Posts in "stress" tag

Därför har jag ögonen öppna när jag yogar.

Det är något särskilt som inträtt den här hösten. Det är som att mitt fokus helt har hamnat på återhämtning. Allt annat blir sekundärt. Det betyder inte att “allt annat” är oviktigt, men jag behöver inte fokusera mer än vad jag gör på jobbet, det finns en maxgräns för det. Däremot, och här tror jag att vi är många, så läggs det inte så mycket planering i almanackan för återhämtning. Det där lite tråkiga, onödigt präktiga. Men också det där som är livsnödvändigt – för att vi ska kunna fortsätta prestera. Det första jag säger till min man när han kommer hem från jobbet är “nu ska du upp och vila”. För ja, jag är mån om att hela familjen ska återhämta sig.

Bilderna från det här inlägget är tagna på vägen till min onsdagsyoga, som är på Söder i Stockholm. Jag brukar gå från Gullmarsplan, en stilla promenad i en ganska stökig tillvaro. Jag fastnade för lyktstolparnas ljus, och ville fånga det på bild. Hösten är här nu. Yogan är på Heart and Hand.

yoga på söder

 

Så hur gör jag då? Jag har skrivit många och långa texter på området (tips nedan), men det som är aktuellt just nu är yoga. Framför allt kundaliniyoga med olika andningstekniker. Jag har betalat för en månad med Yogobe, som jag verkligen nyttjar. Ofta vill jag genomföra passet “From negativity to space of love” med Emma Öberg, men ibland kör jag korta fem minuter. För att skärpa sinnena, men också för att må bra. En gång i veckan är det min onsdagsyoga. Och det där med att blunda när jag yogar, det funkar inte alltid.

yoga på söder

 

När jag blundar, så ser jag helt plötsligt alla de där tankarna som inte är färdigtänkta. Som snurrar, söker lösningar. Det är rätt ofta full rulle. Så för mig är det lättare att hitta fokus, och hitta mig själv genom att rikta blicken utåt först. När jag varvat ner och landat, då kan jag blunda. Men jag vill gärna vara närvarande i det fysiska rum där jag befinner mig. Jag är så mycket inne i mig själv som det är.

yoga på söder

Att fokuset “hamnat” på återhämtning kanske behöver ett förtydligande. Jag känner mig så illa tvungen. Det funkar inte att vara utan återhämtning, inte på lång sikt i alla fall. Jag kan tycka att det är något fint att samla sig, hitta plats att ta de där djupa andetagen. Att ta ett steg tillbaka. Det jag också har märkt är att korta återhämtningar har stor effekt. Lite tid in: mycket output. Det här vill jag förstås skriva mer om!

För dig som vill läsa mer om återhämtning – kika in min Viloserie och Stresskolan.

The Power of “Jag behöver mer tid”.

enemilia stress

Det var egentligen inget konstigt alls. Den där dagen, då jag insåg, att jag behöver mer tid. Dagarna innan kämpade jag med något som var allt annat än balans. Det var länge sedan jag kände mig så stressad. Nytt uppdrag, ny kund. Så väldigt roligt, men jag hade varit för ivrig med att sätta en snäv deadline. Det var alltså från mig den kom.

Jag hade svårt att tänka, svårt att prestera, svårt att stundtals andas. Jag försökte tänka bort stressen, men det blev bara värre. Jag var högst medveten om vad som pågick.

Det viktiga i den här berättelsen är att jag har upplevt en väldigt liknande situation.

Det var nog det som var så skrämmande. Det kändes som att historien upprepade sig. Och trots att faran inte alls fanns där, så blev jag livrädd och jag målade upp skräckscenarier, en efter en.

Du blir klokare med åren. Om du vet vad du håller på med. Om du kan se mönstret. Om du tar kommandot.

Det var bara ett mail bort. Jag sa som det var, att jag behöver mer tid.

Svaret: “absolut”. Och sen en skön mening efteråt som visade på förståelse.

