Hälsa Archives - Page 6 of 38 - En Emilia

Posts in "Hälsa" category / Page 6

Den bästa typen av minimalism.

August 25, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

Minimalist. Smaka på ordet – vad känns det som, för dig? Är du inte alls bekant med det? För en del är det flum, för mig är det ett intresse. Och jag skulle nog också säga att det handlar om en trend. Att leva med mindre saker, och fylla livet med mening, ligger i tiden (saker kan vara meningsfulla, men långtifrån alltid.)

var börjar man, egentligen?

Min minimalism handlar om olika saker, men jag vill ta upp något något som jag verkligen har marinerat den senaste tiden, inte minst när jag skrev inlägget Så långsam vill jag vara. Det handlar om “minimalism i huvudet”. Det både inspirerar mig, och gör mig galen samtidigt. Det är min svagaste länk.

Tänk efter själv. Hur mycket tid spenderar vi på att tänka ut saker, hitta lösningar, planera, strukturera, oroa oss och allt det där andra som involverar tankeverksamhet i någon form. Ett uttryck som jag har fastnat för är “mind like water”. Men hur mycket jag än satsar på ett lugnare liv, så inser jag att det är i huvudet som jag behöver börja.

Jag tänker nämligen så otroligt mycket.

Och när jag väl har börjat, då är det svårt att sluta. Och är jag uppe i huvudet, så kan jag inte njuta av det som kallas för Nuet. Det går inte. Jag är någon annanstans.

Att tänka en sak, är inte att känna den.

Jag säger att jag älskar naturen. Och det gör jag. Men jag vill också uppleva den där kärleken, därute bland det gröna och vilda. Det är ju det, att jag kan inte bara “tänka” mig till känslorna.

vad är minimalism och att älska naturen — Den här sommaren har utflykterna varit många. Övning ger färdighet?

För någon dag sedan så landade jag också i hur jag ska hitta tillbaka till kroppen och komma bort från huvudet. Dels handlar det, återigen, om att använda pulshöjande motionsträning för att få den rätta balansen i huvudet (det känns som att jag skrivit om det här, om och om igen, men vad ska jag göra? Det funkar ju). Den andra biten är rörelse och andning, typ olika yogaövningar, som kan ge rätt förutsättningar för det som många kallar mindfulness. Kanske att mitt begrepp snarare handlar om:

“mind – empty – ness”.

Babysteps mot ett enklare liv

Så. Tillbaka till minimalismen. Många pratar om att rensa ut och leva med mindre. Jag håller med. Men jag tror ett första steg handlar om att rensa huvudet, eller ge huvudet en möjlighet att varva ned.

För mig är det den bästa typen av minimalism.

Tack för att ni läser, jag har fått så fina kommentarer på sistone, både på facebook och här på bloggen. Ni ska veta att jag tar till mig det, in i hjärtat (och i det här fallet; även i huvudet). Jag vill passa på att tipsa om ett program som jag lyssnade på häromdagen: Mormor och kärleken (sveriges radio). Det är ett fint program som handlar om relationer, och också hur svårt det kan vara att bryta upp.

Mer på temat “vad är minimalism”.

I vanlig ordning har jag redan skrivit om det här tidigare. För dig som är nyfiken har jag tagit fram några inlägg till som är värda att läsa.

Att leva enkelt – om minimalism.

Leva som minimalist? Dagen då jag verkligen fick nog.

När du vill mindre. Och får mer.

Hälsar
Emilia

“Mamma” sa han och pekade.

August 15, 2017 Emilia Hälsa 2 Comments

Den senaste tiden har mina flöden bestått av temat: motion för barn. Hur viktigt det är att barnen rör på sig, och att de inte gör det tillräckligt. Du kan bland annat läsa om det hos Terese Alvén, och organisationen Gen-Peps vision är att få fler barn att röra på sig.

