Jag funderar på det här med mitt leverne. Det som skiljer mig från den stora mängden är ju att jag har valt bort shopping. Men att definiera mig som minimalist? Jag började titta på Netflix, en dokumentär om några som kallar sig The minimalists. Vad gör en sådan? Äger rätt lite grejer, är en definition. Man har några saker som man verkligen gillar, och skrotar resten.
Varför passar jag att vara en minimalist?
Jag började fundera kring varför jag attraheras av det minimalistiska tänket. För det passar inte alla (uppenbarligen). Men hur passar det mig? Min första tanke är att jag under en längre tid av mitt liv haft det rätt knapert, med svaga ekonomiska muskler. På det har jag aldrig gillat att känna ekonomisk stress. Så – jag har lärt mig att leva enkelt eftersom jag varit tvungen till det.
Men det är något mer i det. Som handlar om värderingar. Jag vill ha tid för saker som är viktiga för mig. Krasst: shoppar du, så behöver du jobba ihop mer stålars. Jobba ihop: tar tid i anspråk. Så då väljer jag bort shoppingen. Nu har det gått nästan 1,5 år sedan jag slutade med shopping. På den tiden har jag köpt ett underställ, ett par byxor, en skjorta och en omgång smink (som kommer räcka i evigheter, så ofta som jag sminkar mig).
Jag tänker att det finns en klar koppling till min period av svår psykisk ohälsa. En period i livet som jag aldrig trodde att jag skulle komma ur. Att få tillbaka livet formar resten av livet. Alla gånger.
När jag tittade på Minimalism – a documentary of the important things så kom jag också i kontakt med det som stör mig mest just nu: att vi i hemmet har så mycket “clutter” överallt. Det är klart att vi också äger sådant som vi behöver, men det finns ett utrymme för rensning. Så är det. Det som gör det svårt för mig är att jag behöver kompromissa, eftersom jag också delar hemmet med min familj. Men det betyder inte att jag kan börja. Nu. Man kan säga att det var dagen då jag fick nog.
Börja i en ände.
Tänkt och gjort. Jag har haft en surdeg som väntat på mig länge. Jag gick ut till garaget. Därinne har vi saker från min flytt från Enskede. Jag rensade, och det enda jag hörde var: men va fan… som en reaktion på de saker som jag sparat. Jag gjorde mig inte av mina gamla dagböcker, för det är en process. Men däremot försvann två hela kartonger: gamla köksredskap samt köksprylar, och lite kläder. Allt det här åkte jag med till Fyndet, via Återvinningscentralen i Jordbro. Lättnaden var värd arbetet. Jag kände mig tio kilo lättare. Och det bästa? Att jag hittade mitt sykit – något som vi faktiskt har saknat!
Och jag tänker fortsätta här hemma. Min önskan är att vi gör det tillsammans, jag och maken. Och att vi hittar en kompromiss som vi båda är nöjda med.
Varför hetsen att ha färre saker, kanske du tänker. Jag med. Det känns naturligt för mig. Jag blir trött av att ha för mycket kring mig. Jag är inte för att äga, helt enkelt. Dela, det är en annan sak. Det är kopplat till frihet. Färre saker: du behöver inte lagra skiten (sorry). Och de få saker som du väljer att ha kvar: dem kan du ta vara på.
Tiden är knapp. Vi kommer alla behöva säga hej då. Och det betyder, i mitt fall, att jag vill vara öppen för det som är viktigt i livet. Shopping är inte en av de sakerna.
Tack för att du läste!
Emilia
Lägg gärna till mig på bloglovin.
PS. Några inlägg på temat leva enkelt.
Mitt mest lästa inlägg.
Det shoppingfria 2016 skrevs det om en del i dessa inlägg.
Här ett livsresonemang:
deo (mer om det senare: söker efter bästa aluminumfria deon, känns omöjligt), schampoo, duschkräm. Men jag tror faktiskt jag har så det räcker för hela året. I ren protest så funderar jag på att använda kokosolja som lotion/ansiktskräm vid behov. Och smink tar ju liksom aldrig slut i min mening.
#4 Presenter är okej. Men jag tänker också att den finaste gåvan man kan ge är TID. Vi är tre tjejkompisar som brukar äta ihop och se på bio, den som nyss fyllt år blir bjuden av de andra. Tiden är i fokus, inga prylar eller så. Och om jag köper presenter, så vill jag att det ska vara något som förbättrar livet för den andre. Inga snabbköp med andra ord. Och som sagt: tiden. Tiden.
Jag tycker mitt liv blir lite renare och får andas lite friare. Vi har rätt mycket pryttlar hemma, och jag hoppas att vi i helgen ska få lite tid till att rensa i röran. Men absolut: det finns möjligheter. Som att få tid till annat. För ja, shopping tar tid. Jag har nog aldrig trivts med att shoppa, så jag ser inte det här som en uppoffring. Jag är rätt nyfiken på känslan. Och tanken i förra veckan var: vad händer om man inte shoppar på tio år? Sen finns det en ekonomisk möjlighet: shoppar man inte kan pengar (och tid) frigöras. Jag saknar min ö som ligger bredvid Teneriffa: La Gomera. Jag skulle gärna åka på ett retreat. Kanske till Berget i Rättvik. Och med familjen. Min fantastiska lilla familj. Som får skallen att snurra, fundera, vilja, hoppas, önska, drömma.