Förlåt mig: men fan vad jag är glad för mina erfarenheter. Det har varit en lång resa, med en massa vändningar: men just nu litar jag helt på mig själv, och det jag säger mig behöva.

Hoppas att ni har en fin helg! Ta hand om er ♥

Foto: Katta från Bucketlife.se fångade mig när jag var i Särna. Längtar tillbaka! Hennes senaste inlägg: in och läs!

Ni missade inte min stresskola som jag skrev i somras? I den första delen hittar du även länkar till de andra avsnitten. Det första handlar om hur vi hellre väljer att köra på, än att säga nej. Det rimmar lite med hur jag kände i veckan: att jag ville göra allt för att hinna i tid. När det kan vara så enkelt som att be om mer tid. Här kommer Stresskolan del 1. Det är enklare att stressa än att vila (eller att säga nej).

Att vila när det går bra.

När det går bra, när du har flow, är vila förmodligen inte det första du tänker på. Inte jag heller, skulle jag säga. Men jag vill tänka på vilan, oavsett hur kul jag har det på jobbet. Jag vill sänka ner axlarna, för att de åker upp. Jag vill ta ett djupt andetag och backa lite grann. Få helikopterperspektiv på allt som händer. Zooma ut för en stund, och också förstå hur litet mitt sammanhang är, i universum. Göra mig själv oviktig för en stund.

För jag tror att det kan vara så för många, mig själv inkluderad, att vi känner att vårt arbete är viktigt. Och det är det, förstås (och det är dessutom toppen att känna så, meningsfullhet är A och O i mångt och mycket), men frågan är: hur viktigt är det att du arbetar på kvällen, när du egentligen borde stanna av för en stund? Så känner jag ikväll. Jag har startat ett nytt projektuppdrag och jag vill inget hellre än att bara köra. Men, den där timmen som jag kan arbeta på kvällen, passar så mycket bättre efter en natts sömn. Och en god natts sömn blir av ifall jag faktiskt stänger ner för en stund, innan.

Det är därför jag vill vila när det går bra. För vilan gör mig vassare. För varje gång.

 

Bilderna är från mitt möte idag tillsammans med Angeliqa från Vandringsbloggen, hon har tagit den fina bilden överst/på sidan. Gå in och kolla in hennes blogg och kolla vilken utmärkelse hon precis har vunnit!

Därför struntar vi att vila.

enemilia i soffan gå in i väggen 1_vila

Jag blev brutalt medveten om min egen oförmåga att vila i veckan. Det slutade med att min kropp fysiskt började varna mig. Andningen gick inte ens ner i bröstkorgen, kändes det som. Det var inte panik, men när andetaget inte kommer längre än till halsen, och är ansträngd, då kan det vara dags att reflektera. Händerna kändes darriga och det där trycket över bröstet, min eviga följeslagare, fick ett oförtjänt stort utrymme. Sen är det huvudet. Koncentrationen var på lägsta möjliga nivå och jag fick inget vettigt ut av mina handlingar. Är det att vara stressad? Jag tror det. Det som är positivt är min högst medvetna medvetenhet. Jag noterar allt det som händer, och tänker: vad ska jag göra? Där fanns alltså plats för lite förnuft ändå.

Men, det var just det: hur ska jag ändra tillståndet? Vad exakt är det som fungerar?

Som jag skrev i inlägget häromdagen, så är jag inte helt på det klara kring hur jag vilar. Klassiska “ligga på sofflocket” fungerar inte på mig, även om jag tycker om den sinnebilden. Jag är helt enkelt för rastlös. Min man är grymt duktig på att vila utifrån tanken att man faktiskt inte ska göra så mycket. Han lägger sig på sängen efter jobbet, och somnar ofta. Själv sitter jag där, och undrar. Vad är tanken med min vila då?

