det vill säga talat om hur de ska göra för att nå de klimatmål som riksdagen beslutade om 2018. Däremot har regeringen presenterat en budget som beräknas öka utsläppen, och därmed minska möjligheterna att nå klimatmålen. Hittills verkar budskapet i det som regeringen kallar för klimatpolitik vara att industrin ska kunna fortsätta producera lika mycket som nu (fast helst mer) och att det inte finns några gränser för vad vi kan göra, eller konsumera, så länge elen är fossilfri. Det här är ungefär så långt ifrån tillräcklighetspolitik som man kan komma.
Politik för tillräcklighet, med en annan sorts rikedom
Några element är centrala i en tillräcklighetspolitik:
1. Gränssättning. Tillräcklighetspolitik är en politik som sätter gränser – för utsläpp och avfall, för resursanvändning och för konsumtion. Det kan till exempel ske genom att införa koldioxidbudgetar och regleringar som tvingar fram mer återbruk, men också genom att begränsa arbetstid och maxinkomster.
2. Färre prylar, mindre konsumtion och mindre ”clutter” som det heter på engelska (”stök” skulle kunna vara en svensk motsvarighet). Det handlar om politiska åtgärder för att förebygga och minimera avfall och reglera sådant som syftar till att uppmuntra onödig konsumtion (t ex förbjuda planerat åldrande och reklam på offentliga platser och införa höga skatter på lyxkonsumtion).
3. Långsammare tempo och kortare avstånd. I ett ”tillräcklighetssamhälle” sker saker långsammare (t ex produktion, transport och resande), samtidigt som politiken fokuserar på att stärka lokala samhällen och ekonomier så att avstånden mellan produktion och konsumtion kortas. Kortad arbetstid möjliggör fokus på rikedom i tid snarare än i pengar, men det är viktigt att begränsningar av arbetstiden har en utjämnande effekt i fråga om inkomst.
4. Välmående. Att tillfredsställa behov på nya, mer ”tillräcklighetskompatibla” sätt, med åtgärder som syftar till att öka välmåendet för alla, är centralt i en tillräcklighetspolitik. Det innebär att fördela resurser på ett mer jämlikt sätt och att prioritera behov högre än begär.
Normer och det goda livet
Många av de åtgärder som är centrala i en politik för tillräcklighet är minst sagt kontroversiella politiska förslag idag. Därför behöver framtagandet av sådana här förslag gå hand i hand med en normförändring som omfamnar tillräcklighetsidéer. Det handlar om att omformulera bilden av vad ”ett gott liv” är till ett som är i linje med tillräcklighet. Vad är egentligen viktigt för att må bra, och hur kan vi leva på ett sätt som ökar både vårt eget och ekosystemens välmående utan att begränsa andra människors (och andra arters!) möjligheter att leva ett gott liv? Den sista delen är central här: i konsumtionssamhällets bild av ”ett gott liv” ses det som något positivt att t ex köpa en ny SUV för att kunna köra snabbare och säkrare eller flyga business class till New York och shoppa loss. Men fler SUV:ar på vägarna begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla som hellre vill cykla och njuta av frisk luft – det innebär större vägslitage, mer utsläpp och minskad säkerhet. Och den lilla andelen av världens befolkning som flyger kors och tvärs på nöjesresor orsakar utsläpp som bidrar till att snabba på klimatkrisen och på så sätt begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla de som redan idag drabbas hårt av krisens konsekvenser och de som kommer att drabbas i framtiden (vilket vi ju alla kommer göra, mer eller mindre). Ju längre vi fortsätter att leva det ”goda” konsumtionslivet, desto mer begränsar vi möjligheterna till ett gott liv för de människor som idag lever under fattigdomsgränsen och som är de som redan drabbas hårdast av klimatkrisen. Och desto mer begränsar vi möjligheterna till välmående för oss själva och för kommande generationer i framtiden. Vi måste alltså – tillsammans! – förändra bilden av vad ett gott liv är och kan vara, till ett som ryms inom de planetära gränserna.
Vi landar i ett fokus på systemförändring
När man talar om tillräcklighet kommer man förr eller senare (oftast förr) till ekonomi. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur tillräcklighet ska kunna uppnås inom rådande ekonomiska system med dess fokus på tillväxt mätt i BNP. Det måste helt enkelt till enorma systemförändringar för att skapa en ekonomi där framsteg istället mäts i ökat välmående – för människor och för ekosystem.
