Posts in "stress" tag

Hur gör man när man bromsar?

Jag skriver dagbok mest hela tiden, för att fånga tankarna och känslorna. Igår skrev jag: bromsa. Bromsa. Bromsa. Jag har fått lite bakslag på min återhämtning, i helgen som var blev det inte mycket gjort. Och sömnen har krånglat igen. Jag vet precis vad allt beror på och får kämpa emot nu, inte skuldbelägga mig själv. Jag vill så mycket.

Att vilja är något positivt i grunden, så den vill jag odla och ha kvar. Men det gäller att använda den klokt, särskilt om du är i en återhämtningsperiod. Och det är precis där jag befinner mig. Ganska så blåslagen efter nästan 3 år av psykisk ohälsa, med ångest och depression, ja det var så pass att jag var övertygad om att jag aldrig skulle komma ur det. Den hopplöshetskänslan önskar jag ingen. När jag sedan mirakulöst började återhämta mig så kom viljan och lusten fram. Jag ville skriva, arbeta, leva!

Och det är här den berömda balansen kommer in. Det är som att min koppling, gas och växellåda inte riktigt lirar. Det innebär att har jag hittat lite till orken, så använder jag upp den rätt snabbt och sen står jag där: orkeslös. Jag är entreprenör i grunden och rätt snabb och kreativ i tanken. Jag har ett plastiskt sätt att tänka och ser möjligheter i olika vrår. Jag fångar upp trender, jag går igång på klimatfrågan, ja, jag har många strängar på lyran. Men min viktigaste uppgift just nu är att bromsa. Bromsa. Bromsa.

Jag ger mig själv tillåtelse att låta saker ha sin gång, där jag prioriterar min egen hälsa till hundra procent. Det här handlar inte om en månad eller två. Jag tror att siktet bör vara inställt på 6 månader upp till ett år. Det är ett maratonlopp. Och energin behöver fördelas så att den räcker hela dagen.

Hur gör man när man bromsar?

Jag tror det är individuellt – men här kommer min lista!

  • Att ha återhämtning som främsta aktivitet. Idag blev det promenad + bad. Motivation? Noll. Men fokus på att göra bra saker för mig. Inte vänta på lust. Gör det bara, din kropp tackar dig sen.
  • Identifiera vad som gör dig lite lugn. I helgen, när jag var så där trött, sträcktittade jag på Uppdrag gransknings serie om demens. Det var precis lagom. Igår började jag titta på ett program om klimatet. Det var inte bra. Jag går igång och börjar fundera mycket: typiskt utmattande.
  • Ta pauser ofta, på timbasis skulle jag säga. Jag har några avspänningsövningar jag brukar göra. Och de funkar bra! Ibland känner jag att jag inte behöver dem – men då gör jag dem ändå, i förebyggande syfte. Att arbeta förebyggande: tummen upp!
  • Göra saker du tycker om, men som inte varvar upp hjärnan. En sån är att blogga tycker jag. Att få skriva fritt. Uttrycka sig. Hitta ett tema som känns viktigt att förmedla. Ja! Sen tycker jag om att lyssna på musik, men det behöver vara på lagom nivå – inte för skränigt i lurarna. Sen tror jag på att lyssna på sin omgivning, utan att ha i lurarna. Lyssna på vinden, fåglarna, vattnet…
  • Om du gillar och kan: meditera. Under dessa tre år som jag var riktigt dålig så kunde jag inte meditera så som jag gjort tidigare. Det var djupt frustrerande eftersom jag egentligen verkligen uppskattar meditation. Men nu har jag börjat så smått igen och det känns bra.

Fler blogginlägg på tema återhämtning och att bromsa

Återhämtning – att göra till hälften.
Utdrag: “Att öva på kravlöshet och hitta utrymme för att skapa längre eller kortare sjok av återhämtning. Det innebär att jag stannar strax innan jag är klar. Eller gör bara hälften. Saker kan få vänta ibland.”

Hur jag satt i en skrubb och andades
Utdrag: “Men jag ska berätta något för dig: min prestation kommer inte gratis. Jag är människa precis som du. Jag är fortfarande stresskänslig, som jag alltid varit. Mina minnen från sjukhuset, och min totala ångest och hopplöshet är idag mina ledstjärnor.”

hur gör man när man bromsar?
Har du något särskilt fokus just nu? Jag kommer upprepa för mig själv ofta: bromsa! Stanna upp! Man får ha lite pli på sig. Men i det stillsamma finns det också något vackert, det får vi ta vara på. Vad tänker du: hur gör man när man bromsar?

