Jag tittade på den här videon med Simon Sinek och kom på att jag ständigt befinner mig ett steg före. Ett steg före mig själv. Det är inte bra. Jag förstår min inre stress – att vara på väg framåt tar på krafterna. Att missa nuet gör ont. Samtidigt har jag förståelse för att mitt “nu” är smärtsamt och att jag springer trots att andningen, huvudet och kroppen behöver en paus. Det är svårt att sätta ord på det men ja, jag behöver stora portioner av radikal acceptans. Varje dag. Och återhämtning inte minst. Den som jag ofta ger tid till,  men där effekten uteblir för att kropp och knopp är i allostas (jag har skrivit om allostas här).

Men jag ger mig inte. En person sa nyligen att jag inte ska kämpa så mycket. Men jag vet ärligt talat inte några andra sätt. Och jag tycker att jag gör bra saker: badar, yogar, mediterar, rör på mig och äter regelbundet. Det som ändå är värt att reflektera över är ordet “kamp”. Det är på sätt och vis ett negativt laddat ord. Vad kan jag använda istället? Ge mig gärna förslag! Process, resa, vandring?

Förra sommaren tog jag i för mycket. Jag hade aldrig kunnat ana konsekvenserna av det. Trots att jag varit med om det förut. Det där med att bli klokare med åren…

Jag kalibrerar på alla möjliga sätt. Tar pauser ofta, rör på mig. Äter. Försöker sova så gott det går. Bryter isolering trots att jag helst skulle vilja dra mig undan. Lyssnat på om polyvagal theory (länk till Youtube). Om jag snabbt skulle beskriva teorin så handlar den om tre stadier som vi kan befinna oss i, där ett stadie kallas för “dorsal” (längst ner på stegen). I “dorsal” känner vi oss otrygga och kanske rädda. Det stadie som vi vill kunna nå till kallas för “ventral” och där känner vi trygghet och engagemang. Deb Dana (psykoterapeut) beskriver i slutet på videon (länk ovan) hur hon når sin “ventral” genom att ha skapat en playlist på musik, så det räcker för henne att trycka på knappen och lyssna. Det finns massor av övningar på Youtube där man kan stimulera vagus nerven så att vi kan nå ventral. Min sammanfattning här är väldigt kort, men jag ville ändå dela med mig av vad jag har funnit på sistone och vad jag testar på.

Så, ja. Det här året som gått har varit tufft. Men jag lär mig också saker på vägen. Jag försöker peppa mig själv så gott jag kan. Det finns roliga saker längs vägen: Jag har hållit bokcirklar, föreläst både live och digitalt och arbetat med mina sociala kanaler. Planer för hösten har jag också (jag jobbar inte heltid) och övar mig på att lägga ribban lagom högt.

Utomhus. Det är min “ventral” 🙂

Tack som vanligt för att ni läser och kommenterar, det värmer <3 Har du koll på polyvagal theory?