Jag såg henne lite på avstånd. Tillsammans med ett tiotal andra var jag på resa långt hemifrån. Och när jag tittade på henne, ensam, så förstod jag min längtan. Den där försjunkenheten och blicken mot horisonten, den ville jag också ha. Minnet har följt med mig, det är nästan 20 år sen nu. Här försöker jag sätta ord på min ensamhet, som jag så älskar. Och hur jag tar hand om den genom att resa ensam.
Resa ensam – en reflektion.
Jag är uppvuxen i en trångbodd familj. Vi är några systrar som levde tillsammans med vår mamma i Bromma. Att få vara ifred har alltid varit viktigt för mig. Jag vill ha lugn och ro kring mig, och vill helst inte bli störd. Jag satt länge på kvällarna och pluggade för mig själv. Ofta åt jag middag ensam på mitt rum. En ensamvarg, som gärna sjönk ner i böckernas värld. Att få vara helt ensam i lägenheten i Bromma var en lyx som inte hände så ofta. När jag därför fick min första egna lägenhet som 29 åring (lämnade ett långt förhållande bakom mig) blev det en milstolpe i mitt liv (då jag också började kunna hantera långvarig depression och ångest). Att kunna stänga den där dörren, det betydde så otroligt mycket.
Under många somrar har jag också rest ensam, till Jastarnia som ligger i norra Polen. Med tiden har jag valt att helt isolera mig på mina resor dit. Efter att jag träffat min livs kärlek 2011 så fortsatte jag att resa ensam, bland annat till La Gomera, en ö utanför Teneriffa. Även till Polen åkte jag ensam i två veckor, senast 2014 (då jag var gravid med vår son A).
Och nu är jag i Järvsö (bilderna i inlägget är härifrån!). Ensam i tre dagar, nästan fyra. Och varför behöver jag och vill jag resa ensam? För mig är det tydligt: jag ger så mycket i min vardag, till familj och vänner, med närvaro, med aktivitet, med skratt, med stress, med power att lösa problem. Jag behöver och vill lägga tid på mig själv – och då inte bara någon enstaka timme, utan några dagar minst.
Att resa solo, när man har familj?
Jag har fått flera hejarop på mina soloresor, och nu senast sa en av mina bästa vänner att hon gillar att jag reser ensam och att hon har många kompisar i sitt hemland som aldrig skulle kunna göra det. För att det förväntas av mammor att de ska släppa allt och vända ut och in på sig själva, allt för att räcka till för familjen och vardagen. Ledsen, men jag kan inte ställa upp på sådana villkor, och jag vet också hur glad min man är för min skull. Jag dras med olika tankar kring mitt resande, men det jag landar i är att jag tar ansvar för att vara den bästa mamman till vårt barn och vår familj. Jag ser till att skapa precis de förutsättningar som vår familj behöver. Jag är snäll mot mig själv, och i förlängningen: mot andra. Rätten att njuta av ensamhet försvann inte bara för att jag tog emot barn och familj.
Vi är alla olika, säkert, men för mig har det varit elementärt att förstå min längtan efter både samvaro och ensamhet. Hur jag väljer både och. Inte antingen eller.
13 Comments
Låter faktiskt ljuvligt att kunna resa ensam. Lite lyxigt på något sätt. Jag skulle också kunna tänka mig att göra det såsom du beskriver det. Samtidigt har jag alltid varit ensam. Ensambarn när jag växte upp, aldrig haft någon bästa vän och det är något jag saknat, eller iaf tror att jag saknat. När jag var på healing förra veckan kom det faktiskt upp. Hon sa att jag kände mig ensam, utan att hon visste något om mig sedan tidigare. Finns nog olika sätt att vara ensam på. Jag vet att jag blir trött när det är för mycket liv runt mig och uppskattar tid själv samtidigt som jag gärna vill umgås med andra, men i lagom dos. Men när du beskriver hur du reser bort ensam låter det mycket lockande. Som att jag tidigare inte tänkt att det är ok, när man har familj. Men vi behöver ju vårda oss själva.