Som hälsojournalist är det här inget nytt – men att vara förälder är det. Och det betyder också att jag ställs inför situationer, där jag behöver ta beslut (det gäller förstås min man också). Vi har tagit beslutet att gå på den rekommendation som ges gällande barn: minst 1 timmes fysisk aktivitet per dag, helst med lite pulshöjning. Jag ansvarar för 30 min, och min man för 30 min.

Motion för barn – så gör vi och vad vi lärde oss på vägen.

* Vår lilleman tycker jättemycket om att titta på olika typer av barnprogram. Han tycker om att lära sig saker och han trivs med att få småfnittra åt roliga saker (som kanske vuxna inte förstår?).

Det har gjort att han ofta vill ha igång tv:n (vi har ingen platta). Och det är ok, till en viss gräns förstås. Och vi uppmuntrar honom på flera sätt att byta ut tv:tittandet mot något annat. Oftast utevistelse. Den springande punkten är att vi vuxna behöver ta det där initiativet. Det kan betyda att vi också behöver involvera oss, och släppa den alltför bekväma “barnvakten”. Det betyder inte att vi helt skrotar skärmen, men vi vill inte att den ska ta överhanden.

* Vårt fokus har varit enkla lekar, som lilleman 2,5 år förstår. Det kan innebära rörelse som har ett “hämta-fokus” eller “leta-fokus”. Till exempel så var vi båda vuxna ute med honom, och började “laga soppa” på olika löv, pinnar och gräs. Lilleman fick springa mellan oss – hämta ingredienser som skulle till soppan (eh ja, jag har ett matintresse – det har fått en ny vändning kan man säga).

Han lärde sig dessutom ordet “kryddor”, vilket förstås var roligt.
En annan lek har varit “bollen rymmer” vilket innebär att jag kastar iväg bollen, som sedan ska hämtas.

Men. Glöm inte bort dig själv! En dag var det bara jag och lillen ute och jag tänkte att vi testar “laga soppa”. Så jag bad honom hämta kryddor. Han satt bredvid mig. Tittade på mig, pekade bortåt gräset (“kryddor”) och sa: “Mamma”.

Polletten trillade ner: det är ju jag som ska springa.

Och när jag springer: då springer han också (den dagen hittade vi på lite nya lekar, bland annat att springa runt en bana och busa. Många av lekarna involverar mig som vuxen också: att jag rör på mig (det finns inga nackdelar med det!).

* Jag har tänkt mycket på skärmar och välmående. Jag tycker lärande-aspekten är bra – alla färger och att räkna kan han bland annat tack vare det. Men jag vet också hur jag själv mår när jag skrollar för länge: jag mår inte bra (rastlös, uttråkad etc – belöningssystemet har träningsvärk?). Det påminner jag mig om rätt ofta, för att också försöka få lilleman att välja andra aktiviteter. Han tycker han om att pilla med saker, medan TV:n är på, vilket är ok.

* Jag vill att rörelse ska vara något naturligt – och det vill jag lära lilleman. Jag kommer vara den där föräldern som är ute på ett enklare springpass med honom innan läxor ska läsas (varför då kanske du undrar? Läs boken Hjärnstark). Men också för att positiva känslor kommer med rörelse. Så är det!

* Samma behov. Andra förutsättningar.
Det är inte rocket science att barn behöver rörelse. Men det ser inte alls ut som för 20 år sen. Hjärnan Ä L S K A R dopamin, och belöningssystemet söker ständigt nya vägar för en rastlös hjärna. Ett sätt att tillgodose systemet är att röra på sig (det är därför vi mår bra efter träning), men ett annat sätt är att roa det framför skärmar. 2017 är tillgängligheten på topp, alla kan ha en skärm idag. Belöningssystemet dreglar av nöjdhet. Det är där utmaningen ligger – att hitta rörelsen och göra systemet precis lika glatt (och med bättre hälsoförutsättningar).

Bilderna i inlägget är från vår senaste 3 timmars utflykt till Tyresta By. Kanske årets bästa val. Fotona är tagna av mig och min Christofer Lind. Obs: vi var helt slut efteråt, och nästan lite “bakis” dagen efter. Men helt klart värt det och ett av sommarens vackraste minnen.

