Emilia, Author at En Emilia - hållbart och klimatsmart

Posts by / Page 54

Så liten för en stund (Hällmarksslingan the Story).

September 9, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

Det var ett facebookinlägg med den här tjejen som avsändare som fick mig att bestämma en tid och en plats. På studs. Det var något om en kaffekopp i naturen och jag gick igång direkt på den bilden. Jag behövde komma ut. Många timmar framför datorn kräver någon form av rörelse och utevistelse.

Jag har varit i Tyresta otaliga gånger, särskilt den senaste tiden, då Lilleman gillar att springa på Barnvagnsslingan. Så fick jag tipset för ett tag sedan, av Naturums personal, att jag borde testa Hällmarksslingan. Den är ca 5 kilometer, så det kändes lämpligt för en kortare tur.

Hällmarksslingan. Tyst och mäktigt med många blåbärsris.

Hällmarksslingan är barnvagnsvänlig de första två kilometrarna (om du går in direkt på den via parkeringen, till vänster, alltså inte via Barnvagnsslingan), sedan blir det mer kuperad terräng med både rötter och över stenhällar. Jag blev förvånad över att det bara var jag där, så tyst och skönt. Kan det vara så att det räknas till de tystaste platserna i Storstockholm? Jag tror det. På slingan hittade jag massor av blåbär, och små stenformationer som byggts av någon (är det så att dessa visar vägen månne?).

Mot slutet, utan att jag först märkte dem, fanns massiva stenblock, stora, med växande ormbunkar på. Det var mäktigt, det blev lite mörkare och plötsligt kändes skogen väldigt stor. Och jag väldigt liten och ändå skyddad. Att titta uppåt, att vidga perspektivet, är guld värt om man stirrat i en skärm.

När jag kom mot Barnvagnsslingan, vid Bylslätts eldplats, (en del av Hällmarksslingan går där), vek jag av mot Bylsjön för en matsäcksstund i tystnad med sjövy. Det här var precis vad jag behövde och jag längtar till nästa gång.

Ps. Kan man bli frisk av naturen? Jag har skrivit om det i inlägget Stresskolan del 4. Bo i en trädgård – om naturens inverkan på stress.

hällmarksslingan blåbär tyresta — Enkelt att ta sig ut – det är en premiss för att det ska bli av. Älskar att vi bor så nära.

mellanmål hällmarksslingan — Chaite med mjölk och en granola bar (vars recept jag gjort tre gånger)

hällmarksslingan lingon — Några lingon skymtades här och var. Men de behöver vara riktigt mogna innan jag plockar dem.

Eftertanke & tysta platser i STockholm.

När jag har gått ut vid sådana här tillfällen lägger jag märke till att det tar en stund att varva ned. Och det här helt oslagbart när man tar det där andetaget som är precis innan välmåendet kickar in. Naturen for the win!

Jag kommer nu att försöka bocka av tysta platser i Stockholm, som jag fick nys om i våras. Förstår ni: 65 tysta platser (fördelade på 11 olika naturområden) – varav jag kanske har besökt EN? Men när jag läser på listan är inte Hällmarksslingan med (kanske att det ligger “utanför” staden Stockholm), den närmsta platsen är Flatens naturreservat. Det blir en uppgift att planera in Flaten!

Därför struntar vi att vila.

September 8, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

Jag blev brutalt medveten om min egen oförmåga att vila i veckan. Det slutade med att min kropp fysiskt började varna mig. Andningen gick inte ens ner i bröstkorgen, kändes det som. Det var inte panik, men när andetaget inte kommer längre än till halsen, och är ansträngd, då kan det vara dags att reflektera. Händerna kändes darriga och det där trycket över bröstet, min eviga följeslagare, fick ett oförtjänt stort utrymme. Sen är det huvudet. Koncentrationen var på lägsta möjliga nivå och jag fick inget vettigt ut av mina handlingar. Är det att vara stressad? Jag tror det. Det som är positivt är min högst medvetna medvetenhet. Jag noterar allt det som händer, och tänker: vad ska jag göra? Där fanns alltså plats för lite förnuft ändå.

Men, det var just det: hur ska jag ändra tillståndet? Vad exakt är det som fungerar?

