Hälsa Archives - Page 2 of 37 - En Emilia

Posts in "Hälsa" category / Page 2

Att springa i skogen när det är mörkt

September 28, 2022 Emilia Hälsa 1 Comment

Som några av er kanske redan vet så har vi inte jättemånga aktiviteter på eftermiddagarna, utan vi har en rutin med egen kvällspromenad på cirka en timme. Jag är lite rabiat på den punkten: att röra på sig är viktigt. Och jag älskar att det finns aktiviteter för barn och vuxna i kommunen, olika sporter och andra roliga saker man kan göra, men saknar enkelheten, att det inte ska vara för mycket prestation. Och vi har valt två saker: simning (som först börjar i november, vi var sena på bollen men står i kö för privatlektioner innan dess) och orientering. Orienteringen har varit vid Rudan, men då har vi inte varit så många, utan max 2-4 personer plus tränare. Denna vecka som är nu blir det ingen torsdagsträning och jag började klura lite på hur vi skulle kunna ta oss till Hellasgården, där det finns tisdagsträningar kl 18.00. Och jag hade verkligen turen på min sida, då tränaren erbjöd samåkning till och från Hellasgården. Sådan lyx alltså. För det går nämligen inga bra bussar på kvällen tillbaka hem till oss.

Så vi tog oss till Hellasgården – och det blev ett riktigt skogsäventyr. Vi fick en egen karta med stigar utritade och nivån var gul. Tränaren sa att vi gör i vår egen takt, jag och lilleman. Vi har förut alltid haft någon med oss, men nu var det vi två mot världen. Det började lite darrigt då jag inte riktigt visste hur vi skulle hitta till starten – trots karta och kompass så var detta en ny terräng för oss. Men, det gick bra, vi kom till starten och sen fortsatte vi till kontroll 1. Den var lite klurig då vi skulle upp på en höjd, men vi klättrade på och hittade kontrollen. 2:an var svårare. Vi gick runt en del men till slut lyckades vi hitta den och det kändes som en riktig seger. Lilleman var också med och tittade på kartan och vi samarbetade bra. Sen hittade vi 3,4 och 5, men sen blev det så pass mörkt att vi bestämde oss för att ta oss tillbaka. Jag orienterade mig utifrån var vattnet låg och till slut fick vi syn på fönster som lyste: klubbstugan i sikte!

Så. Då har vi testat och springa själva och testat att springa i mörker. Det var kul! Sen får man öva upp sitt tålamod när man inte hittar kontrollen på en gång och inte tänka för långt fram. Jättetrevligt att socialisera med de andra orienterarna på fikat efteråt.

Har du någon skog att äventyra i?

Det viktigaste idag?

September 1, 2022 Emilia Hälsa Leave a Comment

Det är lätt att dras med. Tempot du vet. Snabbare än en snabbscroll, så kan livet te sig. Aktiviteter avlöser varandra och det verkar som om både handbroms och koppling är ur funktion, högsta växeln styr och farten är hög. I den här bloggen finns det drösvis med inlägg om det där andra. Sävligheten. Förnöjsamheten. Lite mindre som ger mer. Men varför är det svårt att vara långsam? Jag ställer frågan både till mig själv. Och till dig.

Jag tror vi är många. Som fått lite nog. Som inte vill dras med. Men det finns bilder och uppfattningar om vad livet ska vara. Och jag förstår mig själv, den där pressen som egentligen inte är sprungen ur mig. Jag vill säga till oss: du har rätt. Vi behöver andra förebilder, familjer som lever enkelt till exempel. Jag skulle vilja att vi gjorde så, och att det kändes så.

Jag tänker att jag vill skapa något stabilt som utgår från enkelt liv – men inte bara skapa, utan uppleva. En grund att stå på som inte låter sig luras. Som är fast i formen och något som är mitt. En styrketräning för själen. Det är vad jag vill. Vad vill du?

Min höst – slow living autumn

Denna höst kommer spegla mig. Det innebär att det blir mer av mindre. Jag har några uppdrag som jag stolt ska ta mig an. Jag har ynnesten att bygga mitt eget arbetsliv och efter kollapsen förra sommaren är jag noga. Noga med att välja vad jag lägger min tid på. Det jag vill göra i höst är att fortsätta föreläsa, både digitalt och live. Skriva regelbundet, både här och på andra ställen. Hålla bokcirklar.

Och resten av tiden? Mycket handlar om att grunda mig, meditera, träna, yoga. Det tar tid men det är så det behöver få vara. Har bokat en konsert som jag ska gå på med min bästa vän, det blir Melissa Horn på Cirkus. Men mest: luft i mina lungor och i kalendern. Träffa människor som betyder mycket för mig. Samtal om högt och lågt. Gå på live yoga, inte bara fastna framför skärm (även om det faktiskt ger mig mycket att träna online). Du gör rätt.

