Jag såg henne lite på avstånd. Tillsammans med ett tiotal andra var jag på resa långt hemifrån. Och när jag tittade på henne, ensam, så förstod jag min längtan. Den där försjunkenheten och blicken mot horisonten, den ville jag också ha. Minnet har följt med mig, det är nästan 20 år sen nu. Här försöker jag sätta ord på min ensamhet, som jag så älskar. Och hur jag tar hand om den genom att resa ensam.
Resa ensam – en reflektion.
Jag är uppvuxen i en trångbodd familj. Vi är några systrar som levde tillsammans med vår mamma i Bromma. Att få vara ifred har alltid varit viktigt för mig. Jag vill ha lugn och ro kring mig, och vill helst inte bli störd. Jag satt länge på kvällarna och pluggade för mig själv. Ofta åt jag middag ensam på mitt rum. En ensamvarg, som gärna sjönk ner i böckernas värld. Att få vara helt ensam i lägenheten i Bromma var en lyx som inte hände så ofta. När jag därför fick min första egna lägenhet som 29 åring (lämnade ett långt förhållande bakom mig) blev det en milstolpe i mitt liv (då jag också började kunna hantera långvarig depression och ångest). Att kunna stänga den där dörren, det betydde så otroligt mycket.
Under många somrar har jag också rest ensam, till Jastarnia som ligger i norra Polen. Med tiden har jag valt att helt isolera mig på mina resor dit. Efter att jag träffat min livs kärlek 2011 så fortsatte jag att resa ensam, bland annat till La Gomera, en ö utanför Teneriffa. Även till Polen åkte jag ensam i två veckor, senast 2014 (då jag var gravid med vår son A).
Och nu är jag i Järvsö (bilderna i inlägget är härifrån!). Ensam i tre dagar, nästan fyra. Och varför behöver jag och vill jag resa ensam? För mig är det tydligt: jag ger så mycket i min vardag, till familj och vänner, med närvaro, med aktivitet, med skratt, med stress, med power att lösa problem. Jag behöver och vill lägga tid på mig själv – och då inte bara någon enstaka timme, utan några dagar minst.
Att resa solo, när man har familj?
Jag har fått flera hejarop på mina soloresor, och nu senast sa en av mina bästa vänner att hon gillar att jag reser ensam och att hon har många kompisar i sitt hemland som aldrig skulle kunna göra det. För att det förväntas av mammor att de ska släppa allt och vända ut och in på sig själva, allt för att räcka till för familjen och vardagen. Ledsen, men jag kan inte ställa upp på sådana villkor, och jag vet också hur glad min man är för min skull. Jag dras med olika tankar kring mitt resande, men det jag landar i är att jag tar ansvar för att vara den bästa mamman till vårt barn och vår familj. Jag ser till att skapa precis de förutsättningar som vår familj behöver. Jag är snäll mot mig själv, och i förlängningen: mot andra. Rätten att njuta av ensamhet försvann inte bara för att jag tog emot barn och familj.
Vi är alla olika, säkert, men för mig har det varit elementärt att förstå min längtan efter både samvaro och ensamhet. Hur jag väljer både och. Inte antingen eller.
