TID. Har vi tid till eftertanke, eller är nästa steg alltid så nära att vi genast fortsätter? Kan vi gotta oss i minnen, eller söker vi nästa upplevelse? För ett tag sedan intervjuade jag en tjej, som valt att arbeta mindre, och ha mer tid, och det för att:

Jag vill kunna leva mitt liv utan att planera för mycket. Och jag tycker om att kunna fastna för saker, att ha den tiden.

Den typen av förhållningssätt känns bra tycker jag. Det är något oerhört fint att inte behöva styras av varken tid eller pengar*. Det ger utrymme, och kanske får man också tänka och känna klart. Man kan bli färdig med saker på ett annat sätt. Ibland känner jag att det är just det jag vill. Kunna bli färdig med saker. Inte för mycket konsekvenstänkande. Eller hur jag bäst debiterar min tid. Lite som att bli barn igen?

Men tid engagerar oss – och vi funderar ofta kring hur vi ska få till den: få mer tid. Eller kapa sådant som känns onödigt. Ändå får jag känslan av att vi inte är nöjda med den tid som serveras oss. Oavsett rationaliseringar så blir tiden knapp. Det är lite synd. Det är betydligt skönare med en tid som räcker till, eller hur?

Kunna fastna för saker: funkar det för dig?

*jag förutsätter en viss grundinkomst för att klara livet

Efter att ha varit på Mynewsday, inser jag än en gång vilket jäkla tempo vi lever i. Dagen handlade om marknadsföring, hur den kan användas (och inte användas), där det blir allt viktigare att veta varför vi gör som vi gör och vilket målet är. Inte konstigt att hjärnan, med både twitter och föreläsningar i minnet, kändes något överhettad. Men! Det var intressant, och jag har behållning på flera punkter. Vill gärna fastna för det här.