Det handlar om moderskap. Om fruskap. Om att vara sig själv närmast. Att vara den som styr, när det stormar på alla andra fronter. Att orka mer, när det känns tröttsamt.

Det är känslan vi jagar, i de flesta fall.

Om vägen dit? Olika tänker jag. Men i mitt fall har det blivit genom yoga. Alla dagar i veckan, om så i fem minuter. Jag är så tacksam för Yogobe just nu. Och för att jag är beslutsam. Det handlar inte om att jaga yogastatistik. Det handlar om hur jag vill känna, vad jag vill att kroppen ska orka.  Och till saken hör: jag tar bättre beslut med yoga i kroppen. Som att jag på fredag, efter lunch, åker till Nynäshamn, hänger där en dag, sover över, för att komma hem och vara den absolut bästa (jag var där för ett drygt år sedan).

Ni måste förstå. Jag är så trött nu.

Och så glad samtidigt. Livet har visat sig för mig – och jag är högst mottaglig. Det som gör mig särskilt lycklig just nu är gemenskap och ensamhet. Gemenskap med de människor som kommit i min väg, och som jag både fått lärt känna, och som jag har kontakt med, dagligen, eller då och då. Min familj är kärnan i mitt liv och när det nu lugnat sig för oss, så kan vi lyfta blicken och tänka: vad kan vi göra nu? Vad vill vi göra nu? Jag har så mycket, och så lite, energi. Men genom yogan kan jag få den åter, för specifika ändamål.

Och så ensamheten, mitt eget sällskap. Som jag inte vill arkivera, utan snarare kultivera – genom yogan bland annat. Jag saknar mina utevistelser, men de finns ju kvar när orken kommer tillbaka. Jag var ute häromsistens, på en kort promenad. Och det var ju bland det bästa just den dagen (det är också från den promenaden bilderna är ifrån). Jag orkar egentligen gå ut, men vill just nu prioritera yogan. Ja jag vet. “Både och” som min son själv brukar säga om det mesta just nu.

Vad gör du för att samla och ankra energi?

Orka mer – verkligen?

Nej, inte för ändamålet i sig – som skulle kunna vara: göra mer. Mitt “orka mer” handlar mer om att kunna göra de vardagliga sakerna, orka laga middag, vara ute med lilleman. Bryta skärmtittandet mot rörelselekar. Att orka mer för expansiv produktionstakt, nja, inte my cup of tea. Jag vill inte optimera mig själv. Jag vill kunna acceptera mig själv, och snarare backa några steg. Det rycker förstås i mina göra-gener, men jag värderar inte den egenskapen högst just nu.