Som jag skrev i inlägget häromdagen, så är jag inte helt på det klara kring hur jag vilar. Klassiska “ligga på sofflocket” fungerar inte på mig, även om jag tycker om den sinnebilden. Jag är helt enkelt för rastlös. Min man är grymt duktig på att vila utifrån tanken att man faktiskt inte ska göra så mycket. Han lägger sig på sängen efter jobbet, och somnar ofta. Själv sitter jag där, och undrar. Vad är tanken med min vila då?

Och jag har hittat en nyckel. Att yoga, borta, funkar. Det blir så tydligt när jag går in i den lilla yogasalen på Söder. Det är liksom bara att lägga sig på mattan. Men den riktiga vilan blir i rörelsen, och i andningen. Det märkte jag tydligt i onsdags, för det var då terminen startade. Min tanke är att onsdagarna ska vara dedikerade till att yogapasset på kvällen är dagens viktigaste händelse. Ni vet hur det kan vara, man är igång hela dagen, för att sedan komma på: “ja just ja, jag ska ju iväg och yoga ikväll…”. För mig kan det bli en extra stress, att komma på det, att man ska ut och flänga igen. Så därför vill jag sätta yogan i fokus.

Det som jag också har tänkt på är bakgrunden till varför vi struntar i att vila. Och att det är förhållandevis enkelt att gå in i väggen. Det är svårt att mäta vila i termer av prestation, och då blir vilan ointressant i en tid då verben “göra” och “prestera” ligger högt i kurs. Det är inte tillräckligt lukrativt att vila är den allmänna uppfattningen (fast det är lukrativt! läs om vilans briljans!). Det är nummer ett. Nummer två är, och ni får gärna rätta mig, att vi inte vet hur vi gör. Vi kan inte vila. Vi har tappat förmågan. Vi har fostrat oss själva till rastlöshet och girighet när det gäller intryck. Det jag tror är, att vi längtar efter vila. Men vi måste öva upp oss.

Jag har skrivit mycket om vila, om du vill läsa mer så vill jag tipsa om Viloserien, som skrevs i fem delar. Både inspiration och kunskap lovas!

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

Bilderna är tagna av Katarina “Bucketlife” Jansson, när jag var i Särna och Nordomsjön på Workation.

“Du räcker till, så var den du är” – om de sex sakerna jag är dålig på.

September 5, 2017 Emilia Life Design 4 Comments

Nu pepprar jag på här. I en tid med stressad kropp (ja, fråga mig inte varför) vill jag bena ut de där sakerna som jag är dålig på (får man ens göra så? vi får ta det med glimten i ögat). Jag har haft en period av effektivitet och nya idéer, som sedan följs av den sedvanliga baksmällan. Och så adderar vi återhämtning på det, eller hur? Då kör vi!

6 saker jag är dålig på

♥1. Att veta vilket som är mitt egentliga sätt att vila på. Hur vilar jag? Jag har tänkt på det där, att jag sitter med en blogg som pratar om vila mest hela tiden (länkar nedan givetvis) men ibland snubblar jag på de enklaste av uppgifter. Att leva som jag lär. Jag vet nämligen hur mycket som helst om vila. Jag läser böcker, scannar nätet, skriver texter, letar febrilt efter min vila. Det får bli en utmaning. Jag kan ju vända på det: jag vet hur jag inte vilar. Det kan vara när jag behöver vila, men istället fastnar i ett ändlöst skrollande (big no no). Det kan vara när jag säger att jag är trött som f-n, men börjar sortera tvätten. Det är när jag tänker “jag vill meditera mer”, och letar istället efter nästa arbetsuppgift. Har du upplevt något liknande? Share please!

Vad är vila och avslappning? Viloserien #2

♥2. Göra för lite. Jag är grymt bra på att göra för mycket (utmattning osv). Tänka extra mycket (oh yes), planera extra mycket, vara supertydlig extra mycket. Jag vill bli bättre på att göra för lite. Jag vill, helt ärligt, ha lite för mycket tid. Jag vill inte känna tidsbrist. Jag vill ha ett megakonto av tid. Ett liv med tidsöverflöd.