Kate Raworth’s “doughnut economics” är en bra modell för hur ekonomin skulle kunna se ut i ett tillräcklighetsorienterat samhälle. I den modellen utgör de planetära gränserna den yttre gränsen på “munken” och de grundläggande behoven och rättigheterna som måste uppfyllas för alla människor utgör den inre gränsen. Ekonomin måste helt enkelt rymmas inom de gränserna för att skapa ett säkert och rättvist utrymme för både människor och natur att frodas.
Men det är bara ett exempel. Jag tror att det behövs en mångfald av olika ekonomiska modeller och mycket uppfinningsförmåga för att lappa ihop de skador som det rådande tillväxt- och konsumtionsdrivna kapitalistiska systemet har orsakat på natur, klimat och samhälle.
IPCC lyfte i sin senaste rapport fram tillräcklighet, sufficiency, som en nödvändig strategi för att uppnå målet i Parisavtalet. Där definieras tillräcklighetsåtgärder som:
“A set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Just nu pågår febril forskning runt om i världen (framför allt i Europa) om hur sådana åtgärder kan utformas och hur man kan öka acceptansen för dem. Mycket finns redan att läsa, kanske framför allt om åtgärder inom energiområdet, men mycket mer finns att göra. Det är i alla fall ett stort steg att tillräcklighetsstrategier nu erkänns på högsta nivå!
Kan jag läsa mer om det här?
Det mesta jag har skrivit om här går att hitta i min avhandling, Making sense of sufficiency: Entries, practices and politics, från 2019. Att skriva en avhandling och riktigt få grotta ner mig i tillräcklighet under flera års tid kändes som en lyx. En enorm utmaning, men också en ynnest. Att leta efter tillräcklighet i litteraturen, i enskilda individers praktiker och i (dåvarande) svensk politik – det var både spännande, lärorikt och roligt. Det fanns ingen begränsning (!) av hur många ord jag fick skriva (eftersom jag skrev en monografi och inte artiklar, vilket är den vanligaste formen att skriva doktorsavhandlingar i) och jag kunde vända och vrida på ord och lägga till nya vinklar och perspektiv när jag kom på dem (med min tålmodiga handledares godkännande). Otroligt kämpigt att knyta ihop en sådan säck, men också roligt när man som jag älskar olika former av text och skrivande.
En helt annan typ av text såg dagens ljus för ungefär ett år sedan, när min och Anja Gatus bok Planeten, klimatet & framtiden – vad kan vi göra? publicerades. Det är en bok för 9-12-åringar illustrerad av Ingrid Skåre och utgiven på B Wahlströms förlag. Det var Anja – vän sedan barndomen och etablerad barnboksförfattare – som kom med idén efter att hon hade varit på min disputation: ”Vi borde skriva en bok ihop!”. Och det här var en HELT annan typ av skrivande som min akademiska hjärna fick kämpa väldigt med. Att skriva på ett pedagogiskt sätt för barn om klimatkrisen, vår relation till naturen, konsumtion och ekonomi och ja, om hur allt hänger ihop – det var på många sätt betydligt svårare än att skriva en avhandling. Tack och lov var vi två, med skicklig redaktörshjälp! Boken innehåller både en väldig massa fakta, tips om vad man kan göra hemma och i skolan, och filosofiska frågor att diskutera över middagsbordet och i klassrummet. Frågor som vilka normer vi skulle vilja ändra på, om naturen kan ha rättigheter, hur långt fram i tiden politiker borde tänka när de fattar beslut och vad som ska vara värt pengar. Och såklart finns där lite om tillräcklighet också! Boken finns att låna på de flesta bibliotek, och det finns en superbra lärarhandledning att ladda ner på B Wahlströms hemsida!
Som slutkläm vill jag säga att jag tror på ordens betydelse. Hur vi sätter ord på saker och fenomen formar hur vi tänker om dem. Säger vi arbetsgivare eller arbetsköpare så betyder den skillnaden något för hur vi pratar om arbete. Samma sak med köpstopp eller köpfrihet. Global uppvärmning eller klimatnödläge. Ja, ni fattar.
Minns ni att jag berättade om att när jag skrev min uppsats en gång i tiden så saknades det en etablerad svensk översättning av sufficiency? Det gjorde det fortfarande när jag började doktorera 2015. Men det har vänt! I mars publicerades posten “Tillräcklighet” på Hållbarhetstermlistan (som Institutet för språk och folkminnen samt Språkrådet ansvarar för), och jag hade äran att få vara med på ett hörn i framtagandet av definitionen. Där definieras tillräcklighet som: ”förhållande i ett samhälle där man undviker överflöd och hushåller med resurser för att säkerställa allas möjlighet till välbefinnande inom de planetära gränserna”. Med det sagt: ord är bara början. För att närma oss tillräcklighet – som individer och som samhälle – måste vi prata om det och (försöka) praktisera det. Vi behöver tjata, igen och igen, om att det finns faktiska planetära gränser som vi behöver förhålla oss till, och att det rimliga är att de gränserna också medför begränsningar av mänsklig aktivitet och av mänskliga begär. Men vi kan också välja att prata om tillräcklighet inte som begränsningar utan som frihet. Friheten i att slippa vara konsument. Friheten i att nöja sig med mindre för att det är gott och nog.
Jag önskar er alla en härlig sommar, tack för mig!
Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Emilia: Hej igen! Det här är del två av tre i en serie inlägg om tillräcklighet där Åsa Callmer, forskare, delar med sig av reflektioner och resultat på temat tillräcklighet. Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till de ämnen hon har fokus på. Så, varsågod Åsa!
”Mindre, närmre, långsammare, färre”
I forskningen kring tillräcklighet (på engelska: sufficiency) framhålls ofta att det är en princip som kan (och bör) användas som en samhällsstyrande logik. Alltså ungefär så som dagens samhälle är organiserat kring effektivitet och tillväxt. En av mina akademiska husgurus, Thomas Princen (The logic of sufficiency, 2005), har beskrivit tillräcklighet som en sådan styrande logik. Enligt honom behövs det nämligen nya styrande principer för att möta växande klimat- och miljörisker – principer som utgår ifrån socialåterhållsamhet som en logisk motsvarighet till de ekologiska begränsningar som vi har att förhålla oss till. Och då handlar det såklart inte om social återhållsamhet i pandemins distanseringsbemärkelse, utan om att samhällets aktiviteter behöver organiseras återhållsamt – för att få plats inom ekologiska ramar. Mer konkret kan man säga att ett samhälle som organiserades utifrån en tillräcklighetslogik skulle utgå från ”mindre, närmre, långsammare, färre”, i motsats till dagens ”större, längre, snabbare, mer”. Princen menar också att tillräcklighet är en etik för hållbarhet. Och ett sådant etiskt förhållningssätt tror jag verkligen att vi behöver för att komma till rätta med de många kriser som mänskligheten står inför!
Idén om tillräcklighet bygger på lika delar hållbarhet och rättvisa. Det handlar om att krympa och minska det totala resursanvändandet (och efterfrågan på det) för att mänskligheten ska klara av att hålla sig inom de planetära gränserna, på samma gång som alla människor på jorden ska ha rätt till ett lika stort ”miljöutrymme” och samma möjligheter till ett gott liv.
Här är det också viktigt att poängtera att tillräcklighet inte handlar om att de miljoner människor som idag lever i fattigdom inte ska kunna förbättra sin levnadsstandard. Tvärtom – det är en förutsättning för att dessa människor ska kunna lyftas ur fattigdom utan en ökad belastning på klimat, ekosystem och naturresurser och att de rika länderna, grupperna och individerna i världen backar från sina alldeles för stora avtryck. På så sätt är tillräcklighet också, i allra högsta grad, en fråga om ansvar. Ett ansvar som faller på de som idag tar upp extremt mycket mer än sin rättvisa del av miljöutrymmet.
100 000-kronorsfrågan – hållbarhet och rättvisa och därtill: ansvar
Så: tillräcklighet som hållbarhet, rättvisa och ansvar. Stora ord. Och, som vi alla tyvärr redan vet, långt ifrån lätta att få till var för sig. Om vi ser tillräcklighet som ett ansvar som faller på den rika delen av världen (länder, klasser, grupper, individer) att avstå från att ta, och på så sätt backa från det alltför stora miljöutrymme som de (vi) tar upp idag – HUR ska det gå till? Det är den ständiga 100 000-kronorsfrågan. Vi lever ju i en fossilberoende verklighet som är sammansatt av så många ohållbara system och praktiker som är inflätade i varandra. I en vardag som ska gå ihop, i hjul som ska snurra, i relationer som kommer med förväntningar. Det där ansvaret, det behöver axlas på alla nivåer. Och som med andra sorters ansvar som är delat så blir det lättare att bära ju fler som axlar det. Om ansvaret axlas på samhällelig nivå så blir det väldigt mycket lättare för individer att leva och konsumera tillräckligt; om fler individer praktiserar tillräcklighet så förändrar det normerna. Jag tror att en nödvändig del av att få till det är att odla vår känsla för tillräcklighet, av att det vi redan har är gott och nog.
Hur kan vi koppla ihop välmående och tillräcklighet?