Bada kallt – en guide i 5 steg

#innehåller reklam för egen verksamhet#

Ni som känner mig och följer mig på Instagram VET. Att jag älskar att bada kallt. Och nu på sistone, nu när min depression och utmattning äntligen vänt, så kan jag inte vara utan mina bad. Jag vaknar normalt klockan 06.00. Då äter jag frukost, dricker kaffe och vaknar till tända ljus. Efter att lilleman tagit sig till skolan så packar jag min ryggsäck – och….vet ni, jag ger er en guide nu på studs!

5 steg för att bada kallt – med fokus på avstressning

  1. Byt om till baddräkt hemma, gör det enkelt för dig. Packa handduk i ryggsäcken.
  2. Gör en termos te eller kaffe. Kanske ett extra mellanmål/en andra frukost. Lägg i ryggsäcken.
  3. Ha sköna kläder på dig: mjukisbyxor, kanske en tröja som går ner över rumpan, perfekt sen när du ska byta om efter badet. Sköna strumpor som är enkla att ta på.
  4. Packa en hårborste. Det blir extra mindfulness efter badet!
  5. Sköna skor som du traskar i. Nån gång hade jag “crocs” på mig, när jag cyklade till sjön, och det var en riktig hit: så lätt att få på sig efter badet.

Jag är vid sjön cirka 08.30. Då går jag i lite lagom takt ner i badet. Låter kroppen vänja sig vid temperaturen (just nu är sjön precis så kall som jag vill ha den). Sen går jag så pass långt att vattnet går upp till midjan. Där står jag en stund och ber en bön. Här kan du själv välja vad du vill göra, kanske sätta en intention för dagen? Alla är vi olika med olika behov. Sen går jag i med resten av kroppen, sänker ner armarna och går framåt tills vattnet är uppe vid halsen. En liten stund senare doppar jag huvudet, en till två gånger.

>> Du kanske vill läsa om: Jag har inte bråttom >>

Sen är det dags för en avstressande stund. Då ligger jag på rygg och bakhuvudet i vattnet. Och simmar bakåt för att hålla mig flytande. Den övningen är fenomenal på att reducera min stress. Det är inte konstigt att jag är nere vid sjön VARJE dag. Jag är i cirka 10 minuter med funderar på att förlänga tiden till 15 minuter. Efteråt: upp och KÄNN. Känn hur det känns. Ta din handduk, torka, klä på dig. Borsta håret. Drick ditt te eller kaffe, ät din mellis. Njut!

Jag vet att inte alla vill eller kan bada kallt. Men jag önskar att ni fick känslan efteråt. Så skönt!

Gör du något för att stressa av?

/Emilia

bada kallt
Här ett kallbad vid Gårdens bad. Oftast badar jag vid Lyckebysjön.

Kommande föreläsningar

7 sätt att inte ha bråttom. Alls.

Ibland kan ett mantra vara på sin plats. Och ett som jag tror skulle passa oss bra, rätta mig om jag har fel, är jag har inte bråttom. För ursäkta mig så väldigt mycket: hur mycket stress ska vi addera utan att reflektera över vad den gör med oss? Nä. Jag har tröttnat totalt på att springa från en aktivitet till nästa. För jag skulle kunna göra exakt samma saker, men med en annan ingång. Så. Jag har inte bråttom. Låt oss massera in det tillsammans.