♥3. Be om input. Jag Ä L S K A R att ge input själv, så ekvationen går inte riktigt ihop. När vi var på workation häromsistens, så vågade jag ändå presentera mitt case, och det gav otroligt mycket. Jag bara hoppas att min hjärna tar det som en superpositiv upplevelse och att mitt beteende blir att jag öppnar upp lite mer. Det som hände var: 1. Jag formulerade mitt case i tre punkter. 2. Jag fick feedback av episka mått 3. Jag reviderade och prövade konceptet veckan efter. 4. Nu väntar jag på svar!

♥4. Tålamod. Det gäller egentligen det mesta förutom lilleman. Där är jag ett ljus, även om han kör sitt all in race. Men annars: jag vill att saker ska hända snabbt. Jättesnabbt. Jag vill att min man ska ha valt tv-program, innan jag har hunnit äta upp vår efterrätt. Problemet är bara: jag äter efterrätten snabbt, eftersom ja, jag har ju inget tålamod. Så vi krockar där: tom tallrik och inget valt program.

♥5. Lägga mig i tid. Det här är en egenskap jag vill jobba med, så att det blir åt andra hållet! Det har funkat bra i perioder, men nu behöver jag steppa upp. När jag lägger mig sent, har jag svårare att somna. Nedvarvning är liksom A och O. Skäms på mig – jag har bloggat om sömn ur nästan alla möjliga vinklar, men inser att slarvet nått även denna vilobloggerska. Jag har därför gått med i en grupp på Facebook som leds av hälsokonsulten Maria Lavestedt Segeblad.

Bota sömnproblem? Viloserien #1

♥6. Känna tillräcklighet. Det här är nog den svåraste punkten för mig. Verkligen. Och det gör ont att inte känna sig tillräcklig. Det är en stress, och det är en relationsdödare. Mitt gensvar har varit att göra mer, men jag tänker att det inte är rätt väg att gå. Jag lyssnade på den här låten (Spotifylänk), och det var något med raden “Du räcker till, så var den du är”. Jag tror jag behöver en lång, djup suck av lättnad. Vi är många som är j-vligt tillräckliga, skulle jag säga. Egentligen ska vår blotta existens vara nog. Det vi har gjort är addera en massa prestation. Bara det är ett inlägg i sig. Jag blir helt matt när jag tänker på att vi ska sträva mot självförverkligande.

Vad är du dålig på?

Bilden längst upp/till vänster: tagen av Sara Träningsglädje Rönne. Från den där förmiddagen då jag delade med mig.

Du vill ha nånting nytt, eller hur? Om konsten att leva enkelt.

September 3, 2017 Emilia Life Design 2 Comments

konsten att leva enkelt och komma ut i naturen

Konsten att leva enkelt utifrån köpstopp och valet att neka konsumtionen dess makt. Mitt shoppingfria 1,5 år har fått reaktioner på olika håll. “Men vad du är duktig!” “Men hur gör du, egentligen?” “Varför gör du så?”. Jag tänkte att vi behöver ta en snabb recap, för att förstå hur det hela började och hur pass shoppingfri jag är idag, augusti 2017.

“Men vad du är duktig!”

Mitt svar är: det har inte varit en uppoffring. Det är snarare ett test på min egen förmåga att hålla mig till de värderingar som jag har. Leva som jag tänker.

Jag ser det mer som ett äventyr, eftersom det shoppingfria livet helt går emot den konsumtionssnorm som vi har. Vi ska köpa oss till det mesta, eller hur? Köpa oss tröst, unna oss, köpa något nytt, köpa för att vi behöver, köpa för att vi kan, köpa för att det är kul, köpa för att distrahera oss. Det är något särskilt med nya saker, kläderna känns välstrukna där de hänger på galgen i butiken. Det är väldigt mycket känsla, skulle jag säga. Vi köper, för att känna. Det jag tror vi glömmer bort är: spenderade kronor behöver komma någonstans ifrån. De flesta av oss får pengar i plånboken genom att ta ett avlönat arbete. Det vill säga: du byter din tid för att få sedlar. Men det som också har hänt är: vi stressar som tusan.