“Det viktigaste idag”

Om vi går tillbaka till där vi började det här inlägget: Snabbare än en snabbscroll, så kan livet te sig. Jag tänker högt här: det kommer alltid finnas saker som behöver fixas med, både när det gäller jobb och hemarbete. Det finns ingen anledning att trycka på gasen för mycket, för det finns ingen egentlig slutdestination. Så det vi behöver mina vänner, är acceptans och ett förhållningssätt. Ja, jag sjunger långsamhetens och lathetens lov. Och för mig har det varit viktigt att hitta en sak per dag som får extra prioritet: “det viktigaste idag”. Som idag: det blir orientering med hela familjen på eftermiddagen. Middag som förberetts innan, för att kunna komma hem till ett kravlöst matintag. Jag är lite kluven när det gäller aktiviteter på vardagar, jag tänker att lilleman har nog på skola och fritids. Men jag tänker också att rörelse är det bästa vi kan ge varandra. Det får bli en liten omstart för denna dag när vi tar fram cyklarna och tar oss till Rudan för kartläsning och spring.

Vad är det viktigaste för dig idag, om du tänker på EN sak?

Om att kalibrera sedan snart ett år

July 9, 2022 Emilia Hälsa Leave a Comment

Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till, men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).

Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?

Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…

Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.

Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.

häst i naturen - ett sätt att ta hand om sig är att vara ute. Polyvagal theory

Utomhus. Det är min “ventral” 🙂

Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3 Har du koll på polyvagal theory?

Jag räknar inte hans steg, utan hans skratt

July 3, 2022 Emilia Hälsa 2 Comments

Det kom lite av ett erkännande från mig senast, du kanske minns? Sen har jag funderat lite på det. Det där med rörelse och pulshöjning. Det där med hälsa för barn. Och jag kom på att jag vill ha det lite annorlunda denna sommar. Jag förstår ju någonstans att en inre stress över olika saker i livet är allt annat än hälsa. Det jag la märke till igår var när Lilleman upptäckte något och fick ett sånt skrattanfall att han hade svårt att sluta. Det blev en ögonöppnare. Hur viktigt är det inte att skratta och ha det bra? Ett helt nytt mått föddes hos mig och det handlar om skratten. Det handlar om att fråga: vad var roligast idag?

Såklart att barnet, och vi också för den delen, ska få röra på oss. Det kommer fortsatt vara med låga trösklar (några timmar på stranden, en kvällspromenad med lite kull eller dunken,) men jag ska försöka vara mindre uppjagad (inombords) över hur mycket och med vilken intensitet vi rör oss med. Det ska bli spännande att se hur det hela utvecklar sig. Det handlar till viss del om ett lite osunt kontrollbehov, det som var innan skrattinsikten.

Idag hade jag först en superambitiös plan att ta mig till Tyresta med barnet och lådcykeln. Men jag omvärderade lite då vi hade besök av bästa Svenne på eftermiddagen. Där ger jag mig själv en klapp på axeln – att jag finkalibrerar dagen. Kan väl kort och gott konstatera att min utmattade hjärna klarar oftast en sak om dagen, och då gäller det att förenkla, dra ner på ambitioner men samtidigt ha det bra. Så det blev en ihopplock till lunch i en låda, packad ryggsäck till både mig och barnet och så gick vi till stranden. Vi brukar vanligtvis cykla med lådcykeln, men eftersom jag ville att vi båda skulle använda benen så blev det en 30 minuters promenad till Gårdens bad (japp, vi samlade alltså steg denna gång). Där var vi i två timmar lite drygt och skrattet fanns där, särskilt när vi lekte i vattnet med att kasta en keps fram och tillbaka (vi övar lite skvätt- och vattenvana, det går som på räls!). Skratt är förlösande och hälsosamt tänker jag mig, vad tänker du?

Sven kom vid 14.45 och vi tog med en termos med kaffe och vandrade till Lycksjön, en av de bästa platserna jag vet. Det blev ett skönt dopp och kaffet smakade extra gott efteråt. Vi ses en gång i veckan och vi har vår promenadrutin. Jag tycker om det. Sen blev det god mat hemma (tack till min make som var förutseende nog) och en promenad till bussen för att lämna av Svenne.

Jag har tittat lite på Netflix den senaste tiden, Man vs Bee och Så ock på jorden har det blivit. Ifall du behöver lite inspiration.

Så, det var lite vad som händer hos mig just nu. Tack för att just du tittar in. Tänk att det är juli månad redan, det är nästan lite svårt att greppa. I augusti ska jag det här yogalägret, ser fram emot lite miljöombyte.