Det är väl kanske mindre vanligt att resa ensam när man har familj. Men jag tänker att det är viktigt att tanka energi, på ett eller annat vis. Jag gör det genom att resa själv, eller vara själv. Men jag har ibland tankar på: “är detta ok” men det visar snarare på min syn på mig själv, än att det skulle vara fel att resa ensam. Kram! Emilia
Jag förstår dig precis! Har också rest ensam en del, och ofta blir man mött av den där blicken “a table, for just one?!” men jag tror andra tycker mer synd om mig än vad jag gör själv. Jag tycker det är rätt skönt att bara göra det jag vill göra, utan att vara självisk för det. Att sedan kunna komma hem och vara en bättre partner, vän och kollega när jag fått lägga tid på mig själv och sakna andra. Jag vill inte heller bli stoppad i de saker jag vill göra av att inte våga åka/göra själv, bara för att ingen ibland delar mitt intresse. Jag växer lite som människa efter varje ensamtrip. Go you. Ju fler som vågar, desto mindre “konstigt” blir det för alla.
Fierce! Jo, man behöver kanske normalisera det hela. Vilket jag ofta gör: om någon frågar: äter du ensam? Svar: ja, det bästa som finns 🙂
Bra svar! Det ska jag ta nästa gång 🙂
Har rest mycket ensam, framför allt efter jag skiljt mig och ingen kompis fanns att resa med. Tycker det är så märkligt hur det provocerar att resa ensam. Jag ses som FÖR självständig (för en relation). För egoistisk. För bekväm som inte vill anpassa mig. För, för för i det oändliga. Många, många frågar mig varför jag inte åker på singelresor, aktivitetsresor och kurser. Mitt svar – jag skulle aldrig göra det om jag hade resesällskap heller! Jag gillar inte färdigkomponerade paket och scheman när jag är ledig. Tycker att många borde utforska sin egen rädsla för ensamhet, istället för att ha synpunkter på andras. Det är oerhört skönt när man efter några dagar hör vad man själv tänker.
Tråkigt att ensamresande inte ses som något positivt!
Jag är väldigt lik dig här, jag älskar att vara ensam och att resa och uppleva saker ensam också. Oftast blir jag störd av andra människors närvaro, det låter ju hemskt när man skriver det sådär utan förklaring, men det är det att jag tar in omgivningen på ett annat sätt då. Jag är så extremt högkänslig och blir lätt uppstressad av andras närvaro. Det är inte alltid av ondo, det kan vara energifyllt, energiskt, givande, mkt skratt och massa härligheter (som workation btw) men om det skulle vara så hela tiden blir det för mkt. Därför också jag stannade kvar när ni andra åkte till andra sidan sjön. Jag hade det förbaskat bra där alldeles själv bid bryggan i solnedgången. Kände mig inte ensam, inte ledsen, inte konstigt. Bara som..mig själv. Och det är så skönt att acceptera att jag är så. Intensiv och energisk ibland när jag är med andra, men också enormt introvert och trivs att bara vara ensam. För mig blir en resa, en upplevelse oftast mer intensiv, mer en inre resa, när jag reser själv. Mitt bästa resesällskap är dock min man, för han förstår att jag ibland bara vill vara ensam i tystnaden också. <3 Jättefint och berikande inlägg <3 Kram!
TACK Maria – du sätter orden på det jag också känner: att jag tar in andras närvaro, till och med om de är i ett annat rum. Jag har väl skämts för det tidigare, men jag kan inte förneka mina egna behov. Det blir inte bra för någon. Jag är BÅDE OCH. Men för att det ena ska fungera (supersocial och idérik) behöver jag det andra (tystnad och ensamhet). SÅ bra att vi tar upp detta. Viktigt att inte skämmas för det. Kram, ser fram emot att ses i vår.
Jag har rest ensam massor av gånger och kommer absolut att göra det igen. Tid för mig själv, egna reflektioner, att fatta egna beslut och gå sina egna vägar och även kunna stänga in sig utan att se en människa om jag känner för det. Det har många fördelar och jag kan inte förstå hur det skulle provocera andra. Det provocerar snarare mig att folk förväntas resa i par om man har en partner. Vad är det som är så jädra självklart med det?
Fram med fler egoresor! 🙂
Kanske att det finns en längtan hos flera att faktiskt resa ensam? Att det är svårt att hantera den längtan, om man samtidigt skäms för den. Och då blir provocerad av den som “vågar”. En tanke bara. Tack för att du kommenterar Dryden, jag uppskattar din input!
Aldrig rest på egen hand men tror det kan vara väldigt viktigt och lärande. Att få vara för sig själv och kunna umgås med sig själv tycker jag är viktigt. Resa ensam är absolut någonting som jag vill göra i framtiden 🙂
Vad roligt – och jag säger förstås: testa!!