Fundera över tid, pengar & prylar. Du får då svaret på: konsten att leva enkelt.

Kan det vara att vi gett bort för mycket av vår tid till förmån för pengarna? För prylarna? Ja. Jag tror att tiden behöver tas tillbaka lite grann. Det finns fler som kan vara minst lika “duktiga” som jag. Det är en form av frihet att inte vara en slav under prylar.*

*Nu måste jag utveckla, eftersom det blir så svart och vitt annars. Vissa saker/prylar är nödvändiga. Det är självklart. Men inte alla. Och ibland finns det en funktion i att okynnesköpa. Men jag tror det är viktigt att reflektera lite mer än vad vi gör idag. Jag sitter just nu och funderar på att köpa en kamera av den dyrare sorten. Skulle jag göra en behovsanalys på det, skulle jag säkert kunna avstå från köpet och nöja mig med det jag har. Så det jag vill säga: reflektera mer, se över din köpresa och mota impulserna.

“Men hur gör du, egentligen?”

Ingen shopping, med några få undantag (läs nedan). Jag skrev ju ihop en lista med mina regler – och den stämmer rätt bra med verkligheten.

Jag funderar (mycket!) över vad jag behöver. Det är därför jag postar vandrarbilder på mig själv när jag går omkring i leopardmönstrade fladderbyxor för att utmana prylhetsen. Jag kollar också av om jag kan låna saker jag behöver från någon vän eller bekant (och vice versa). När jag fick för mig att jag skulle måla naglarna, så lånade jag nagellack (hur ofta använder vi upp det?). När jag åkte till Åre för workation, så lånade jag ihop kläder för resan (om det kan du läsa här: Winter Workation – om att fixa skidkläder på ett hållbart sätt.).

Det som händer i huvudet.

Det som har hänt sedan starten är att mitt medvetande ökat markant. Kring hur jag resonerar i affären. Kring hur jag tackar nej till saker. Om och om igen. Det är så lätt att fylla varuvagnen på Ica Maxi, för visst behöver sonen nya byxor? Eller en ny duschcreme? Eller något annat. Och det som verkligen skinit igenom är: går jag igenom sonens garderob, så ser jag ju alla byxor som han har. Och tvålar, duschcremer – vi badar i sånt känns det som (jag tror vi har tvålar för en livsstid, helt ärligt).

undantagen.

Under 1,5 år har jag köpt: en kavaj, ett par finbyxor, en skjorta, ett skärp, ett underställ, två par glasögon, två sommarbyxor på 2nd hand, en klänning, ett par skor. Sen har det varit inköp för lilleman, eftersom han växer så det knakar, nästan allt på second hand. Drömmen var när jag hittade ett par jättefina höstkängor för 150 kr, nästan oanvända.

“Varför gör du så?”

Den trista men sanna anledningen är: vi kan inte shoppa, och samtidigt säga att vi lider av tidsbrist. Vi kan inte shoppa, och samtidigt säga att vi är miljövänner. Vi kan däremot styra om vårt beteende, och konsumera andra saker istället. Jag har börjat turista i Sverige, för att få nya naturupplevelser. Som när jag åkte till Åre i maj och bodde på Copperhill. Eller i förra veckan när jag åkte till Nordomsjön.

Jag vill ha tid. Check.

Jag vill göra andra saker som inte involverar ett kreditkort. Check.

Jag vill inte att min tid ska tolkas som en sedel eller två. Utan den rättmätiga ägaren till min tid är jag själv.

För mig är det konsten att leva enkelt – helt enkelt!

Att ha levt med allostas

September 1, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

2021

Texten som du snart kanske läser här nedan är skrivet 2017. Jag var då mer eller mindre övertygad om att jag aldrig mer skulle dundra in i det tillstånd som skulle kunna liknas vid allostas (förklarar nedan). Nu är det 2021 och här sitter jag vid skärmen och funderar: hur kunde det bli så här igen? Jag behöver yppa det högt, för annars blir bloggen inte sann. Jag gör fortfarande sådant som jag skriver om nedan: jag mediterar, yogar, försöker röra på mig. Men det är som att kroppen och huvudet har ställts om för flight, fight, freeze. Det finns saker som jag verkligen saknar, men som just nu inte är möjliga. Försöker ösa ur tunnan med tålamod men jag är helt och hållet på det klara med: detta kommer ta tid. När jag läser inlägget nedan ser jag ändå att det fanns en insikt: “Att jag kommit ur allostasen betyder inte att jag är vaccinerad.”