7 sätt att inte ha bråttom

  1. Minsta möjliga ansträngning: skala av där det går. Mitt sätt just nu är att rensa bort sjok av saker som bara tar min energi. Jag har skrivit om att rensa här. Och bråttom? Nej, men jäkligt motiverad att skapa tomma ytor. Men allt måste inte bli klart idag. Det är jag på det klara med.
  2. Sälja precis lagom. Av lite olika anledningar (ja, det måste bli en bok om det också!) arbetar jag med attityden “inte bråttom alls”. Jag räknar på hur lite jag måste tjäna. Jag är en jäkel på att sälja (jo) men det måste också levereras, eller hur? Så lagom är ett ord av värdig grad som jag gärna står för. Och här behöver jag inte ha bråttom utan agera smart. Just nu tänker jag mig ett fokus på tre kunder och bli en fena på att få “ja” (arbetar som skribent och frilansjournalist).
  3. Sjön. Jag minns sommaren då jag sprang från sjön hem för att min föreställning var att jag hade jätte jättebråttom. Japp, så viktig var jag tydligen. Trots att badet har en avstressande effekt på mig, där sjön är min allra bästa vän i naturen – så sprang jag därifrån med andan i halsen. Och här ska jag vara ärlig: jag har fortfarande kvar lite av beteendet “jag behövs”. Men nu ligger jag där i mörkret, för till sjön ska jag hur sent det än må vara, med bakhuvudet och ryggen i det kalla vattnet och njuter. Jag vill göra mig själv så oviktig som det bara går. Och när första tanken kommer: jag kanske ska gå upp nu, så puttar jag envist tillbaka mig själv i vattnet och tar ett extra dopp. Bråttom? Näpp.
  4. Häromveckan hade jag bråttom för jag påbörjade ett nytt spännande skrivprojekt. Där jag känner att jag vill bli klar snabbt. Helst igår. Men insåg, tack vare expertkommentar på messenger, att det här behöver verkligen få tid. Det blir inte bra om jag adderar bråttom. För jag märkte vad bråttom gjorde med mig och min skrivmotivation.
  5. Mina mornar. Alltså. Kan vi prata om det vackra med frilansliv? Dricker kaffet riktigt långsamt (älskar kaffe) och svarar på några mail mellan grötintaget och kaffet. Jo, jag är lite rastlös och vill liksom börja med vadsomhelst och det enklaste för mig är att hålla inkorgen under kontroll. Jag har ingen tid att passa. Jag har inte bråttom. Med tanke på omständigheter (JAG VET – det är alltså en utmattning det handlar om, med lite diverse symtom som inte är en dans på rosor) så kan vissa dagar inte ens starta. Väldigt obråttom om du frågar mig. Ekonomisk stress: njae, jag har buffert från köpstoppet och får in lite pengar varje månad från mitt jobb. Jag har länge och ihärdigt arbetat på att minska min stress för pengar. Hälsostress? Hundra procent. Sömn osv.
  6. Vardagsbråttom. Ni vet, barn, skola, aktiviteter. Som förälder kan man vilja mycket. Jag är generellt glad över att barn får göra olika saker, men jag tänker att jag inte vill bränna ut barnet. Så vi har scouterna, och det är en passande tid, 18-19.45 på onsdagarna. Sen har vi orientering på torsdagar och då är vi ute i skogen och läser karta. Känns avkopplande och roligt. Men! Här skulle vi kunna addera hur mycket bråttom som helst. Liksom trycka tiden framåt och försöka klämma in annat också. En tvätt. En dammsugning. Nä. Om vi nu satsar på att inte ha bråttom: kläm för bövelen inte in annat på dagar med aktiviteter. Utan försök vila en stund efter fritids och sen iväg och ha kul. Sitt i soffan och glo på tv.
  7. Bråttom i stort. Nån slags attityd att man är en person som har massor att göra. Och jag vet att många har mycket. Och jag vet också att vi vill mycket. Livet kan erbjuda precis allt men jag tror att det kan vara av värde att välja. Och välja bort. I ren protest kommer nästa storhandling på Lidl gå i närvarons tecken. Jag tyckte jag gjorde hyfsat ifrån mig sist jag var där: jämförde kilopriser och klämde och kände. Mer av det! Jag vill vara långsam. Alltså riktig seg i steget. Helst glömma paprikan och behöva vända om och hämta. Den nivån pratar vi.
inte ha bråttom

Berätta gärna hur du tänker kring “bråttom”. Jag tror många har känslan av att springa fram i livet. Tänk om vi istället kunde få stå still en stund.

Vi kommer ändå aldrig bli färdiga

Jag har hittat en ny hobby. Den går under namnet “den stora tomheten” som rätt och slätt handlar om att rensa. En utmaning för vi har saker precis överallt. En källa till konflikt? Ja kanske. Men jag kan ju faktiskt göra något åt det. Just nu är det sovrummet som får sig en omgång. Fåtöljen, den jag sitter i just nu, har endast haft en filt över sig de senaste två veckorna. Då ska du veta att jag är riktigt skarp på att skapa klädhögar i fåtöljer – vi snackar expertis från mitt håll (fråga min man).

På skrivbordet, det lilla, ligger bara almanacka och anteckningsblock. Och just nu: ett tänt ljus. Jag bäddar sängen varje dag. Gott nog. Den här hobbyn med att rensa är inte oproblematisk: jag ser nämligen ALLT på en och samma gång. Det är överväldigande. Jag känner ofta: kommer jag någonsin bli färdig? Hur många gånger har jag inte sneglat på den trasiga vävtapeten i vardagsrummet och känt att: varför gör vi inget åt den? Men så kom insikten idag:

Vi kommer ändå aldrig bli färdiga.

