Vi är snart halvvägs igenom 2023. Året hitintills har varit lite både och. Jag jobbar med mitt eget företag i liten skala, då vila och återhämtning varit viktigare på agendan. Ja ibland väljer jag inte ens det ena eller andra, utan försöker hitta det där första halmstråt till god läkning. Just nu går jag en onlinekurs på temat nervsystemreglering som skapats av Irene Lyon. Hon menar att en del av läkningen handlar om kunskap. Det tycker jag är vettigt och kursen är på 21 dagar (men man kan köra i eget tempo såklart). För mig är övningarna lite svåra, men jag kan göra dem på mitt eget vis, det handlar inte om att vara perfekt.

Så. Jag tänkte resonera lite kring mitt köpstopp 2023. I början av året hade jag formulerat några regler. Och jag har varit sparsam på så sätt att jag tänkt igenom min konsumtion. Kursen som jag nämnde ovan kostade cirka 3000 kronor och där funderade jag fram och tillbaka. Irene Lyon är väldigt generös med innehåll som är gratis och efter att ha följt henne ett tag så kändes det rimligt att lägga en peng på en väl formulerad och strukturerad kurs. Ett annat köp: eteriska oljor vilket jag också kände var okej eftersom jag tycker om dofter och använder till exempel pepparmint i min surskölj (du kan läsa om mina DIY här).

Det jag vill påpeka är att jag inte är absolut i mitt köpstopp. Däremot är jag mer eftertänksam än gemene man kanske. Vi lever i en konsumtionskultur, vilket innebär att shopping är ett sätt att leva. Men det går att göra tvärtom också, särskilt om man har sällskap på vägen. Det finns de som vittnar om att det är svårt att vara köpfri i och med att andra reagerar. Men jag tycker det finns en poäng att berätta att man inte vill ha spenderarbyxorna på. Det är okej att inte vilja delta i konsumtionshysteri (eller skapa tryggare ekonomi). Kruxet: om jag berättar att jag är köpfri, då säger det något om andras konsumtion, att dåligt samvete kan uppkomma. Jämför till exempel med flygskammen som kom för några år sedan. Samtidigt: kan det finnas ett rätt och fel sätt att konsumera? Idag är det löning och jag lyssnade till Katarina Graffman som pratade om varför vi köper resor och kläder trots lågkonjunktur. Hon tog upp begreppen hämndshopping och hämndresor, som ett svar på allt vi inte fick göra under pandemin. Vidare menar hon att kulturen vi lever i handlar om en begärslogik vs behovslogik. En liten känga riktades mot klädshopping, där hon menade att de allra flesta kan klara sig ett helt liv på de kläder som vi redan har. Men ekonomin då? Jo vi behöver ställa om och tjäna pengar på ett nytt sätt. En sak vill jag tillägga. Den “ekonomi” vi har idag behöver räknas på, på ett nytt sätt: man har helt missat miljökostnaderna.

“Kommer du alltid ha köpstopp?”. Såhär: så länge varje krona som läggs på konsumtion har utsläpp (genomsnittlig krona släpper ut 46 gram koldioxid) kommer jag vara modest i att spendera. Samtidigt är jag också en del av kulturen. Människa. Jag har inte tappat förmågan att vilja ha. Men i och med att jag, och många med mig, skapat ett reflektionsutrymme, så går det att hålla nere utsläppen. Jag lägger ibland pengar på att äta ute, vilket känns ok och till viss del bekvämt. Till min son handlar jag second hand. Hans “nya” cykel köptes av någon som redan använt den (mycket lite dock så det var nästan som att få en ny cykel). Helt nya sommarstrumpor blev det till honom idag. Det kunde säkerligen ha gått med second hand, men nu blev det inte så. Nyckel? Balans. Jag ogillar ordet “överkonsumtion” eftersom den gränsen på global nivå redan har passerats. Så. Hoppas du förstår hur jag resonerar.