Att de allra flesta av oss som bor i Sverige redan har tillräckligt rent materiellt sett betyder inte att vi ska sluta sträva efter ökat välmående. Det behöver vi göra! Som samhälle behöver vi sträva efter ökat välmående för oss själva, för ekosystemen vi är beroende av och för välfärdssystemen som ska kunna säkerställa våra grundläggande rättigheter och behov. Men det välmåendet kan inte fortsätta vara kopplat till ökad konsumtion, ökad tillväxt och ödeläggelse av naturen. Det mår vi själva inte så värst bra av i längden heller. De finska forskarna Jessica Jungell-Michelsson och Pasi Heikkurinen har konstaterat att i kärnan av tillräcklighetsidén finns tanken om att det är önskvärt att uppnå ett tillstånd av tillräckligt, eller nog – inte bara för ekosystemen utan också för de sociala och ekonomiska systemen (som idag har svårt att hantera till exempel snabbt ökande klyftor och orättvisor, växande vårdköer och -kostnader och ökande psykisk ohälsa).
Tillräcklighet som idé och begrepp kan appliceras på i princip allt i samhället: Konsumtion, produktion, livsmedelsförsörjning, boende, transport, energi, teknologi, kommunikation, arbete, resande, relationer, infrastruktur, hygienvanor – you name it. En forskningsstudie måste begränsas, och jag valde att fokusera specifikt på materiell konsumtion. Hållbar konsumtion hade länge fokus framför allt på hur saker produceras och att försöka producera saker på ett effektivare och mer miljövänligt sätt. Kort sagt kan man säga att tillräcklighet inom materiell konsumtion i stället fokuserar på volymen på det som konsumeras och hur volymen kan minskas.
När jag som doktorand bestämde mig för att forska om just tillräcklighet, var jag nyfiken på hur den där känslan av tillräcklighet kan odlas och hur tillräcklighet kan praktiseras. Jag ville utforska hur fler skulle kunna tilltalas av tillräcklighet, framför allt personer som inte redan var intresserade av att försöka leva mer hållbart. Därför valde jag att studera två grupper som närmade sig tillräcklighet från olika håll: en grupp som medvetet hade beslutat sig för att radikalt minska sin konsumtion genom att ha ett köpfritt år, och en grupp som hade valt att rensa bland sina ägodelar med KonMari-metoden.
Köpfritt och rensning som tillräcklighetsbeteenden
Ett tydligt resultat från intervjuerna med den köpfria gruppen var att de flesta inte saknade att konsumera, utan istället upplevde en lättnad och en frihet i att ställa sig lite utanför konsumtionssamhället. Ibland kunde dock deras köpfrihet orsaka svårigheter i sociala sammanhang, till exempel när det kom till att (förväntas) ge och få presenter och inte vilja att personer runt omkring en (framför allt ens barn) skulle drabbas negativt av ens val att vara köpfri. Många upplevde också en ökad frustration över att andra runt omkring dem fortsatte konsumera som vanligt.
Den andra gruppen genomgick en lång och ingående process av att göra sig av med ägodelar. De flesta av dem var intresserade av shopping och reflekterade inte så mycket över hållbar konsumtion innan de påbörjade KonMari-metoden. Men det visade sig att den speciella metoden för att välja ut vilka saker i hemmet som ger glädje (och behålla enbart dem), hjälpte ”konmariarna” att bli mer kräsna även vad det gällde att köpa nya saker. De blev mycket mer noga med vad de tog in i sina hem och slutade i princip helt att impulsshoppa och köpa saker som de inte behövde eller verkligen ville ha. Deras nykonsumtion minskade alltså ganska rejält.
Så: de köpfria ville sluta konsumera, medan KonMari-gruppen slutade vilja konsumera. Båda grupperna förändrade också sin inställning till de saker de redan ägde: de uppskattade generellt sakerna mer och var mer angelägna att ta väl hand om dem för att de skulle hålla och kunna användas länge.
Min studie visade att det är möjligt för personer som inte är aktivt intresserade av att minska sin konsumtion att ändå – genom en process av systematiskt rensande och uppskattande av sina ägodelar – hamna på en plats där de inte längre känner sig intresserade av att köpa nytt och uppskatta att vara där. Det betyder inte att de här personerna har en konsumtion som kan klassificeras som ”tillräcklig”, men det betyder att det finns mycket potential i att närma sig tillräcklighet utifrån en känsla av att ha alltför mycket grejer/prylar/kläder (vilket var den vanligaste anledningen till att de här personerna ville börja med KonMari-metoden).
