Det finns inte tid för allt. Men det finns alltid lite tid. Och den tycker jag du ska använda. Andas lite djupare, höja blicken och se hackspetten i granen, allt för att landa i en stunds närvaro. Jag sitter själv i en sits där jag just nu behöver göra klart saker. Och då finns inte tid för allt. Men det finns lite tid att gå ut en stund. Och jag försöker fånga de stunderna. För de gör skillnad.
Så. Mikrohälsa är bra. Små stunder av hälsa är också viktiga. Att bryta för en stund kan resultera i att du kommer tillbaka med ny energi. Så med det skrivet: jag ska ställa mig upp från skärmen och sträcka på mig. Gå ett varv.
Sen tänker jag att den som inte är superpepp på träning kan behöva en låg tröskel. Mikrohälsa är en typiskt bra låg tröskel.
Igår körde jag mikro hela dagen. Det gjorde att jag fick till den rörelse som rekommenderas (WHO). Det jag saknar är pulshöjande träning, men det kommer komma det med.
Ps. På fredag kör jag en lunchföreläsning kl 11.45 på zoom (om köpfrihet). Om du registrerar dig på mina brev så får du också möjlighet att delta.
Att våga förändra. Jag är extra glad att Sara Rönne, som driver kanalen Träningsglädje, bjöd in mig för att vi tillsammans skulle prata på temat förändring. Anledningen var att jag kommenterat på Facebook att “all förändring behöver utgå från glädje”. Och det är också så den här bloggen skrivs, på temat hållbarhet. Så – lyssna gärna på det senaste avsnittet med Träningsglädje Talks, som kommer ut den 4 september. Där fick jag utrymme att tala hållbarhet, förändring och hur jag tror konsumenten är funtad.
Att våga förändra handlar om att våga försöka.
Jag har förändrat rätt mycket i mina år. Roliga förändringar och en del måste-förändringar.
Efter 4 års sömnlöshet (no kidding, all serious stuff) blev liksom det den enda vägen framåt: förändring. Jag fick radikalt förändra från grunden. Ibland är jag osäker på om den gamla Emilia finns där, men jag vet att det finns en kärna som är väldigt mycket jag, den försvinner aldrig. När jag var på botten så handlade det mesta om överlevnad, och all typ av förändring kändes omöjlig.
Men. Att våga förändra är att våga försöka. Med babysteps så lyckades jag ändå. Små, små, nästa omärkbara steg. Det kan vara så enkelt som ett djupare andetag, som en suck av påhittad lättnad. Jag var tvungen att fånga något. Vad som helst. Det första handlade om att fixa sömnen. Det andra handlade om att klara av någon form av arbete. Det tredje om att starta eget företag. Det fjärde om att gå länge i terapi. Grejen med förändring är två saker, sett till min erfarenhetsbas:
1. Våga.
2. Agera.
Och sen kan vi prata om misslyckanden. Vi kan prata om att man, som Sara också uttrycker det, får ändra sig. Tidigare har jag alltid varit perfekt i mitt sätt att resonera om saker. Kunde allt. Visste allt. Men det var ju egentligen en rädsla för att ha fel, för att misslyckas. Så gör jag inte idag. Därför jag upptäckte att det tar en väldig massa energi att vara perfekt på det sättet.
Anekdot om misslyckanden.
Jag läste en bok om lean och fick för mig att vi skulle effektivisera med 6 veckors meny med tillhörande inköpslistor. Jag gjorde grovjobbet och skrev ihop allt i ett ex celblad. Om vi använder listan idag? Nej. Det gör vi inte. För att vi arbetar oss bort från allt som är matsvinn, vilket gör att man ibland får laga mat på volley. Du kan läsa mer om mitt matsvinnsprojekt här.
Är det bra att våga förändra?
Det beror på sammanhanget. Vi behöver inte förändra oss alls, om det inte fyller en faktisk funktion som är viktig för oss. Jag kan tycka det är något vackert i det beständiga. Och ett värde i det också. Men jag kan också uppskatta förändring rent upplevelsemässigt. Jag tror vi alla är olika, och vi ska definitivt inte kika på grannen hur hen gör. Våga är bra. Förändra kan vara bra. Det finns en psykologiprofessor som resonerar kring att inte förändra sig (länk till SvD).
En alldeles lång helg. En alldeles tom kalender. Vi tar varannan timme med lilleman. Det gör att närvaron finns där, liksom återhämtningen. Och jag ler. För jag har lärt mig att älska återhämtning. Vad hämtar du åter? Är du bra på att läka hjärnan?
Förra veckan körde jag fyra dagar med GastroNord, där jag arbetade som presentatör och moderator. Mitt jobb är alldeles bäst eftersom jag får göra det jag verkligen tycker om: möta människor, lära mig något nytt, samtala, skratta, skynda att lösa vissa problem, ta hand om en publik med förväntningar.
Foto: Sabina Arvidsson
Efter regn kommer solsken. Efter kraftansamling med urladdning kommer återhämtning. Jag har länge försökt och förstå återhämtningens verksamma parametrar. Vad gör den med oss?
