Posts in "ångest" tag

Hur gör man när man bromsar?

Jag skriver dagbok mest hela tiden, för att fånga tankarna och känslorna. Igår skrev jag: bromsa. Bromsa. Bromsa. Jag har fått lite bakslag på min återhämtning, i helgen som var blev det inte mycket gjort. Och sömnen har krånglat igen. Jag vet precis vad allt beror på och får kämpa emot nu, inte skuldbelägga mig själv. Jag vill så mycket.

Att vilja är något positivt i grunden, så den vill jag odla och ha kvar. Men det gäller att använda den klokt, särskilt om du är i en återhämtningsperiod. Och det är precis där jag befinner mig. Ganska så blåslagen efter nästan 3 år av psykisk ohälsa, med ångest och depression, ja det var så pass att jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma ur det. Den hopplöshetskänslan önskar jag ingen. När jag sedan mirakulöst började återhämta mig så kom viljan och lusten fram. Jag ville skriva, arbeta, leva!

Och det är här den berömda balansen kommer in. Det är som att min koppling, gas och växellåda inte riktigt lirar. Det innebär att har jag hittat lite till orken, så använder jag upp den rätt snabbt och sen står jag där: orkeslös. Jag är entreprenör i grunden och rätt snabb och kreativ i tanken. Jag har ett plastiskt sätt att tänka och ser möjligheter i olika vrår. Jag fångar upp trender, jag går igång på klimatfrågan, ja, jag har många strängar på lyran. Men min viktigaste uppgift just nu är att bromsa. Bromsa. Bromsa.

Jag ger mig själv tillåtelse att låta saker ha sin gång, där jag prioriterar min egen hälsa till hundra procent. Det här handlar inte om en månad eller två. Jag tror att siktet bör vara inställt på 6 månader upp till ett år. Det är ett maratonlopp. Och energin behöver fördelas så att den räcker hela dagen.

Hur gör man när man bromsar?

Jag tror det är individuellt – men här kommer min lista!

  • Att ha återhämtning som främsta aktivitet. Idag blev det promenad + bad. Motivation? Noll. Men fokus på att göra bra saker för mig. Inte vänta på lust. Gör det bara, din kropp tackar dig sen.
  • Identifiera vad som gör dig lite lugn. I helgen, när jag var så där trött, sträcktittade jag på Uppdrag gransknings serie om demens. Det var precis lagom. Igår började jag titta på ett program om klimatet. Det var inte bra. Jag går igång och börjar fundera mycket: typiskt utmattande.
  • Ta pauser ofta, på timbasis skulle jag säga. Jag har några avspänningsövningar jag brukar göra. Och de funkar bra! Ibland känner jag att jag inte behöver dem – men då gör jag dem ändå, i förebyggande syfte. Att arbeta förebyggande: tummen upp!
  • Göra saker du tycker om, men som inte varvar upp hjärnan. En sån är att blogga tycker jag. Att få skriva fritt. Uttrycka sig. Hitta ett tema som känns viktigt att förmedla. Ja! Sen tycker jag om att lyssna på musik, men det behöver vara på lagom nivå – inte för skränigt i lurarna. Sen tror jag på att lyssna på sin omgivning, utan att ha i lurarna. Lyssna på vinden, fåglarna, vattnet…
  • Om du gillar och kan: meditera. Under dessa tre år som jag var riktigt dålig så kunde jag inte meditera så som jag gjort tidigare. Det var djupt frustrerande eftersom jag egentligen verkligen uppskattar meditation. Men nu har jag börjat så smått igen och det känns bra.

Fler blogginlägg på tema återhämtning och att bromsa

Återhämtning – att göra till hälften.
Utdrag: “Att öva på kravlöshet och hitta utrymme för att skapa längre eller kortare sjok av återhämtning. Det innebär att jag stannar strax innan jag är klar. Eller gör bara hälften. Saker kan få vänta ibland.”

Hur jag satt i en skrubb och andades
Utdrag: “Men jag ska berätta något för dig: min prestation kommer inte gratis. Jag är människa precis som du. Jag är fortfarande stresskänslig, som jag alltid varit. Mina minnen från sjukhuset, och min totala ångest och hopplöshet är idag mina ledstjärnor.”

hur gör man när man bromsar?
Har du något särskilt fokus just nu? Jag kommer upprepa för mig själv ofta: bromsa! Stanna upp! Man får ha lite pli på sig. Men i det stillsamma finns det också något vackert, det får vi ta vara på. Vad tänker du: hur gör man när man bromsar?