Och det vill jag skriva om. Att det finns en tröst i att inte jaga ständigt. Jag kommer överleva vävtapeten. Det kommer alltid finnas saker att göra. Och det finns inget slut, förutom att vi lämnar jordelivet. Jag vill fortfarande sträva mot “den stora tomheten” men frågan blir: i vilken takt? Varför ska det behöva gå fort? Tomhet gör att min sargade hjärna får vila. Kan det vara så att andetagen också förändras? Jag skrev om andetaget i min e-bok Leva nära:

“Det var en sommar, precis när jag var i gränslandet mellan att fortfarande vara sjuk med mycket ångest, och samtidigt hade jag en närhet till det friska, där jag då och då kunde uppleva att jag faktiskt levde ett mer normalt liv. Jag höll mig mycket för mig själv och hade rest till en liten by i norra Polen, som låg längs kusten, Jastarnia. Jag märkte att om jag höll andan ett tag och räknade, och sen släppte ut andetaget, var det som att ångesten släppte för en stund. Så där låg jag på stranden och andades in, höll andan så länge jag kunde, och sen andades jag ut. För att få vara helt ifred hade jag valt en bit av stranden som var mer öde. Att titta ut över Östersjön och samtidigt känna hur jag blev mjukare i bröstpartiet efter expansionen av luften, det kommer jag bära med mig länge.”

emilia på brygga. tankar om att rensa

Där på stranden använde jag något så litet som ett andetag. Som gjorde stor skillnad i min upplevelse av lättnad. Och lättnad är något som ingår i den här hobbyn jag försöker beskriva. Jag blir lätt av tomhet. Och eftersom vi nu konstaterat att vi aldrig kommer bli färdiga, då kanske det handlar om något helt annat: att uppskatta det vi åstadkommit (tom fåtölj med filt) och skita i allt vad som heter “slutresultat”.

Ja. Så får det bli.

bänk och vatten och natur. tankar om att rensa
Vilken lördag. Jag skrev på Instagram om helger. Att de inte behöver maxas. Ni svarade så fint på vad ni vill göra på helgen. Men jag inser så här i efterhand att det blev rätt mycket ändå. Framför allt rörelse: 18747 steg. Min bästa vän Sven kommer en gång i veckan och vi pratar om veckan som gått. Jag berättade om en dröm jag har och möttes av stor förståelse. Det var skönt att prata av sig. Tack för att ni läser och följer, det känns fint 💚 Om du vill: berätta vad du känner inför att rensa.

I gränslandet mellan hälsa och hälsostress

Ibland luras jag lite. För att barnet ska röra på sig lite mer. Eller luras? Jag krånglar till det och tänker till, för att stegen lätt ska ökas på. Som idag: vi valde att åka hem till vår kompis Sven men gå av på helt fel station. Vi fick kämpa i en och en halv timme innan vi gick innanför dörren hemma hos Sven. Där väntade en kisse och förberedd lunchsoppa. Hade vi åkt dit via den vanliga stationen hade promenaden minskat i omfång rejält. För att stilla mitt sinne så gör vi lite krumbukter i kollektivtrafiken. Och det fungerar. I alla fall just nu. Kan ju vara så att Lilleman klurar ut hur saker och ting ligger till. För ett år sen så sa jag till exempel att alla som åker två varv längdskidor får köpa en bulle. Några minuter passerar. Och sen: “Mamma, sa du så för att övertala mig?”.

Nåväl. Jag gör mitt bästa. Jag lyssnade nyligen på Systrarna Kjos’ podd där de bland annat talade om ansvaret som ligger på föräldrar, att barn får tillfällen att röra på sig. Om det är något som motiverar mig så är det barn som rör på sig (mycket efter att jag läsa boken Hjärnstark av Anders Hansen). Det behöver inte vara någon specifik sport eller avancerat så, men bara rörelse i sig.

Samtidigt kan jag känna en hälsostress – för ska man följa de rekommendationer som finns för rörelse för barn så gäller det att ligga i och ligga på. Och tiden är ibland knapp. Jag ska säga som det är: jag tycker det är svårt att motivera utgång ibland, eller att man föreslår lite rörelse. Det är mycket som konkurrerar med den där rörelsen, det är det.

barn och rörelse, fuska sig fram
En bild för länge sedan, när vi hyrde en stuga för att barnet skulle få uppleva lite snö.

Hälsostress är INTE bra. Så jag tänker ofta: många bäckar små. Som exempel försöker vi gå ut efter middagen, nånstans 20 minuter. Vi tar två varv runt kvarteret. Det blir 140 minuter per vecka. Vi har inte många aktiviteter under veckan, mest för att vardagen är rätt full ändå med skolgång och så. Varannan lördag kör vi lite orientering i Granby och sen kommer orienteringen vara varje torsdag. Simning på söndagar. På helgerna försöker vi få till en till två promenader.

Hur tänker du kring vardagsmotion? Själv är jag noggrann med min egen men insåg att min satsning på 20000 steg är svåra att få till på dagsbasis. Men någonstans runt 13′ – 15′ brukar funka. Inser hur nära hälsostressen kan vara om man börjar bli för nitisk. Jag har alltid tyckt om att mäta saker så det handlar inte bara om hälsostress utan också en möjlighet att se över tid hur jag rör mig.

Tack för att du läser, inte minst mitt senaste inlägg 💗

Vara beredd på det bästa

Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.

Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).

Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.

Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.

* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!

Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙

Older Posts »