Om ni visste hur mycket jag vill berätta:
  1. Om hur jag rott i hamn Allt för hälsans scen Pratbubblan.
  2. Om hur jag tacklade ett misstag, och där jag lyckades vända mitt misstag till fokus.
  3. Om hur vi i teamet skrattade så att tårarna sprutade, efter lördagens stängning av mässan.
  4. Om hur jag upptäckt att jag har en drivkraft.
  5. Om att jag fått så mycket positiv feedback, att jag är nära till storhetsvansinne.
  6. Om hur många bra programpunkter och innehåll som Allt för hälsan hade 2017.
  7. Om allt det goda med prestation.

Men det blir:

Om allt det goda med återhämtning.

Foto: Gustav Kaiser

För jag har fått förvånansvärt många frågor. Och jag förstår att människor frågar. Från fredag till söndag har jag haft ett otroligt fokus, där ett trettiotal gäster och talare varit på plats. Men jag ska berätta något för dig: min prestation kommer inte gratis. Jag är människa precis som du. Jag är fortfarande stresskänslig, som jag alltid varit. Mina minnen från sjukhuset, och min totala ångest och hopplöshet är idag mina ledstjärnor. Är du med?

Det är fredagskväll, mässan har stängt kl 18:00. Och jag sätter mig på golvet i skrubben, bakom scenen, och ringer jag min man. Det snurrar av intryck: jag är så glad! – Du, jag måste sitta här en stund, för jag vågar inte riktigt köra bilen just nu, säger jag till honom. Och det är precis det jag gör. Jag sitter där, tills det slutar snurra. Jag har två dagar till framför mig. Jag behöver landa.

Foto: Gustav Kaiser

Sätter på mig understället, tar mig ett mellanmål – och kliver ur skrubben. Min projektledare springer förbi – hon skrattar när hon ser min outfit, och säger några värmande ord om hur bra jag är, precis som jag är. Jag skrattar lite åt mig själv – hur jag kan gå från supercool på scen, till att vara en helt vanlig mamma i underställstrikåer.

Det var inte många minutrar därinne i skrubben – men med den insatsen höll jag både lördag och söndag.

På måndagen kom den verkliga utmaningen: att stilla huvudet. Jag är en person som tänker väldigt mycket, och har nära till överhettning. Det gick inte så bra alls, till en början. Jag åkte till Tyresta, gick en slinga på fem kilometer. Det snurrade på, trots ovilja, tills jag satte mig vid sjön, och den bleka solen bländade mig. Jag satt helt still, drack en kopp te och landade.

Sen förstod jag att jag inte skulle orka lyssna något mer på pladdret uppe i huvudet. Jag ville mest säga: håll käften, men det kändes inte heller helt ok. Så jag satte på den här dokumentären. Och den var så sorglig och intressant, att där, medan tårarna föll, så landade jag lite till. Kanske hade jag behövt att gråta lite av den anledning att jag gått i mål med Allt för hälsan, men för mig är det mycket lättare att gråta när jag blir berörd av utomstående saker.

Så. Det är så jag gör. När jag återhämtar mig. Och jag sover – mycket. Och dagarna innan och efter en ansträngning gör jag inte mycket alls. På måndagen vilade jag i omgångar, med yoga, meditation och promenad. Om och om igen – tills kroppen fattade. Och huvudet.

Mässan? Vi gjorde det riktigt bra – snygg mässa, med många bra programpunkter och innehåll. Genomarbetat, och det ligger mycket arbete bakom. Så stolt över teamet, och framför allt Kristin som varit vår operativa projektledare: hon har varit så bra att jobba med (humor, glädje, skratt och stringens: bästa mixen, hon har styrfart framåt, med värme – älskar’t) och så har vi Linda Gerstenmeyer, som tog över Aktivitetslabbet efter Magdalena Bibik – jag är så glad över att få lärt känna Linda: tillsammans med henne kan man verkligen skratta och hon har en unik förmåga att se människor. Därför ser jag fram emot nästa års mässa redan nu – för vi har ett så bra samarbete! Vi har fått önskemål från några håll – bland annat har Erika Kits Gölevik har bloggat om sina reflektioner. Och även Maya Nesterov. Det är både ris och ros – men det är förhoppningsvis ett öppet samtal vi för!

Var du på mässan?