Är det verkligen det vi “gör” som avgör?

prestationsångest förhålla sig till prestation

Livet ställs på sin spets då och då. Och tankar som “var är viktigt?” kommer upp – det kan både vara svårt att svara på, och också en resa i att välja om. Om och om igen. Det som länge cirkulerat i mina tankar är hela idén kring görandets excellens. Det vi gör är det som räknas – vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, var vi bor, hur många utbildningar vi tagit och listan kan verkligen göras lång. Och det behöver inte vara fel att göra. Men där, i slutändan, vad finns då kvar?

Missförstå mig rätt: jag gör gärna saker. Jag tycker om att arbeta, jag umgås gärna och tror att mitt grundläge någonstans är inställt på “aktivitet”. Men det slog mig idag, att om det inte känns bra inombords, då spelar det inte längre någon roll vad jag faktiskt gör. Och det här är inget nytt för mig. Jag levde många år med statisk ångest, och gjorde en massa saker parallellt. Men känslan av “görat” infann sig inte. Istället var där en grå massa som täckte allt det där. Så det jag vill säga är att det är känslan som avgör. Hur det känns i bröstet, magen eller i huvudet. Och då kan till synes små saker faktiskt göra hela skillnaden. Som ett femton minuters yin yoga pass (för att jag har inte tålamod att yoga längre just nu). Eller att uppskatta att solen skiner i ansiktet en januaridag.

Läs också: Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.

Fastnar vi inte lite väl ofta i tankar som “om bara” så skulle jag “känna så”. Allt ska vara så stort, men hur stort blir livet, när känslan inte är på plats? Vi kan göra stora saker, men kicken är fadd när det inre inte spelar med.

Känslan före görat. Kanske ett sätt att släppa prestationsångest?

Så -vi ska inte racka ner på görat – för det är klart att vi ska ge oss ut och äventyra! Men – börja med att få till känslan därinne. Kan det vara att öka på närvaron med några snäpp? Kan det vara att uppmärksamma de knarrande stegen i ett snövitt landskap? Implementera känslan först – och få med görat på noterna sen! En sådan sak som säkerligen påverkar känslolivet kring “görat” är ju prestationsångest, och jag tror fokuset ska gå bort från prestationen, till det inre. En tanke att trösta sig med är ju: vad är prestationen värd, om jag inte mår bra av den?prestationsångest närvaro knarrande skor mot snö

Kan man bestämma känslan?

Jag är som sagt ingen psykolog eller psykoterapeut. Så mina skrivna rader bottnar snarare i mina erfarenheter och arbete kring känslor, utmattning osv. Men jag tror att man kan “prata ihop sig” med sina känslor (inte om du är mitt i panikångest, eller med utmattad hjärna) och kanske fundera över vilka känslor som du vill prioritera. Ställa sig frågan: vad vill jag känna? Det betyder inte att vi kan vaccinera oss mot obehag. Men när det gäller fanatismen kring hur mycket vi ska göra under en dag, där effektivitet och riktning är det som räknas, kan det ibland vara skönt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv: känns det så som jag vill?

Jag upplever att jag själv tutar och kör rätt ofta, medan det jag egentligen vill känna är lugn, närvaro, långsamhet, sävlighet och rofylldhet. Det rimmar illa när man springer som en skållad råtta mellan livets göromål.

Göra något nytt, kan det vara bra för känslan? Det skriver jag om i Att öppna för något nytt.

prestationsångest närvaro se inåt

Ge mig gärna din tanke, om du vill.

Jag mår bra. Om att slippa ångest – och vad som händer.

bild på himmel och ballonger. Om att slippa ångest

Jag mår bra.

Ja, skulle någon fråga mig, i just den stunden. Då skulle svaret vara: jag mår bra. Ett ärligare svar får letas efter.

För i de stunder, som jag upplevt ett antal gånger på sistone, är ångesten borta. Puts väck. Jag går in i det.

Det gör inte ont längre, det är stilla. Ljud och ljus får ta plats, jag ser och hör på ett nytt sätt. Det varar några minuter. Det är kraftfullt, läskigt och alldeles, alldeles underbart.

Att ha levt med ångest större delen av sitt liv luttrar en. Jag tror inte att min ångest skiner igenom, alls, faktiskt. Jag upplevs som en vaken och glad person, som tar för sig och vågar. Några kallar mig driven. Och allt det där är sant, samtidigt som jag lever i en parallell värld. Ångesten tar sig oftast i uttryck i kroppen, smärta. Den nästlar sig gärna in när jag är trött och ledsen. Då är den i sitt esse.

Nu är något nytt på gång. Jag fattar att jag har en del kvar (oh joy) men jag tänker att det här kan bli the next big thing. Att slippa ångest gör att mina superkrafter får en extra injektion! (se upp!)

Det här sakerna som händer mig just nu gör att min inre sökmotor går igång. Jag letar efter mina egna känslor. Det kan se ut på olika sätt.

Som att jag tittar på program som berör. Se Aldrig backa på SVT, tre delar (länk till avsnitt 3).

Som att jag lyssnar på musik från förr. Cranberries, Amanda Jensen, Melissa Horn m. fl.

Läser. Alltså varje dag (det är också en gåva; att kunna läsa igen). Jag läser bland annat Från galler till glädje av Karin Volo – en livsresa genom 1352 dagar. Biblioteket är ett av mina absoluta favoritställen.

Om det skiter sig?

Klart att det gör – och det är helt ok!

Quick fixes: motionsträning / promenad, yogaövning som involverar andning, bad med pod (eller utan pod för den delen), bryta av med det som fungerar. Jag måste förresten tipsa om alla bra poddar som jag lyssnat på, det får bli nästa inlägg!

Glad Valborg! Och: Sköna maj välkommen!

Ps. Jag kommer att släppa en stresserie inom kort – sedan tidigare har jag gjort viloserien. Passa på att följa mig via bloglovin!

 

Ångest som vardagsmat och vad gör jag om dagarna?

vårblomma inlägg om ångest och eget företag

Jag är den här ihärdiga typen. Som inte ger mig särskilt lätt. Vill jag något, så kör jag på det. Och de senaste åren har ju hälsa legat på topp av de aktiviteter som jag vill lägga tid på. Jag har skrivit om träning länge, jag äter mycket grönsaker och bryter mitt stillasittande på ett nästintill tvångsmässigt sätt.

Men så kommer det, med rätt jämna mellanrum, dagar där jag är totalt omotiverad, trött och dessutom: ångest.

Numera vet jag ju att det är helt ok. En del av livet. I alla fall mitt liv.

Dessa dagar, en av dem inföll igår, så är mantrat: håll ut. Just igår verkade jag inte ensam, då även La Linda skrev om sin dag. Det jag gillar är Lindas totala öppenhet kring sitt mående. Jag inspireras och tänker: normen idag är väl egentligen att fler har ångest än någonsin, och kan räknas som ett normaltillstånd bland alla andra? Sen tycker jag i allmänhet att ångest, som ämne att tala om, är sjukt intressant.

Nåväl. Jag höll ut och idag känns det betydligt vettigare att vara människa. Det ligger en hel del på den här företagarens att göra lista. Så jag börjar med att boka ett Body Balance pass på SATS Haninge ikväll. Det är för mig balans – att se hela dagen ur ett större perspektiv, där hållbarhet får vara ledstjärnan.

Vad gör du om dagarna?

Jag får en del frågor av karaktären: vad gör du egentligen? Jag arbetar ju i egen regi, vilket är den formen av arbete som passar mig. Just nu jobbar jag med flera parallella projekt. Den senaste tiden har jag arbetat med Influencers of Sweden, med deras konferens som är i slutet på mars månad. Sen arbetar jag som digital redaktör på en webbplats som bevakar livsmedelsbranschen, sen jobbar jag med textbearbetning för en skola: Medicinskt kursforum, skriver artiklar om småföretagande för Driva Eget (min senaste om Hjärnexperten och surfa intelligent). På det skriver jag en del livsstilsrelaterade texter – bland annat för tidningen Tara.