Fem anledningar att älska Återhämtning.
1. Med återhämtning tankar du kropp och själ.
Du fyller på, det du använt. Och vad händer då: jo din hjärna blir snyggare i bemärkelsen: mer kraft, lättare att ta beslut, bättre idéer, snabbare lösningsförmåga. Hur du återhämtar dig? Ja, den är inte lätt, kanske särskilt eftersom många av oss skippar den helt.
Jag vill påstå att vi bygger självkänsla genom att prioritera dig själv och dina behov. Respekt är viktigt. Det betyder inte att det är enkelt, men viktigt. Läs hos Clara Lidström om hur hon resonerar.
3. Med återhämtning kan du räcka riktigt långt.
Hållbarhet – på var mans och kvinnas läppar. Vi talar ofta om hållbart arbetsliv, men det blir lite luddigt. Men jag tror att det blir ganska glasklart när vi en gång dundrat i väggen, eller hur? Utmattning är inget som läker över en helg, det är jag själv ett kvitto på. Men att räcka länge, leva längre – all anledning att älska återhämtning. Att vara medvetet lat – det nya svarta.
4. Med återhämtning ser du klarare. Läka hjärnan deluxe.
När vi kör på blir vi, lite fräckt skrivet, rätt dumma i huvudet efter ett tag. Med tunnelseende och andan i halsen är du allt annat än smart. Jag glömmer aldrig att jag faktiskt gick klart en universitetsutbildning, men med precis godkänt i mina ämnen (från toppelev till medelmåtta). Jag kunde inte tänka, läsa, koncentrera mig och fick anstränga mig oerhört. Jag blev anklagad av mina kamrater i grupparbetena för att vara omotiverad och att jag inte tillförde något. Jag kan inte annat än hålla med. Låt oss älska återhämtning och bli vassast av alla. Om det är det vi vill vara, förstås.
5. Med återhämtning föds mänskliga värderingar.
Jag är allergisk mot chefer och högt uppsatta som menar på att “det är bara att köra på”, eller som inte respekterar det faktum att människan är begränsad. Det är också därför jag driver eget, för att inte behöva motivera någon annan till varför jag tar ledigt när jag behöver. När du väl börjar återhämta dig, så kommer du inte förstå hur du gjorde innan. Du kommer bygga en bas av värderingar, där återhämtning är lika naturligt som aktivitet. Jag kan lova dig att när du lärt dig att älska återhämtning, så kommer många bitar att falla på plats.
Livet kan både vara karriär och trädgård. Det är nog det jag försöker skriva. Och att jag skriver betyder inte att jag till hundra procent återhämtar mig, men jag blir smärtsamt medveten vad som sker, när jag inte gör det. Så upp på hästen igen. Vi är människor, som drivs av olika saker. Men vi har också ett samhälle som behöver justera sig. För att det på sikt lönar sig och ger avkastning (politiker gillar siffror, och jag kan slå vad om att vi kommer tjäna storkovan på återhämtning!)
Några dagar. En vecka kanske? Jag sprang in i mörkret – det sög in mig likt ett svart hål. Men jag gav det en match. Jag är inte starkare än min senaste natts sömn. Skillnaden? Jag är inte rädd lika länge. Erfarenheten är min styrka!
14 dagar sedan: Jag är baske mig beslutsam. Den gångna veckan smakade surt i själen. Och jag blev uppriktigt rädd. Det är som att stå helt naken, utan filter och höra sig själv viska: “inte igen”. Och jag överraskas av svaret: “nej, inte igen”. Jag talar om den där ångesten, som jag delvis tål väldigt bra. Som jag gått i terapi för. Som jag förstått är lika mycket drivkraft som smärta.
7 dagar sen: jag fixar det. Jag fixade det. I fix me. Jag la till 45 minuter promenad i rask takt per dag + yoga och det funkar. Det betyder att jag fortsätter. Jag minns känslan av rullgardin, tung kropp, tungt sinne. En millimeter hopplöshet. 100 meter beslutsamhet.
Idag: Jag har tyckt det varit svårt att skriva när jag är i en fas av återhämtning. Lagen är: minsta möjliga ansträngning och ett stort fokus på just de två sakerna som förmodligen är hälsa med stort H för mig. Att röra på mig och att yoga. Enkelt, men så svårt? Nja. Enkelt. Det är ett val bland många andra, och jag säger ja till det. Om val förresten – lyssna på Träningsglädje TALKS nya säsong, där Sara Rönne bland annat talar om vikten att välja.
Nu blir livet så här: att imorgon är jag glad.
Det här var från i måndags. Jag träffade en av mina bästa vänner. Och även om jag var lite tung till sinnes så fick vi en bra dag ihop. Ett sätt att bryta negativa tankar är att faktiskt umgås. Och vi körde med appen Karma, fick en gofika för halva priset. WIN!
Det handlar om moderskap. Om fruskap. Om att vara sig själv närmast. Att vara den som styr, när det stormar på alla andra fronter. Att orka mer, när det känns tröttsamt.