En viktig sak att understryka är att alla personer jag intervjuade upplevde att de redan hade tillräckligt, ofta mer än tillräckligt, i fråga om materiella saker. De två grupperna ”köpfria” och ”konmariare” närmade sig tillräcklighet från olika håll, men hur de utvecklade sin känsla för tillräcklighet hade många likheter. Det som visade sig vara centralt i den processen handlade framför allt om tre saker:
1. Att lära sig släppa taget, både om ting och om materiella begär och ”behov”.
2. Att utveckla sin förmåga att avgöra vad som är nödvändigt respektive onödigt för att leva ett gott liv.
3. Att närma sig ett tillstånd av nöjdhet eller tillfredsställelse.
Båda grupperna upplevde också ökat välmående och minskad stress. Deras olika praktiker innebar dessutom väldigt mycket reflektion, inte bara kring (icke-)konsumtion, ägodelar och materiella behov och begär, utan också kring vad man vill ägna sin tid åt och vad som verkligen är viktigt i livet. För många betydde det också att tänka om kring vad ett gott liv kan vara. Vi ses snart igen i blogginlägg del 3 – som blir den sista i den här serien.
Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Emilia: för en tid sen var jag inne i Instagram och hittade en serie intressanta inlägg hos @omstallning, där forskaren Åsa Callmer gästpostade. Fokus: tillräcklighet och olika perspektiv på begreppet. År efter år har jag och många med mig funderat på hur vi kan fortsätta minska vår konsumtion och vara medvetna i hur vi spenderar våra pengar. Ni som följt mig länge vet att jag började med köpstopp 2016 och det har fortsatt sedan dess, med några få undantag. Och det har varit skönt att inte behöva delta i konsumtionskarusellen. Jag känner att det jag har är tillräckligt och den känslan tror jag fler kan odla och ta hand om. Och när jag läste Åsas texter på Instagram kunde jag inte låta bli att fråga om hon ville gästposta här hos mig på enemilia.se. Och det ville hon! Grunden är från de inlägg som fanns på @omstallning, men där vi har justerat lite och både dragit ifrån och lagt till. Hoppas att du gillar det!
Hej på er! Jag heter Åsa Callmer och har fått den stora äran att få gästblogga här hos Emilia. Jag jobbar som forskare (post doc) i miljösociologi vid Örebro universitetoch har i min forskning intresserat mig för olika vägar mot minskad konsumtion – på individnivå och samhällsnivå. Just nu jobbar jag med ett forskningsprojekt om hur sociala relationer kan underlätta eller försvåra för minskad konsumtion. Den här serien blogginlägg hos Emilia kommer framför allt att handla om tillräcklighet. Det är ett ämne som jag ägnat mycket tid åt att forska om och tänka kring och som jag är övertygad om är en alldeles nödvändig del i den omställning som måste till. Minskad konsumtion and beyond, kan man säga.
Kunde tillräcklighet vara något?
Första gången jag kom i kontakt med begreppet tillräcklighet var när jag nyss hade kommit hem från fem omtumlande månader i Ecuador och skulle skriva min c-uppsats i statsvetenskap. I Ecuador gjorde jag praktik på en organisation som jobbade för småbrukares och urfolks rättigheter, som en del i kursen ”Global rättvisa – lär av Syd” på Sörängens folkhögskola. Innan jag åkte dit hade jag stora idealistiska ambitioner om att jobba internationellt med rättighetsfrågor och förändra världen. De ambitionerna kraschlandade hårt i en verklighet där varken statsvetenskapliga demokratiseringsteorier eller högskolepoäng var ett dugg värda. Varken när det kom till att mjölka kor eller odla majs eller laga mat över öppen eld eller till att göra något åt den fattigdom och diskriminering som var verklighet för mina vänner i byn där jag bodde. Jag visste redan, i teorin, att vår livsstil i Sverige och de rika delarna var ohållbar, men att med egna ögon få se avtrycken den gör på andra sidan jorden förändrade mitt sätt att se på det mesta. Jag kan inte räkna upp allt som jag lärde mig under den tiden, men en av de största insikterna var denna: att om jag vill jobba för en mer hållbar och rättvis värld så är det konsumtionssamhällets ständiga hunger efter mer som jag ska rikta in mig på. Men hur?
När jag skulle skriva min uppsats och läste om olika definitioner av hållbarhet, rättvisa och ansvar, stötte jag på det här citatet av den tyske forskaren Wolfgang Sachs:
(Från boken Planet dialectics: Explorations in Environment and Development, utgiven 1999, s. 174).