Ångest och eget företag

Hur är det att driva eget och samtidigt slåss med ångestens käftar? U-N-D-E-R-B-A-R-T!

Det är typ kanske en av de starkaste anledningarna till att jag driver företag! Jag väljer själv mitt “när”, “var” och “hur”. Min ångest är också källan till drivkraft, kreativitet och mod. Det betyder inte att jag njuter av den, utan att jag gör det bästa av den. Och de där dagarna där systemet är rostigt: helt okej, eftersom jag är min egen boss.

Vad drivs du av? Har du också “de där dagarna”?

Yoga – ett bra val när ångesten sätter sig i kroppen

Yoga med Leona Ross

Lördag. Åkte på en förkylning i veckan och har idag fått ta det lugnt. Eller: så lugnt som det går med lilleman. Men det går att njuta även när man känner sig svag och långsam. Idag blev jag hänförd av den mjuka augustisolen som smekte hela parken med sitt ljus. Bitvis stark, bitvis mjuk.

Den efterföljande smärtan i kroppen är inte bara sviterna av en förkyld kropp, jag har märkt en anspänning den senaste veckan. Kanske att ångesten faktiskt tagit mer plats än vanligt. Det får vi räkna med, sa han. Det är en förändringens tider och visst: jag är förberedd. Men kroppen reagerar. Trycket över bröstet är extra tydligt och smärtan (ungefär som träningsvärk) i armarna och händerna gör sig påmind. Jag skrev ju om oro häromdagen. Läs gärna!

Jag väljer yoga hösten 2016

Det är därför jag är glad över mitt beslut om yoga denna termin. Jag tror det blir en skönare kroppskänsla. Jag började yoga för några år sedan och då var situationen värre. Jag var inte i kontakt med mig själv, men tack vare yogan hörde jag vad kroppen bad om. Förväntningar? Jo. Men försiktiga sådana. Jag tror också att retreaten jag var på i slutet av juli gav mersmak. Vill du veta mer om den? Läs gärna Ett lugnt Yogaretreat – vilket valde jag? och Min yogaupplevelse på Grateful Heart Yogaretreat.

Yogaretreat Petra Kalla
Bilder lånade från Petra Kalla och Sacred Spine

Jag avvaktar lite med den högintensiva träningen. Den behövs också, men först behöver jag bli frisk, obviously, och sen fundera på vilken sort. Jag testade Crossfit häromveckan och var till 80% nöjd: pulsen var på plats och passet var utmanande. Men jag är lite rädd för att få skador. Jag dras lätt med i tempo och känsla vilket gör att det finns risk att jag gör mig själv illa. Råda bot? Ja, jag behöver uppmärksamma mig själv på vad min kropp klarar av. Annars är Crossfit grymt. Det finns plats för utveckling. Man blir starkare. Det är kort och intensivt, med tillhörande uppvärmning och stretch efteråt. Bara positivt. Och det bästa: jag fick en klapp på axeln av två personer. De såg att jag var ny och bekräftade mig. Sånt gillar vi!
Vad tränar du och varför?

Vid kaos – hur gör du då?

EnEmilia viloexpert

GRÄNSER SOM PASSERAS. Som en blixt från klar himmel och jag står hudlös igen. Med alla känslor på en och samma gång. Med en försvunnen kraft och istället: svaghet. Huvudet brinner. Kaos.

Jag har inga goda råd, för här är det nog väldigt individuellt. Själv måste jag ställa mig på bromsen, men utan att skada kroppen av kraften. Sen är det sömn. Sömn. Sömn. Inte en natt, utan flera. Ibland är det svårt, men vi är två. Miraklet sover bättre och bättre.

Gå inte längre än den passerade gränsen. Det är ett gott råd (det kom ett i alla fall).

Jag har nyligen sett på Mina två liv, den var i tre avsnitt på SVT. Himla bra. Om man kan normalisera psykisk ohälsa så gjorde Ann Heberlein just det. Eloge! Och den går nog fortfarande på Play – se den! Det twittras en hel del under hashtagen #minatvåliv om du vill veta vad som sagts.

svartvitt foto blommor

Har du sett serien som gick på SVT? Vad tyckte du? Några knep på hur man kan hantera kaos?