Igår var det kalas. Tänk att få fylla 90 år? Det är fantastiskt. Jag önskar att alla som vill, får ett så långt liv som möjligt. Jag brukar säga till min vän S att han MÅSTE bli hundra år. Själv vill jag också leva länge.
Söndagar ska man vila på är det sagt. Och jag försöker. SOM jag försöker. Men att blogga och skriva är som att vila. Det är något med vilan som är så vackert. Hur vilar du?
Utanför fönstret: nyanser av grått. Det är höst på riktigt. Jag tänder ett ljus och tänker på dig som jag pratade med igår. Det var länge sedan sist.
Jag längtar efter att träffa vänner igen. Det har blivit mycket av den varan på sistone. Och sen har jag fått lite nya bekantskaper, det har varit otroligt roligt. Du kanske läste mitt senaste inlägg?
… men också en tanke?
Jag har tänkt hela sommaren. Fram och tillbaka. Sedan i juni, juli. Eller kanske redan sedan i maj månad. Ältat. Någon som känner igen sig? Låt mig lista mina tankar.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Varför kan jag inte sluta älta jobbrelaterade saker?
Vad är kärlek?
Hur maxar jag min ledighet?
Varför tackade jag nej till det där jobbet?
Hur kommer det sig att jag nästan alltid överpresterar?
Det har varit en fin fredag. Framför allt efter att ha träffat dig Anne! En ny bekantskap (via nätet!) som jag är så glad över. Det blev en träff på Drottninggatan, som fortsatte in i Gamla Stan. Och sen finfika. Och utöver det: vackert väder.
Önskeinlägg om hösten 2024
Medan vi svenskar klagar på vädret, i alla fall några av oss (jag är inte svensk egentligen), så älskar jag hösten lite särskilt i år. Det är färgerna. Dofterna. Temperaturen (#coolcation någon?).
Men det är också något annat: det är människorna. Nour El Refai sa vid ett tillfälle: “mina människor”. Och då log jag. För jag förstod vad hon menade.
Så – hösten är vacker. Här i Sverige. Men i andra delar av världen ser det inte alls likadant ut. Och det bedrövar mig. Jag blir jätteledsen. Så idag gråter jag lite över det.
Så. Resande fot. Men inte för att föreläsa. Inte för att arbeta. Inte för att ligga sömnlös. Utan för att träffa dig lille vän. Det är något när man får träffa en släkting. Ni vet. Det är liksom som att hjärtat inte bara smälter på en gång. Nej. Det exploderar av kärlek. En sådan dag hade jag igår.
Så nu är jag tillbaka i Stockholm. Och längtar till Västerås. Och Eskilstuna. Men också hem. Vad längtar du efter? Ge mig ett svar i kommentarerna!
Ibland luras jag lite. För att barnet ska röra på sig lite mer. Eller luras? Jag krånglar till det och tänker till, för att stegen lätt ska ökas på. Som idag: vi valde att åka hem till vår kompis Sven men gå av på helt fel station. Vi fick kämpa i en och en halv timme innan vi gick innanför dörren hemma hos Sven. Där väntade en kisse och förberedd lunchsoppa. Hade vi åkt dit via den vanliga stationen hade promenaden minskat i omfång rejält. För att stilla mitt sinne så gör vi lite krumbukter i kollektivtrafiken. Och det fungerar. I alla fall just nu. Kan ju vara så att Lilleman klurar ut hur saker och ting ligger till. För ett år sen så sa jag till exempel att alla som åker två varv längdskidor får köpa en bulle. Några minuter passerar. Och sen: “Mamma, sa du så för att övertala mig?”.
Nåväl. Jag gör mitt bästa. Jag lyssnade nyligen på Systrarna Kjos’ podd där de bland annat talade om ansvaret som ligger på föräldrar, att barn får tillfällen att röra på sig. Om det är något som motiverar mig så är det barn som rör på sig (mycket efter att jag läsa boken Hjärnstark av Anders Hansen). Det behöver inte vara någon specifik sport eller avancerat så, men bara rörelse i sig.
Samtidigt kan jag känna en hälsostress – för ska man följa de rekommendationer som finns för rörelse för barn så gäller det att ligga i och ligga på. Och tiden är ibland knapp. Jag ska säga som det är: jag tycker det är svårt att motivera utgång ibland, eller att man föreslår lite rörelse. Det är mycket som konkurrerar med den där rörelsen, det är det.
En bild för länge sedan, när vi hyrde en stuga för att barnet skulle få uppleva lite snö.
Hälsostress är INTE bra. Så jag tänker ofta: många bäckar små. Som exempel försöker vi gå ut efter middagen, nånstans 20 minuter. Vi tar två varv runt kvarteret. Det blir 140 minuter per vecka. Vi har inte många aktiviteter under veckan, mest för att vardagen är rätt full ändå med skolgång och så. Varannan lördag kör vi lite orientering i Granby och sen kommer orienteringen vara varje torsdag. Simning på söndagar. På helgerna försöker vi få till en till två promenader.
Hur tänker du kring vardagsmotion? Själv är jag noggrann med min egen men insåg att min satsning på 20000 steg är svåra att få till på dagsbasis. Men någonstans runt 13′ – 15′ brukar funka. Inser hur nära hälsostressen kan vara om man börjar bli för nitisk. Jag har alltid tyckt om att mäta saker så det handlar inte bara om hälsostress utan också en möjlighet att se över tid hur jag rör mig.
Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.
Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).
Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.
Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.
* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!
Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙
