Jag behöver en kopp kaffe, jag är strax tillbaka.
…
Försöken att fånga tankarna är många, men det känns halt uppe på huvudkontoret. Istället för att halka omkring vill jag fånga några av de där ögonblicken som betyder något. Som att barnet och jag åkte till ett lekland under regnrusket och att han lekte och sprang konstant i flera timmar medan jag varvade armhävningar med paus i en närliggande, väldigt brun, soffa. Eller när vi kom till lekplatsen borta vid Rudan och han fann en vän att leka med en lång stund. En av favoriterna är ändå när vi cyklade vilse och sen hittade ut ur skogen. Jag klistrar fast stunderna och trivs med dem. Jag tror det är så jag uppfattar min egen acceptans inför det hala tillståndet.
Det är svårt att sätta ord på saker, men det går. Så jag har min skrivbok och blyertspenna och skriver nästan varje dag. Jag löser tanketrassel med tröst och jag ser också att det gör skillnad. Varje litet myrsteg räknas. Så är det.
Hur mår du denna sommar? Jag fick tips om en podd kring acceptans. Lyssna gärna!
Du har väl inte missat;