Önskar dig en fin fortsatt sommar <3

Mikrohälsa, flera gånger om

March 9, 2021 Emilia Hälsa 2 Comments

Det finns inte tid för allt. Men det finns alltid lite tid. Och den tycker jag du ska använda. Andas lite djupare, höja blicken och se hackspetten i granen, allt för att landa i en stunds närvaro. Jag sitter själv i en sits där jag just nu behöver göra klart saker. Och då finns inte tid för allt. Men det finns lite tid att gå ut en stund. Och jag försöker fånga de stunderna. För de gör skillnad.

Så. Mikrohälsa är bra. Små stunder av hälsa är också viktiga. Att bryta för en stund kan resultera i att du kommer tillbaka med ny energi. Så med det skrivet: jag ska ställa mig upp från skärmen och sträcka på mig. Gå ett varv.

Sen tänker jag att den som inte är superpepp på träning kan behöva en låg tröskel. Mikrohälsa är en typiskt bra låg tröskel.

Less is more – ett inlägg om att nöja sig.

Igår körde jag mikro hela dagen. Det gjorde att jag fick till den rörelse som rekommenderas (WHO). Det jag saknar är pulshöjande träning, men det kommer komma det med.

Ps. På fredag kör jag en lunchföreläsning kl 11.45 på zoom (om köpfrihet). Om du registrerar dig på mina brev så får du också möjlighet att delta.

Att våga förändra – what´s the deal?

September 3, 2018 Emilia Hälsa 2 Comments

Att våga förändra. Jag är extra glad att Sara Rönne, som driver kanalen Träningsglädje, bjöd in mig för att vi tillsammans skulle prata på temat förändring. Anledningen var att jag kommenterat på Facebook att “all förändring behöver utgå från glädje”. Och det är också så den här bloggen skrivs, på temat hållbarhet. Så – lyssna gärna på det senaste avsnittet med Träningsglädje Talks, som kommer ut den 4 september. Där fick jag utrymme att tala hållbarhet, förändring och hur jag tror konsumenten är funtad.

Att våga förändra handlar om att våga försöka.

Jag har förändrat rätt mycket i mina år. Roliga förändringar och en del måste-förändringar.

Efter 4 års sömnlöshet (no kidding, all serious stuff) blev liksom det den enda vägen framåt: förändring. Jag fick radikalt förändra från grunden. Ibland är jag osäker på om den gamla Emilia finns där, men jag vet att det finns en kärna som är väldigt mycket jag, den försvinner aldrig. När jag var på botten så handlade det mesta om överlevnad, och all typ av förändring kändes omöjlig.

Men. Att våga förändra är att våga försöka. Med babysteps så lyckades jag ändå. Små, små, nästa omärkbara steg. Det kan vara så enkelt som ett djupare andetag, som en suck av påhittad lättnad. Jag var tvungen att fånga något. Vad som helst. Det första handlade om att fixa sömnen. Det andra handlade om att klara av någon form av arbete. Det tredje om att starta eget företag. Det fjärde om att gå länge i terapi. Grejen med förändring är två saker, sett till min erfarenhetsbas:

1. Våga.

2. Agera.

Och sen kan vi prata om misslyckanden. Vi kan prata om att man, som Sara också uttrycker det, får ändra sig. Tidigare har jag alltid varit perfekt i mitt sätt att resonera om saker. Kunde allt. Visste allt. Men det var ju egentligen en rädsla för att ha fel, för att misslyckas. Så gör jag inte idag. Därför jag upptäckte att det tar en väldig massa energi att vara perfekt på det sättet.

Anekdot om misslyckanden.

Jag läste en bok om lean och fick för mig att vi skulle effektivisera med 6 veckors meny med tillhörande inköpslistor. Jag gjorde grovjobbet och skrev ihop allt i ett ex celblad. Om vi använder listan idag? Nej. Det gör vi inte. För att vi arbetar oss bort från allt som är matsvinn, vilket gör att man ibland får laga mat på volley. Du kan läsa mer om mitt matsvinnsprojekt här.

Är det bra att våga förändra?

Det beror på sammanhanget. Vi behöver inte förändra oss alls, om det inte fyller en faktisk funktion som är viktig för oss. Jag kan tycka det är något vackert i det beständiga. Och ett värde i det också. Men jag kan också uppskatta förändring rent upplevelsemässigt. Jag tror vi alla är olika, och vi ska definitivt inte kika på grannen hur hen gör. Våga är bra. Förändra kan vara bra. Det finns en psykologiprofessor som resonerar kring att inte förändra sig (länk till SvD).

Jag har skrivit på temat förr:

Förändrar du något? Berätta!

« Newer Posts Older Posts »