Så jag skrev ett sms.

August 2, 2017 Emilia Hälsa 3 Comments

Och jag satte mig på cykeln. Trampade ner pedalerna, trots att kraften i kroppen kändes uttömd. Jag stannade till vid lilla Coop. Gick in och köpte mig en kylskåpskall cola. Drack några klunkar och cyklade vidare. Den där nerförsbacken, innan grusvägen tar vid, den är frihet för en cykel. Sen in på gruset, det knastrar till. Cykeln är stadig. Ängarna tar vid, gröna och sköna. Solen är augustivarm. Nu, nu är tiden min.

I Tyresta by lägger jag mig på en bänk i skuggan. Jag tror jag ligger där i 20 minuter. För att jag kan. Äter en chokladbrownie och dricker kaffe, allt medhavt. Några klunkar cola till. Nu vill jag ut i skogen.

5 kilometer. 5 vackra kilometer. Och färden hem känns lätt. 2,5 timmes break från vardagen, det var vad jag behövde. Tack.

Sms:et var till min man. “Jag åker på en liten utflykt med cykeln. Behöver tanka energi. Hör av mig”. Ibland är det så. Att jag inte ens orkar berätta, prata, tala. Då är det lättare att skriva.

Apropå att behöva ett break. Läs gärna mitt förra inlägg: Egentid. Några ord om föräldraskap.

Hur tankar du energi?

Stresskolan 5. Maria Bååth: “Jag var redan djupt olycklig”.

July 26, 2017 Emilia Hälsa 2 Comments

Det här är sista delen av Stresskolan. Vi får möta Maria Bååth bakom All things green. Jag träffade Maria på Workation Åre i början på året, och det vi då hade gemensamt var synen och intresset för sälj för influencers. Med tiden har jag också förstått att Maria har bromsat och valt ett annat typ av liv, som skiljer sig från normen. Därför ville jag gärna tala med henne om upplevelsen av stress. Varmt välkomna till Stresskolan 5:3!

Hon ser brett på stress, och på frågan om vad som stressar henne får jag en analytisk version tillbaka. För Maria kan stressen vara yttre och inre, den kan bestå av familjehändelser, det kan vara en situation på arbetet. Vi bestämmer oss för att titta närmare på vad som hände 2011 då hon var tvungen att omvärdera.

Allt.

– Jag fick en stroke och det blev förstås en stress för mig. Den var både mental och fysisk.

Du kan läsa mer om stroken på Marias blogg!

Stressen som hon beskriver var en konsekvens av stroken. Att vara 32 år gammal och få en stroke hör inte till vanligheterna. Hon beskriver en trötthet och orkeslöshet som kunde slå till utan förvarning. I situationen börjar hon också fundera över vad som var och är viktigt för henne.

– Tidigare var det mycket prestation. Att köra på. Det fanns inget “vad händer sen”, utan då kunde jag sova på helgen istället.

Hon är ärlig med hur tankarna kring livet såg ut.

– Det var framåt, uppåt, mer i lön som gällde.

En förändringsprocess föddes. Och de efterföljande åren blev nu ett resultat av att Maria lyssnade på sin längtan och också funderade över den stress hon upplevde, utöver sviterna efter stroken.

– Jag satt i soffan hemma och bad min man ta fram ett ritblock. Jag ställde mig frågan: Om jag dör om ett år, vad vill jag ha upplevt? Jag skrev ner vad livet skulle innehålla. Och då såg jag ju, det var ju inte alls så som mitt liv var just då. Och nu ville jag ta vara på chansen. Stroken var en stress för mig, ja, men jag var redan djupt olycklig. Jag hade gjort allt det som förväntats av mig, med ett ordnat liv, men det skavde.

Bollen var i rullning.

– Jag tog bort fika, shoppa och festa. Jag visste också att jag ville vara mer kreativ och leva lugnare och närmare naturen. Det var också då bloggen kom till.