Jag minns att det inte fanns någon tillfredsställande etablerad översättning av ”sufficiency”, så jag tog mig friheten att använda ordet ”tillräcklighet” när jag översatte begreppet och stoppade in det i min uppsats. Citatet fanns kvar i bakhuvudet sedan. Det hängde med mig under ytterligare två vändor till Ecuador, bland annat för arbete på solidaritetsorganisationen Latinamerikagrupperna som arbetar för att stötta folkrörelser i Latinamerika och under de år jag sedan jobbade för organisationen i Sverige. Tankarna på tillräcklighet följde också med mig genom en av livets många ”vad ska jag bli när jag blir stor?”-kriser och fanns kvar när jag åtta år efter det där uppsatsskrivandet kom fram till att något jag verkligen ville göra var att fördjupa mig i det här med vad hållbarhet egentligen är och hur ett hållbart samhälle kan byggas.
Vägen framåt – en doktorandtjänst
När jag lyckades få en doktorandtjänst på KTH inom ett nystartat forskningsprogram i miljöhumaniora (drömjobbet!!), förstod jag att det där med tillräcklighet, det var jag allt annat än färdig med. Jag ville utforska det mer. Det kändes som att det fanns en nyckel där, i det som borde vara självklart men tyvärr är allt annat än det i en orättvis värld: att de länder och klasser och grupper och individer som idag förbrukar (och missbrukar) alltför mycket av jordens resurser måste lära sig att ta mindre. Mycket mindre. Citatet fick dammas av och jag gav mig in i en helt ny och spännande akademisk värld, på jakt efter tillräcklighetens teori och praktik.
Låt oss tala om tillräcklighet
Vad är det egentligen? Vad betyder det i ett konsumtionssamhälle där överflödet, och strävan efter det, har fått styra? Eller, en kanske ännu viktigare fråga: vad kan det betyda? Det finns så många olika dimensioner av tillräcklighet och jag tycker att det är viktigt att belysa det från olika håll. Vi kan prata om tillräcklighet både som en känsla, som en idé och princip som kan ligga till grund för en omställning till ett samhälle som är hållbart på riktigt, som ett förhållningssätt, som individuella och gemensamma praktiker och – såklart – som politik.
Hur känns tillräcklighet?
Om vi börjar i känslan: Jag själv skulle beskriva det som en känsla att både vila i och sträva efter. Av att det jag redan har är inte bara gott nog (för att jag har det jag behöver), utan att det är gott OCH nog. Kanske en befrielse från begär? Ofta kan det föregås av en känsla av att något är för mycket, går för fort. En trötthet inför överflödet. Vad känner ni när ni tänker på tillräcklighet?
Sitter på en varm buss och luften känns tung. En kvinna har tänkt till och tagit med sig en grej (vad heter den ens?) som hon viftar med. Mitt tidigare iskalla vatten är ljummet. Njuter på riktigt när bussen stannar vid Norra Sköndal och öppnar dörrarna och en kort fläkt letar sig in.
Idag startarde köpfri juli och jag vet att för många blir det första gången att testa det. En ynnest att få följa med på resan. Jag körde nyss en live i gruppen Köpfritt, nästa gång blir den 8:e juli klockan 21.00. En av de sakerna jag kommer prata om är “Vad tackar jag ja till istället?” och jag kommer sammanlagt att köra 4 live under juli i gruppen.
Passande nog kom en fråga på sociala medier: kan jag ge tips på “saker att göra” bortom konsumtion? Och svaret är: ja det kan jag! Här kommer 10 tips på saker att göra under köpstopp.
Fånga dagen. Här jasmin som nu inte längre finns, den har blommat klart. Låt ditt köpstopp i juli blomma hela månaden!
10 tips på saker att göra under köpstopp
Laga riktigt smarriga matsäckar. Inte bara den vanliga mackan. Slå till på grönsaker och frukt och bär. Gör myntavatten med lime. Ge dig ut på nära äventyr med maxade matlådor. Ta med kylklamp för att hålla maten fräsch. Säsongsbetonad mat är att rekommendera!
Låna bok eller ljudbok. Det finns en app som heter Biblio där du lånar gratis. Jag lyssnar just nu på “Barn som bråkar”, tillsammans med maken. Den är bra, gillar också uppläsaren.
Gör ditt eget hemmaspa! Många av oss har allt som behövs för att mysa till i badrummet. Kika bland dina toalettartiklar. Jag tänker ofta att det är lätt att köpa på sig mycket av just den här kategorin av varor. Men använder vi verkligen upp allt innan vi köper nytt? Den frågan kan vara bra att ställa sig!
Hitta en ny vana. Något som du kan känna starkt för, något som är viktigt för dig. Om jag går till mig själv så har jag några saker jag skulle vilja “hålla i”. En av dem har varit att lägga till styrketräning ungefär varannan dag. Jag har börjat så smått – och jag antecknar bara vilken kroppsdel jag tränat i min almanacka, anger inga vikter eller reps. Idag har jag till exempel tränat ben och bål, samt rumpa. Svettigt! Jag har skrivit om mikrovanor förut, med anledning av en bok som jag läste.