Tack för att du läser! <3

2017

Jag är allt annat än stressad. Det är så det funkar när man har varit på workation i goda vänners lag. Jag drar mig till minnes den sista promenaden till sjön, för en kort yogasekvens (egoraderaren) och sedan ett strosande i Nordomsjöns närmaste skogar. Det gav livet ett extra andetag. Nu är jag hemma, men jag gjorde repeat på just det där, att gå en sväng, stretcha vid vatten och yoga på enkelt vis. Trots nulägesharmonin tänker jag ofta på hur jag har badat i stress, hur det har fungerat att komma ur det, och hur jag gör idag. Det är egentligen rätt ointressant att sätta etiketter eller diagnoser på tillståndet. Det viktiga blir: hur fungerar jag?

Allostas – det var det som var tillståndet.

Det är så tydligt att alla mina system hade gått på, utan återhämtning, alldeles för lång tid*. Och att det sedan inte gick att återhämta. Det var helt enkelt för sent för det. Det finns alltså en gräns som man passerar, och sen slår det bakut. För mig blev det sömnlöst i 4 år, där jag testade allsköns metoder för att kunna sova. Det som händer är att den där feedbacken man behöver, för anpassning, fungerar inte. Så jag var supertrött, feedbacken borde varit sömn. Men nej. Det var trasigt. Under de här fyra åren förlorade jag bokstavligen förmågan att läsa, vilket var det mest smärtsamma.

*kan konstatera att mixen 22 år + överprestation + stress är sämsta möjliga. Mitt värde låg endast i prestation, och när jag sen inte kunde prestera blev fallet hårt. Min tid på Handelshögskolan blev kort och resan därefter lång. Men lärdomarna har jag behövt, och det har format hela min person. Det är jag glad för!

Mer om allostas Stresskolan del 2. “Vi blir dumma av stress”

Vill du köpa min bok om personlig hållbarhet? E-bok där länken skickas direkt efter köp till din inkorg och du kan läsa redan idag!

Livet tillbaka.

2006 fick jag öva upp min förmåga att sova, genom gruppterapi. Men det som faktiskt fungerade var att sova med hund, jag hade hund på den tiden. Han la sig vid mina fötter och jag kände mig trygg. Trygghet är bra medicin mot sömnlöshet. Sen fick jag en mening med livet (goda relationer med vänner), och det påverkade också sömnen, förstås. Jag träffade en person som har betytt jättemycket för min verkliga återhämtning. Han lever inte längre, han lämnade jordelivet 2012, men jag är så tacksam för våra möten. Jag skulle säga att jag trevade mig fram, men jag trevade i rätt riktning. Jag minns också att jag började promenera grymt mycket – på kvällarna kunde jag gå en mil, och det gav den där stressreducerande feedbacken. Så då sov jag sakta men säkert bättre. Lyckan i det är obeskrivbar. Idag ser jag på sömn som något högst värdefullt, och jag väljer aldrig bort sömn.

Jag har skrivit en drös med artiklar om sömn, klicka dig vidare om du vill.

Bota sömnproblem? Viloserien #1

Sömnproblem?

Sömnbrist – eftertankar

Idag är en ny dag.

Så idag, ganska många år efter min stora livskris, har jag nyligen befunnit mig på en plats som erbjuder tystnad, gröna barrskogar och trafiklösa vägar. En klassisk daladröm, kan man tycka. Men jag vill också skriva att återhämtning och harmoni kräver sina insatser, hur fint och stilla det än är. För jag tror att de som lever med allostas gärna söker sig till lugnet, men blir uppgivna när de inte får känna det som det yttre innehåller.

Idag vet jag exakt vad jag behöver. Att jag kommit ur allostasen betyder inte att jag är vaccinerad.

Saker jag gör.

Motionerar innan jag jobbar. Jag använder fysisk rörelse för att vara snäll mot hjärnan.