enemilia gå in i väggen 2_vila

Och jag har hittat en nyckel. Att yoga, borta, funkar. Det blir så tydligt när jag går in i den lilla yogasalen på Söder. Det är liksom bara att lägga sig på mattan. Men den riktiga vilan blir i rörelsen, och i andningen. Det märkte jag tydligt i onsdags, för det var då terminen startade. Min tanke är att onsdagarna ska vara dedikerade till att yogapasset på kvällen är dagens viktigaste händelse. Ni vet hur det kan vara, man är igång hela dagen, för att sedan komma på: “ja just ja, jag ska ju iväg och yoga ikväll…”. För mig kan det bli en extra stress, att komma på det, att man ska ut och flänga igen. Så därför vill jag sätta yogan i fokus.

Det som jag också har tänkt på är bakgrunden till varför vi struntar i att vila. Och att det är förhållandevis enkelt att gå in i väggen. Det är svårt att mäta vila i termer av prestation, och då blir vilan ointressant i en tid då verben “göra” och “prestera” ligger högt i kurs. Det är inte tillräckligt lukrativt att vila är den allmänna uppfattningen (fast det är lukrativt! läs om vilans briljans!). Det är nummer ett. Nummer två är, och ni får gärna rätta mig, att vi inte vet hur vi gör. Vi kan inte vila. Vi har tappat förmågan. Vi har fostrat oss själva till rastlöshet och girighet när det gäller intryck. Det jag tror är, att vi längtar efter vila. Men vi måste öva upp oss.

Jag har skrivit mycket om vila, om du vill läsa mer så vill jag tipsa om Viloserien, som skrevs i fem delar. Både inspiration och kunskap lovas!

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

Bilderna är tagna av Katarina “Bucketlife” Jansson, när jag var i Särna och Nordomsjön på Workation.

Att ha levt med allostas

allostas 3 löv och träd

Jag är allt annat än stressad. Det är så det funkar när man har varit på workation i goda vänners lag. Jag drar mig till minnes den sista promenaden till sjön, för en kort yogasekvens (egoraderaren) och sedan ett strosande i Nordomsjöns närmaste skogar. Det gav livet ett extra andetag. Nu är jag hemma, men jag gjorde repeat på just det där, att gå en sväng, stretcha vid vatten och yoga på enkelt vis. Trots nulägesharmonin tänker jag ofta på hur jag har badat i stress, hur det har fungerat att komma ur det, och hur jag gör idag. Det är egentligen rätt ointressant att sätta etiketter eller diagnoser på tillståndet. Det viktiga blir: hur fungerar jag?

allostas 4 löv och vatten

Allostas – det var det som var tillståndet.

Det är så tydligt att alla mina system hade gått på, utan återhämtning, alldeles för lång tid*. Och att det sedan inte gick att återhämta. Det var helt enkelt för sent för det. Det finns alltså en gräns som man passerar, och sen slår det bakut. För mig blev det sömnlöst i 4 år, där jag testade allsköns metoder för att kunna sova. Det som händer är att den där feedbacken man behöver, för anpassning, fungerar inte. Så jag var supertrött, feedbacken borde varit sömn. Men nej. Det var trasigt. Under de här fyra åren förlorade jag bokstavligen förmågan att läsa, vilket var det mest smärtsamma.

*kan konstatera att mixen 22 år + överprestation + stress är sämsta möjliga. Mitt värde låg endast i prestation, och när jag sen inte kunde prestera blev fallet hårt. Min tid på Handelshögskolan blev kort och resan därefter lång. Men lärdomarna har jag behövt, och det har format hela min person. Det är jag glad för!

mer om allostas Stresskolan del 2. “Vi blir dumma av stress”
Livet tillbaka.

2006 fick jag öva upp min förmåga att sova, genom gruppterapi. Men det som faktiskt fungerade var att sova med hund, jag hade hund på den tiden. Han la sig vid mina fötter och jag kände mig trygg. Trygghet är bra medicin mot sömnlöshet. Sen fick jag en mening med livet (goda relationer med vänner), och det påverkade också sömnen, förstås. Jag träffade en person som har betytt jättemycket för min verkliga återhämtning. Han lever inte längre, han lämnade jordelivet 2012, men jag är så tacksam för våra möten. Jag skulle säga att jag trevade mig fram, men jag trevade i rätt riktning. Jag minns också att jag började promenera grymt mycket – på kvällarna kunde jag gå en mil, och det gav den där stressreducerande feedbacken. Så då sov jag sakta men säkert bättre. Lyckan i det är obeskrivbar. Idag ser jag på sömn som något högst värdefullt, och jag väljer aldrig bort sömn.

Jag har skrivit en drös med artiklar om sömn, klicka dig vidare om du vill.

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Sömnproblem?
Sömnbrist – eftertankar

allostas 2 himmel

Idag är en ny dag.

Så idag, ganska många år efter min stora livskris, har jag nyligen befunnit mig på en plats som erbjuder tystnad, gröna barrskogar och trafiklösa vägar. En klassisk daladröm, kan man tycka. Men jag vill också skriva att återhämtning och harmoni kräver sina insatser, hur fint och stilla det än är. För jag tror att de som lever med allostas gärna söker sig till lugnet, men blir uppgivna när de inte får känna det som det yttre innehåller.

Idag vet jag exakt vad jag behöver. Att jag kommit ur allostasen betyder inte att jag är vaccinerad.

Saker jag gör.

Motionerar innan jag jobbar. Jag använder fysisk rörelse för att vara snäll mot hjärnan.

Yogaandas. Det kan vara eldandning tillsammans med en armposition som gynnar min harmoni.

Skippar för många intryck. Väljer boken. Funderar över vad jag verkligen vill och vad jag behöver.

Det hjälper mig att hålla tillståndet “Mind like water”.

Håller kalendern så tom som möjligt. Det är det vackraste jag vet. Luckor: hälsa.

allostas 1 trädgård
Hur hanterar du stress?

Alla bilder är tagna av Christofer Lind.

 

 

Stresskolan 5. Maria Bååth: “Jag var redan djupt olycklig”.

all things green maria bååth

Det här är sista delen av Stresskolan. Vi får möta Maria Bååth bakom All things green. Jag träffade Maria på Workation Åre i början på året, och det vi då hade gemensamt var synen och intresset för sälj för influencers. Med tiden har jag också förstått att Maria har bromsat och valt ett annat typ av liv, som skiljer sig från normen. Därför ville jag gärna tala med henne om upplevelsen av stress. Varmt välkomna till Stresskolan 5:3!

Hon ser brett på stress, och på frågan om vad som stressar henne får jag en analytisk version tillbaka. För Maria kan stressen vara yttre och inre, den kan bestå av familjehändelser, det kan vara en situation på arbetet. Vi bestämmer oss för att titta närmare på vad som hände 2011 då hon var tvungen att omvärdera.

Allt.

– Jag fick en stroke och det blev förstås en stress för mig. Den var både mental och fysisk.

Du kan läsa mer om stroken på Marias blogg!

Stressen som hon beskriver var en konsekvens av stroken. Att vara 32 år gammal och få en stroke hör inte till vanligheterna. Hon beskriver en trötthet och orkeslöshet som kunde slå till utan förvarning. I situationen börjar hon också fundera över vad som var och är viktigt för henne.

– Tidigare var det mycket prestation. Att köra på. Det fanns inget “vad händer sen”, utan då kunde jag sova på helgen istället.

Hon är ärlig med hur tankarna kring livet såg ut.

– Det var framåt, uppåt, mer i lön som gällde.

En förändringsprocess föddes. Och de efterföljande åren blev nu ett resultat av att Maria lyssnade på sin längtan och också funderade över den stress hon upplevde, utöver sviterna efter stroken.