Rensa. Alltså en aktivitet jag skulle vilja ägna tid till. Men så var det att transportera bort sådant som är för överflödigt. Och då tänker jag bil. Och då tänker jag utsläpp. Och då tar det stopp för mig. För det räcker med miljöbelastning som det är. Att köra runt sitt skräp i en bil, skräp som dessutom redan belastat klimatet, känns urbota dumt. Att vi sen har arbetat för att kunna köpa “skräpet” det kräver sitt eget inlägg tror jag. Idag höll jag en live på Facebook, och då kom en kommentar om att sälja av saker. Jag vill också känner jag spontant!
Lär dig något nytt. Det finns massor av tutorials på Youtube. Du kan gå en kurs som kanske är kostnadsfri? Jag har gått en kurs i nervsystemreglering, den kostade förvisso, men Irene som höll kursen har mycket gratismaterial, bland annat på Youtube.
Pyssla ihop en deo eller surskölj till håret. Hur man gör kan du läsa om här. Jag skulle gärna lägga till mer av den pyssligheten, jag har en del eteriska oljor hemma som jag skulle kunna använda. Plus att det känns bättre med en egengjord deo än den väldigt kemiska som man kan köpa på ett apotek.
Använd kroppen. Jag var inne på det tidigare, att jag lagt till styrka. Men jag kan också varmt rekommendera rörelse över lag. Att ta regelbundna rörelsepauser, promenera, kanske springa några minuter – allt sådant är gratis men också viktigt för vår hälsa. Du behöver din kropp, ett par sköna skor.
Umgås. Jag har min vän Sven som jag träffar en gång i veckan. Vi promenerar och numera har vi också lagt till ett dopp i sjön. Vi pratar, vi är tysta. Kramas! Idag sågs vi inte, min ork var inte på plats. Men nästa vecka blir det nya tag.
Hjälpa någon annan. Det sägs att vi kan må bra av det. Det kan vara så enkelt som ett hej. Eller hjälpa någon med något, klippa en gräsmatta eller erbjuda en bit tårta på midsommar. Du väljer, det finns massor av tillfällen. Jag har hjälpt min sons orienteringsklubb med lite marknadsföring. Det har känts viktigt eftersom jag vet hur mycket tid som tränaren lägger för barnens skull. Andra exempel är läxläsning. Jag tror egentligen överlag att vi skulle kunna bli bättre på att hjälpa andra. Men att vi inte alltid vågar. Det känns lite ovanligt att man gör det.
Tack för att du kikar in här på bloggen. Tänk, att jag får skriva hur mycket jag vill, när jag vill. Det känns tacksamt. Liven idag på Facebook kändes meningsfull. Den ligger kvar i efterhand och är cirka 30 minuter lång. Imorgon ska vi på en liten utflykt, så det är dags för mig att varva ned. Ta hand om dig! 💜
Det är sommar – kanske arbetar du fortfarande, eller så är du ledig. Vet också att en del som läser denna blogg är daglediga av olika anledningar. Oavsett så hoppas jag att du känner dig välkommen hit! Sommaren kan bjuda på både det ena och andra, själv är jag särskilt förtjust i att bada. Och promenera. Och vara med lilleman och pappan. Häromdagen firade vi min syster i Uppsala och vår nytillkomna lillkusin O värmer allas hjärtan. Och något mer som ligger mig varmt om hjärtat är köpstopp. I gruppen på Facebook är vi nästan 7400 personer och jag märker att det finns många tankar om hur vi kan leva vår liv enklare. För det kan lätt bli komplicerat om vi konsumerar oss fram. För det är, som bekant, inte gratis. Och när vi väl är inne i karusellen så behöver vi oftast tjäna ihop till vår livsstil. Min upplevelse är att det ofta (?) saknas en koppling mellan hur vår livsstil tvingar oss att jobba på ett visst vis. Och normen är rätt självklar: vi ska jobba mycket. Men är det vad vi verkligen vill? Jag har inget emot att människor väljer att arbeta mycket – om det är medvetet och självvalt. Min magkänsla säger mig att det kan finnas andra drömmar, bortom plånboken. Eller vad säger du? Jag har tidigare skrivit inlägget Ett vilsammare liv, värt att läsa om man vill skapa sig en enklare semester.