Bloggen var Made by Mary, sedermera All things green. Maria började frilansa, hon berättar också om den dagen hon sa upp sig. Känslan gick inte att ta miste på.

– Det var så fruktansvärt skönt – äntligen fanns det syre i luften!

Hon nämner också en annan typ av stress som både hon och hennes make har funderat mycket på: den ekonomiska stressen. Den som upplevs i ekorrhjulet, där huslån och livsstil kräver pengar på kontot. Men vad händer om man väljer bort det som kostar? Vad är det vi måste, funderade Maria på.

– Jag behöver kunna gå på toa, andas, ta mitt insulin eftersom jag har diabetes, äta så att jag har energi, dricka och inte vara för kall. Men utöver det?

Idag bor Maria med sin man i Lilla Sundby och som hon själv beskriver det: “med skogen som närmsta granne”. Att leva enkelt, att leva lugnt är hennes verklighet. Stroken och stressen fick ett gensvar, även om priset var högt.

– Vi ville något som var äkta för oss.

Att leva helt stressfritt är inget självändamål, men en stressutmaning som Maria nämner är sociala medier. Främst Facebook. Eftersom hon bor på landet har det varit ett sätt att hålla kontakten. Samtidigt känner hon en tydlig stress. Hon förklarar hur det kan bli.

– Då blir det att jag skrollar för skrollandets skull och att jag inte kan släppa det. Jag måste kolla! Men jag vill ju inte det. Jag stängde av Facebook ett halvår, men då missade jag å andra sidan saker som hände.

Jag och Maria pratade en timme kring vad stress har inneburit för henne personligen. Det jag tänker spontant är att hur vi lever våra liv kan vara en stress i sig. En livsstress. När det blir skarpt läge, som i Marias fall med stroken, då blir det som ett uppvaknande. Jag minns själv hur stor inverkan min depression har haft på mig, i mina livsval. Och jag känner igen mig i det Maria beskriver: det här med enklare liv, fundera vad man lägger sin tid på, pengar. Jag passade på att be Maria om några tips på vägen – med fokus på stress i vanlig ordning!

All things green – Marias tre tankar om stress

Hur ska man tänka kring sin egen stress och stressiga situationer? Maria ger sitt perspektiv.

Räddar du liv?

Maria förklarar:

Även om det känns stressigt, sätt saken i perspektiv. Om du inte räddar liv, då behöver du inte panika!

Vad måste du?

Maria förklarar:
Att göra saker som man vill – det ger energi. Och det är också en bra medicin mot stress! Att göra det man måste, ja, det måste man (ni minns kanske resonemanget ovan? vad är det vi måste? egentligen?). Men se till att fylla på energin!

Om du alltid börjar med “måste” och sen “borde” är risken stor att du tröttar ut dig själv.

Och en brasklapp för den som behöver: Det man borde är sällan viktigt.

Mindfulness. På ditt sätt.

Maria förklarar: Det är lätt att det blir ett meditationsperspektiv på mindfulness. Men det handlar ju om att få tyst på våran monkey mind och dess tjatter. Om det funkar för dig att sitta och andas, då skulle jag istället gå ut och göra något aktivt för att få tyst på tjattret. Gå ut på en äng och räkna antalet olika blommor som finns där, samla löv i regnbågens färger.

Tack för lån av bilder All things green // Maria Bååth

Stresskolan del 5. Eva Svärd. “Snälla säg att du ser att jag håller på att dö!”

July 23, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

bild på äng inlägg intervju med eva svärd mrs excalibur

Vi har kommit till näst sista delen av Stresskolan, 5:2, där vi träffar Eva Svärd, också känd som mrs_excalibur på Instagram. Jag ramlade in på Evas blogg efter att hon kommenterat hos mig för rätt länge sedan. Eftersom bloggen tangerar de områden som jag själv har stort hjärta för, blev det naturligt att följa. Jag talar med Eva om en 25 årig stress, svårigheten att hantera stress, livet efter “kraschen”, guldklimparna och var hon befinner sig just nu.