Det är känslan vi jagar, i de flesta fall.
Om vägen dit? Olika tänker jag. Men i mitt fall har det blivit genom yoga. Alla dagar i veckan, om så i fem minuter. Jag är så tacksam för Yogobe just nu. Och för att jag är beslutsam. Det handlar inte om att jaga yogastatistik. Det handlar om hur jag vill känna, vad jag vill att kroppen ska orka. Och till saken hör: jag tar bättre beslut med yoga i kroppen. Som att jag på fredag, efter lunch, åker till Nynäshamn, hänger där en dag, sover över, för att komma hem och vara den absolut bästa (jag var där för ett drygt år sedan).
Min egna tänkarbänk. Jag sitter inte länge, men samlar energi för en hel dag. Enkelt.
Ni måste förstå. Jag är så trött nu.
Och så glad samtidigt. Livet har visat sig för mig – och jag är högst mottaglig. Det som gör mig särskilt lycklig just nu är gemenskap och ensamhet. Gemenskap med de människor som kommit i min väg, och som jag både fått lärt känna, och som jag har kontakt med, dagligen, eller då och då. Min familj är kärnan i mitt liv och när det nu lugnat sig för oss, så kan vi lyfta blicken och tänka: vad kan vi göra nu? Vad vill vi göra nu? Jag har så mycket, och så lite, energi. Men genom yogan kan jag få den åter, för specifika ändamål.
Och så ensamheten, mitt eget sällskap. Som jag inte vill arkivera, utan snarare kultivera – genom yogan bland annat. Jag saknar mina utevistelser, men de finns ju kvar när orken kommer tillbaka. Jag var ute häromsistens, på en kort promenad. Och det var ju bland det bästa just den dagen (det är också från den promenaden bilderna är ifrån). Jag orkar egentligen gå ut, men vill just nu prioritera yogan. Ja jag vet. “Både och” som min son själv brukar säga om det mesta just nu.
Vad gör du för att samla och ankra energi?
Runt knuten. Den bästa av beslut. Som du inte utvärderar innan, utan efter.
Orka mer – verkligen?
Nej, inte för ändamålet i sig – som skulle kunna vara: göra mer. Mitt “orka mer” handlar mer om att kunna göra de vardagliga sakerna, orka laga middag, vara ute med lilleman. Bryta skärmtittandet mot rörelselekar. Att orka mer för expansiv produktionstakt, nja, inte my cup of tea. Jag vill inte optimera mig själv. Jag vill kunna acceptera mig själv, och snarare backa några steg. Det rycker förstås i mina göra-gener, men jag värderar inte den egenskapen högst just nu.
Att tänka efter. Marinera något. Lyfta blicken, fast inåt. Jag förstår plötsligt att jag inte reflekterar särskilt ofta.* På ett riktat sätt gör jag det i bloggen. Men sällan ensam. I samtal med mig själv. Istället produceras statusuppdateringar i rasande takt. Begränsat antal tecken. Begränsad reflektionstid.
Därför vill jag addera reflektionstid.
Det kanske är läskigt, det där med att ta ett steg tillbaka. När vi reflekterar är det lite av en sanningens minut – är jag på rätt plats? Gör jag rätt saker? Mår jag bra? Där utanför springer vi snabbt, från uppdrag till uppdrag, med vardagsbestyr som kräver vår uppmärksamhet.
Jag inser själv hur det är fatt med min egen återhämtning. I ett svagt ögonblick blev jag varse om att jag återhämtar mig mindre än 30 minuter per dag just nu. Och det är inte så jag vill ha det. Det är inte ens så jag kan ha det. Sorry, men jag har gjort den här resan flera gånger, och kan liksom inte “välja” återhämtning, utan det är nästintill inristat i mitt DNA.
Sen är vi kanske inte alltid sanna mot oss själva. Jag tänker mig lögner som riktar sig inåt – och då behöver magkänslan få lite mer utrymme. Känns det rätt? Sanning kan vara svårt ibland.
Sen tror jag också att reflektion kan innebära lite lugn och frid, och det kan man aldrig ha för mycket av. En rätt hög motivationsfaktor på den, om man heter Emilia.
När ska man hinna reflektera?
Denna ständiga fråga kring “när”. I fallet reflektion kan det behövas riktade stunder. Även om vi har möjlighet att reflektera precis när vi vill (om du har huvudet med dig) så finns det som bekant väldigt mycket annat som stör. Som sociala medier. Som mailen. Som inköpslistan. Som film. Som samtal. Som stress. Som precis allt det där som stavas livet är. Men jag tänker att vi behöver reflektera lika mycket som vi behöver äta mat och borsta tänderna.
Jag vet, helt ärligt, inte om den här stunden av reflektions-craving kommer att hålla i sig, men jag hoppas det. Det känns viktigt.
* kommer på mig själv säga: om det är något jag har gjort, så är det att reflektera. De senaste 4 åren har jag gått i samtal och vridit och vänt på det mesta. Men det är ensam-reflektionen som jag vill komma åt.