#köpstoppjuli23 handlar om att stanna upp – jag kommer att köra fyra stycken live i Köpfritt-gruppen under juli månad. Om du vill haka på och testa att vara köpfri under en månad – signa upp på mitt nyhetsbrev och få en pdf skickad till dig med en programförklaring. Kan det vara så att vår semester, sommar, ledighet blir enklare?
En paprika rikare – om att leva med en enklare semester
För inte så länge sen fick jag den oemotståndliga lusten att odla något. Jag gick in i det med full kraft. Fram med alla små plastkrukor från förrådet, lägga jord i dem, i med paprikafrön för att förgro och sen vatten och solljus. Det började bra, nästan alla frön tog sig och där stod jag nu med alla plantor. De var så många att jag tappade lusten lite. Plantorna skulle omplanteras till större krukor och jag lyckades med fyra stycken som nu fick mer plats. Jag fick för mig att plantera två av dem i trädgården, men resultatet blev mediokert. Den enda plantan som fick något som liknade en paprika var en som vi hade behållit inomhus.
Sommaren efter hade jag helt ändrat strategi. Mitt nya löfte var: jag fick plantera i max fem krukor och dessa krukor skulle tas om hand. Det blev ett odlingsprojekt i minimal skala, men det skulle genomföras. Det är lite samma ansats som att lära sig fåglars namn: det ska vara lite lagom svårt och inte ha för många moment. Det gick vägen såtillvida att en paprikaväxt tog sig rejält även fast vi fick vänta på den. När frukterna väl började komma fick jag ny energi, för nu fanns ju faktiska resultat.
Jag får kontakt med arbetsterapeuten Vanessa Reyners som under flera år har arbetat i rehabträdgården i Alnarp och som idag har eget företag med drivkraften att sprida naturens återhämtande kvaliteter. Hon berättar hur trädgård och natur har en koppling till våra vardagsliv. Ett exempel är de svenska årstiderna, där det finns en koppling till människans ork och kraft.
– Vi har fyra markanta årstider. På vår och sommar spirar det av växtkraft, sen kommer hösten med lugnare inslag och mörkare färger. Sist kommer vintern, som handlar om att samla kraft. Människan har också olika behov, vi kan inte vara på topp hela tiden. När vi har mindre energi behöver vi fokusera på återhämtning.
Deltagarnas egna behov är centrala under perioden i rehabträdgården. Vanessa pekar på vikten av egen reflektion.
– Vad mår jag bra av, hur får jag energi, vad gör jag för att känna glädje?
I Alnarps rehabträdgård har forskning på olika målgrupper gjorts under åren och deltagarna har på olika sätt fått hjälp i programmen som vanligtvis löper under tolv veckor. I trädgårdsmiljön öppnas det upp för samtal på ett annat sätt, än de som sker i en mer steril miljö. Som arbetsterapeut kan Vanessa spegla det som händer i trädgården. Hon ger ett exempel som handlar om plantering av frön.
– Fröet behöver tas om hand, du behöver ge det tillräckligt med vatten och det behöver så småningom planteras om. Som terapeut kan jag integrera och inleda ett samtal som handlar om hur man tar hand om sig själv. Likt fröet behöver vi olika saker.
Hon pekar på balansen mellan aktivitet och vila, och hur pauser finns tillgängliga på ett naturligt sätt i trädgården, deltagarna kan till exempel vila i den hammock som finns på platsen. Det är lätt att tro att det enbart handlar om de återhämtande kvaliteterna, men när jag lyssnar på Vanessa framgår det också att sammanhanget i sig bär ett stort värde. Som deltagare kommer du saknas om du inte är på plats, det finns en dynamik i gruppen som också backas upp av ett team, det kan exempelvis vara arbetsterapeuter och psykologer. Trädgårdsterapins upplägg visar på behovet av både natur och mellanmänskliga möten.
Vid utmattning, depression eller ångest är det lätt att vi hamnar mycket i huvudet och försöker tänka oss fram. I trädgårdsterapi eller i den natur som du har tillgänglig där du bor, kan du istället placera din uppmärksamhet utanför dig själv en stund, för att få en paus och andrum. Nyttan av att flytta ut din uppmärksamhet ligger i det som kallas för spontan uppmärksamhet, det vill säga den uppmärksamhet som inte kräver så mycket av oss och som är återhämtande.
– Jag hjälper deltagarna att uppmärksamma det som händer i trädgården. Och sinnena är med, det handlar om att lyssna, känna, smaka, visa på nyfikenhet. Sådant som barn ofta har naturligt, medan vi vuxna behöver öva upp det.
Hoppas att du mår bra. Och det är okej att ta en stund i taget! Jag siktar på en enklare semester / Emilia