Eva Svärd skrattar lite på frågan när jag ber henne beskriva en stressande situation. – Jag har stressat i 25 år, men det var för 3,5 år sedan som jag kraschade. Hon beskriver stressen som att det brann i huvudet. När hon sedan fick sin sjukskrivning så studsade tankarna planlöst runt. Kopplat till detta finns där också en panikångest.

Att stressa i 25 år, är det möjligt? – Jag hade inte förstått det här med återhämtning, jag hade inte lärt mig det, förklarar Eva. Utåt sett var det ingen som visste, men hon upplevde sig själv som väldigt arg och på det otrevlig. – Mina barn sa det: “du är alltid arg på mig”.

Så kom den där fredagen, då bägaren rann fullständigt över. Eva jobbade på med en kollega, trots den ständigt pågående inre stressen. – Det enda jag tänkte var “snälla säg att du ser att jag håller på att dö!”. På måndagen kom hon inte tillbaka.

Det är 3,5 år sedan nu, och den ordination som Eva fick var “vila”. – Jag bad om strategier, men de sa det: du behöver vila! En till synes enkel uppmaning, men en svår uppgift, vilket jag bland annat har skrivit om i första delen av Stresskolan. Men hon gjorde det, också tack vare sin envishet. Samma envishet som drev henne till utmattningen, kommenterar hon. Men en utmaning, det var det. – Att bara vila när hjärnan och kroppen har en orkan av stress inom sig är enormt svårt och det tog tid innan jag landade i lugnet.

Jag frågar om hon idag nått en vändpunkt, men får då ett annat perspektiv på vad hennes stressresa har inneburit. – Livet vänder inte – utan jag har kommit igenom det.

Det som är viktigt för Eva just nu är att planera kring sin vardag och följa en del rutiner. Och hon har med sig nära vänner och familj på det tåget. – Jag lever isolerat på det viset, jag behöver kunna gå hem i tid när det är något socialt. Och från nära håll frågas det: “Blir det bra för Eva om vi börjar kl 17.00?”. – Det är guldklimparna kvar, när det gäller vännerna, konstaterar hon.

Eva har tidigare arbetat heltid, haft eget företag, haft ett stort nätverk, rest mycket och handlett i olika situationer, där analys och självrannsakan varit viktiga komponenter. – Under den tiden var jag alltid hård mot mig själv. Förändringen då mot nu är tydlig. Det handlar främst om synen på sig själv. – Jag är snällare mot mig själv.

Eva är fortfarande heltidssjukskriven, men har en form av arbetsträning där hon testar att föreläsa och att skriva en bok (spännande!). Under tiden som hon “kommit igenom det” har hennes man funnits med. – Vi lär oss hela tiden, avslutar hon.

Vila – några inspirationsinlägg.

Ni kanske minns viloserien som jag skrev om för ett tag sen?

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

I veckan kommer sista inlägget i serien Stresskolan. Och jag kan hinta om vem jag ska intervjua tills dess: All things green kommer svara på frågor kring stress. På onsdag efter lunch kan ni läsa om Marias erfarenheter. Hoppas att vi ses! Tills dess får du gärna kika på de tidigare stresskolorna.

Stresskolan del 1. Det är enklare att stressa än att vila (eller att säga nej).
Stresskolan del 2. “Vi blir dumma av stress”.
Stresskolan del 3. Om att hantera.
Stresskolan del 4. Bo i en trädgård – om naturens inverkan på stress.
Stresskolan del 5:1. Ann-Sofie Forsmark. “Jag hade sån ångest varje måndag “.

Bildcred i det här inlägget: stocksnap.io

Stresskolan del 5. Ann-Sofie Forsmark. “Jag hade sån ångest varje måndag “.