– Jag satt i soffan hemma och bad min man ta fram ett ritblock. Jag ställde mig frågan: Om jag dör om ett år, vad vill jag ha upplevt? Jag skrev ner vad livet skulle innehålla. Och då såg jag ju, det var ju inte alls så som mitt liv var just då. Och nu ville jag ta vara på chansen. Stroken var en stress för mig, ja, men jag var redan djupt olycklig. Jag hade gjort allt det som förväntats av mig, med ett ordnat liv, men det skavde.

Bollen var i rullning.

– Jag tog bort fika, shoppa och festa. Jag visste också att jag ville vara mer kreativ och leva lugnare och närmare naturen. Det var också då bloggen kom till.

Bloggen var Made by Mary, sedermera All things green. Maria började frilansa, hon berättar också om den dagen hon sa upp sig. Känslan gick inte att ta miste på.

– Det var så fruktansvärt skönt – äntligen fanns det syre i luften!

Hon nämner också en annan typ av stress som både hon och hennes make har funderat mycket på: den ekonomiska stressen. Den som upplevs i ekorrhjulet, där huslån och livsstil kräver pengar på kontot. Men vad händer om man väljer bort det som kostar? Vad är det vi måste, funderade Maria på.

– Jag behöver kunna gå på toa, andas, ta mitt insulin eftersom jag har diabetes, äta så att jag har energi, dricka och inte vara för kall. Men utöver det?

Idag bor Maria med sin man i Lilla Sundby och som hon själv beskriver det: “med skogen som närmsta granne”. Att leva enkelt, att leva lugnt är hennes verklighet. Stroken och stressen fick ett gensvar, även om priset var högt.

– Vi ville något som var äkta för oss.

Att leva helt stressfritt är inget självändamål, men en stressutmaning som Maria nämner är sociala medier. Främst Facebook. Eftersom hon bor på landet har det varit ett sätt att hålla kontakten. Samtidigt känner hon en tydlig stress. Hon förklarar hur det kan bli.

– Då blir det att jag skrollar för skrollandets skull och att jag inte kan släppa det. Jag måste kolla! Men jag vill ju inte det. Jag stängde av Facebook ett halvår, men då missade jag å andra sidan saker som hände.

Jag och Maria pratade en timme kring vad stress har inneburit för henne personligen. Det jag tänker spontant är att hur vi lever våra liv kan vara en stress i sig. En livsstress. När det blir skarpt läge, som i Marias fall med stroken, då blir det som ett uppvaknande. Jag minns själv hur stor inverkan min depression har haft på mig, i mina livsval. Och jag känner igen mig i det Maria beskriver: det här med enklare liv, fundera vad man lägger sin tid på, pengar. Jag passade på att be Maria om några tips på vägen – med fokus på stress i vanlig ordning!

All things green – Marias tre tankar om stress

Foto: M. Bååth All things green

Hur ska man tänka kring sin egen stress och stressiga situationer? Maria ger sitt perspektiv.

Räddar du liv?
Maria förklarar:
Även om det känns stressigt, sätt saken i perspektiv. Om du inte räddar liv, då behöver du inte panika!
Vad måste du?

Maria förklarar:
Att göra saker som man vill – det ger energi. Och det är också en bra medicin mot stress! Att göra det man måste, ja, det måste man (ni minns kanske resonemanget ovan? vad är det vi måste? egentligen?). Men se till att fylla på energin!

Om du alltid börjar med “måste” och sen “borde” är risken stor att du tröttar ut dig själv.

Och en brasklapp för den som behöver: Det man borde är sällan viktigt.

Mindfulness. På ditt sätt.

Maria förklarar: Det är lätt att det blir ett meditationsperspektiv på mindfulness. Men det handlar ju om att få tyst på våran monkey mind och dess tjatter. Om det funkar för dig att sitta och andas, då skulle jag istället gå ut och göra något aktivt för att få tyst på tjattret. Gå ut på en äng och räkna antalet olika blommor som finns där, samla löv i regnbågens färger.

Older Posts »