Yogaandas. Det kan vara eldandning tillsammans med en armposition som gynnar min harmoni.

Skippar för många intryck. Väljer boken. Funderar över vad jag verkligen vill och vad jag behöver.

Det hjälper mig att hålla tillståndet “Mind like water”.

Håller kalendern så tom som möjligt. Det är det vackraste jag vet. Luckor: hälsa.

Hur hanterar du stress?

Alla bilder är tagna av Christofer Lind.

The Nordomsjön Way – hitta hem, någon annanstans.

August 27, 2017 Emilia Life Design 5 Comments

Ibland behövs galna upptåg*. Det senaste året har jag funnit ett intresse att resa inom Sverige. Och träffa likasinnade. I januari åkte jag iväg på Winter Workation, vars minne jag lever starkt för, fortfarande.

När då Katta, Bucketlife.se, skickar en personlig inbjudan till Nordomsjön, Särna, så vet jag att svaret är ja. På en gång. Det är nämligen så att jag har följt bygget på Ladan. Ett projekt som hon har gjort tillsammans med sin pappa. Ett riktigt drömmigt projekt. En sån där grej som behövs, åtminstone en gång i livet. Och, utan att överdriva, har jag tänkt att jag vill hälsa på. Tanken blev alltså sanning, fortare än jag kunde ana.

@bucketlifese foto: @sararonne

resan.

Jag tog tåget till Mora (on time SJ) och där väntade jag en timme för att ta en buss mot Idre, och gick av vid Särna Posten. Upphämtad av Katta för att ta oss till Nordomsjön med bil. Vi känner inte varandra jättebra (update: jo), men det jag tror vi vet om varandra är rätt mycket tack vare follow-ship. Det som förenar är längtan efter ett enklare och friare liv, och att vi frilansar. Jag har fått berättat för mig kring hur Ladan-projektet fungerat och också en snabbguidning till det som ska bli Kattas hem. För ja. Hon bor här nu. Det skulle vara enkelt att skriva att jag är avundsjuk, men det är något annat som snarare kommer fram efter några dagar i Dalarna. Det handlar om att jag fullkomligt älskar tystnaden, men att jag kanske inte behöver den varje dag, året runt. Att jag trivs med ensamheten är inget nytt, men förståelsen för att injektioner av det här slaget kan räcka riktigt länge. För min vardag hemma, den älskar jag också.

Några timmar efter mig kom även resterande fantastiska sällskap. Maria, all things green, och Angeliqa, Vandringsbloggen, reste tillsammans i bil. Sent på natten kom Sara, Träningsglädje. Ett episkt team samlat.

@vandringsbloggen @allthingsgreen.nu, foto: @sararonne

Det vi gör.

Förmiddagarna har handlat om att dela med sig på olika sätt. Vi har pratat mål, utmaningar, bloggstrategier, sälj och mycket annat. Vi äter frukost rätt sent, och efter session med mycket kaffe är det fri tid. Sessionerna har varit nyttiga, på flera sätt.

Jag har spenderat min “fria” tid med utevistelse. Utevistelsen har varit sprint, promenad, yoga vid sjön. Plocka blåbär (finns hur mycket som helst!) och kikat på vit mossa. Och jag har kommit fram till vad jag behöver i mitt liv just nu. Apropå mål. Reflektion. R E F L E K T I O N. Jag har ju börjat så smått med förra inlägget Den bästa typen av minimalism.

Kvällarna är det jobb, frilansare som vi är, eller någon utflykt – igår fotade vi i solnedgången (skratten. Skratten!).

@vandringbloggen, foto: @sararonne

Jag lägger mig nog tidigast i sällskapet, men det är för att jag vill passa på. Sömn är den bästa gåvan som du kan ge till dig själv, enligt min mening. Det fina är, och det är så bra som det verkligen kan bli, är att jag sover i lillstugan. Det är jag, elementet, sängen och tystnaden. Lite som att hitta hem.

Här kommer några bilder – foto: Sara Rönne och Katarina Jansson.

@sararonne

*Galna upptåg är det nya svarta. Try it!

« Newer Posts Older Posts »