July 11, 2017 Emilia Hälsa Leave a Comment

Vi har kommit till Stresskolan del 5:1. Vi träffar Ann-Sofie Forsmark, en person som jag följt ett tag. Vi har arbetat ihop på Allt för hälsan, och stött på varandra då och då, främst på sociala medier. Eftersom både Ann-Sofie och jag vurmar för hållbar hälsa, ville jag gärna ha med henne i denna serie om stress. Dels på ett personligt plan, men också att hon ger några råd på vägen. Hur hållbar man än försöker vara, är stress något naturligt. Det kommer komma två delar till med personliga intervjuer, alltså 5:2 och 5:3. Sist i detta inlägg finns det möjlighet att klicka sig vidare om man vill veta mer om Annie!

Berätta om en situation som stressat dig!

“Under en period när jag var konsult arbetade jag för en kund där min beställare hade ett otroligt häftigt humör och kunde få utbrott för allt möjligt. Det växte över tid. Jag hade sagt upp mitt arbete, men hann ändå uppleva ett tillfälle där han fick ett sånt utbrott att det ledde till att min chef och flera andra på företaget där jag jobbade blev inblandade. Jag hade sån ångest varje måndag och det satte sig förstås i både kropp och knopp.”

Vad gjorde du i din situation?

“Till slut fick jag gå till vårdcentralen där jag trodde jag skulle förklaras som utbränd men det var en akut stressreaktion. Jag behövde aldrig mer gå till min kund men utöver det tog jag ingen hjälp. Orsaken till problemet var ju borta.”

Lärdomar?

“Jag har lärt mig mycket av den här situationen samt från den utbrändhet jag led av några år tidigare. Genom att det också hänt andra riktigt allvarliga saker (utanför jobbet red. anm) har jag fått perspektiv på vad som är viktigt. Man måste gräva där man står, och också förstå att man ibland har riktigt fina problem att ha i jämförelse med mycket annat.”

Vad behöver du för att undvika stress?

“Jag har väldigt svårt för konflikter och otydlighet och vet att det är utmaningar jag måste lösa om de uppstår annars upplever jag stress. Jag arbetar ju med att föreläsa och coacha i stresshantering så vet många verktyg men det gör mig inte på något sätt immun. Jag behöver vara aktsam på det jag upplever stressar mig och hantera det när det uppstår. Återhämtning är lösningen. Livet är tufft ibland, så är det bara.”

Några råd på vägen?

Mina bästa tips, som du sedan kan anpassa efter dig som person. / Ann-Sofie Forsmark

#1 Sätt ord på vad som stressar dig så det blir konkret. Först då kan du titta på stressen och se hur du ska hantera den.

#2 Sätt perspektiv på det som stressar dig. Ska det få kännas ända ned i magen eller kan det som händer dig vara något som berör, men inte är så avgörande så det knyter sig i magen? Kan du ha stressen i ”handen istället för i magen”?

#3 Det tredje är att ta hand om din återhämtning. Och då behöver du först identifiera vad som ger dig återhämtning för det behöver inte alltid vara det som på pappret låter rogivande. Om du tar hand om din återhämtning så är du rustad att hantera stress av alla de slag!

Orden. Perspektiven. Återhämtningen.

Vill du läsa mer om återhämtning? Klicka in dig på 5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3

Mer med Ann-Sofie Forsmark!

Om du ännu inte lyssnat på Health for Wealth, podden med fokus på hälsa, lönsamhet och arbete, så är det mitt hetaste tips. Just nu har de ett avsnitt om hur du är ledig på allvar.

Hon var rätt nyligen gäst hos Sweaty Business-podden – här kan du lyssna på avsnittet!

Ann-Sofie bloggar också – på Runners World som runnerslove.. Just nu annonserar hon semester, men kika gärna i arkivet!

Sist men inte minst, så är Annie egenföretagare och här läser du om hennes verksamhet, på Formstark hälsa.

När jag läser intervjun med Annie börjar jag fundera på att har vi något att haka fast stressen i, så kan det bli lättare. Och, som Annie också påpekade i min kontakt med henne, är detta “något” individuellt. Alla kan inte meditera, sova bättre eller sluta på sitt jobb. Men jag hoppas att vi alla kan hitta det där “Något”.

Fotocred: Katarina Jansson http://www.bucketlife.se

« Newer Posts Older Posts »